Krälande kaos

Reflection of the svn




1.Överjord

Hela mitt liv har jag känt mig ensam.
Det var som att det var en del av mig, en del av mitt dna.
Det enda jag nånsin velat är att komma någon nära, att lära känna någon på djupet.
Kanske viktigare, att någon
kände mig och accepterade mig för den jag var.
Men aldrig kunde jag ana vilka konsekvenser mitt sökande skulle få för andra och vad jag skulle bli skyldig till.

Ända från barndomen, via tonåren till vuxen ålder har det aldrig känts lätt eller behagligt att umgås med andra. Även när jag väl träffade släkt och mina få bekanta låg en dyster känsla av utanförskap över mig som en blöt filt. Jag kände ett behov att gå in i en roll för att anpassa mig för olika situationer, att lägga till och dra bort karaktärsdrag för att passa in och måla upp en person som egentligen inte fanns. Som en pusselbit nedtryckt i fel hål, en svartvit figur i en färggrann värld.
Självklart måste det ha varit något fel på mig, för ensamhet var det enda jag till fullo förstod. Jag förstod det ur alla aspekter.
Det fanns till och med en smak och lukt för det.
Under en ovanligt tuff depression i min ungdom hade jag en dag, utan att tänka, ätit en väldigt övermogen banan. Den djupa söta smaken hade gett mig kväljningar och ett sånt illamående att jag blev sängliggande resten av dagen. Sedan dess förknippade jag den smaken och lukten med min olycka.

Mina föräldrar, må dom vila i frid, gjorde allt de kunde för att motivera mig genom åren. Allt från lagsporter, olika föreningar och efter lite tvekan, terapi. Och jag provade att detta med hopp i kroppen men efter ett antal misslyckanden så såg jag mig till sist besegrad. Med åren gick mitt humör från dysterhet till hopplöshet, bitterhet och slutligen ilska.
Nu i vuxen ålder var jag slutligen en udda enstöring som knappt lämnade mitt hem. När jag väl gjorde det så gick jag med blicken i marken och händerna knutna i fickorna. Skulle någon råka komma i min väg så fräste jag svordomar innan jag muttrande stormade vidare. Min misantropi bubblade inom mig och jag levde efter myten ensam är stark.

Det var här nån gång som jag läste en artikel om meditation. Det var inte likt mig att pröva nya saker men av någon märklig anledning så gjorde jag det. Än märkligare var det att jag fann att det var ganska lätt att försätta mig i ett meditativt tillstånd. Självklart var det svårt i början, att fokusera på andningen är inte lätt när tankarna flyger som en svärm kajor. Men relativt enkelt kunde jag snart komma djupare ner i avslappning och djupare in i outforskade delar av mig själv. Någonting tändes inom mig.
Jag mediterade på bilder av massiva berg, stilla havsbottnar och kalla vinterlandskap.
Jag kunde verkligen känna att jag befann mig där i full närvaro och någon slags ro började slå rot.

Med tiden märkte jag att den känslomässiga sörjan som jag bar på inombords långsamt började klarna och blev mindre trögflytande.Jag började försiktigt få en förhoppning om att livet skulle bli lättare. Men livslång sorg är svår att bota och det skulle visa sig att min nyfikenhet och längtan gjorde att jag grävde för girigt och för djupt.

Så kom dagen då allt hände. Jag hade sovit dåligt och var på riktigt uselt humör. Inom mig skallrade stress, förakt och ilska, ja nästan raseri. I ett försök att lugna mig bestämde jag mig för att sätta mig i min fåtölj och meditera.
Väl där stängde jag ögonen och drog några djupa andetag.
Kände kroppens tyngd mot underlaget. Inandning, kort paus, utandning, kort paus. Konturer börjar flyta ut. Inandning, utandning.
En sjö vid en skog, andas. Ytan är krusig av vågor, mörkgrönt vatten, andas. Förflytta sjön in i dig, andas. Jag sitter på sjöns botten och allt är stilla. Vågorna på ytan når mig inte,
här vill jag vara.
Men jag känner att jag vill djupare ned, ha mer av allt det härliga.
Går det att komma vidare, djupare in i mig själv?
Jag undersöker sjöbotten, börjar gräva med handen. Men sanden rinner tillbaka. Jag slutar gräva och fokuserar på andningen igen. Inandning, kort paus, utandning, kort paus. Kommer djupare in i mig själv än jag någonsin varit.
Jag är nästan i trans när jag åter fokuserar på sanden.
Nu ser jag varje sandkorn i sådan detalj att varje ojämnhet blir som ett fingeravtryck.
Jag behöver inte gräva för sanden glider undan av sig själv. Hålet växer för varje sekund. Är det något ljus som tränger sig ut längs ner?
Sjöbotten vrider upp sig till en lodrät vägg, ljuset blir starkare. Jag drar en djup inandning och på utandningen glider jag in i ljuset.

Jag står i ett vackert vinterlandskap. Solen skiner på snön som ligger som ett gnistrande täcke över kullar och fält. Nånstans sjunger en fågel och jag tycker mig se en hare som hoppar in under ett snötäckt träd. Det är lätt att andas här, luften är krispig och sval. Jag tänker att jag ska gå upp för närmaste kulle för att få en bättre överblick.

Men innan jag hinner gå så kommer en enorm åskknall som får marken att skaka. Jag tittar upp och ser en stor reva öppna sig i himmelen. Ur detta sår väller något svart som sugs upp och sprider sig över himlavalvet, som vatten på tyg.
Allt stannar upp runt omkring mig, vinden mojnar och solljuset bleknar. Det är som att naturen håller andan inför något obegripligt.
Sakta dör dagsljuset och ersätts med en domedags öde skymning. Snön som tidigare gnistrade börjar långsamt smälta undan till en grå sörja. En sur, unken stank kommer från denna sörja och den tidigare krispiga luften är nu så råkall att jag hackar tänder.
När landskapen börjar sjunka ihop som om luften går ur, känner jag paniken slå till i bröstet. Vad är detta för mardröm!? Men jag vet inte hur jag ska vakna, hur jag ska undkomma.
Till sist står jag i ett öde grått landskap. Solen har förlorat sin kamp mot mörkret.
Min ensamhet är större än någonsin och jag förstår inte varför detta sker.
Mitt i landskapet finns en upphöjd, mörk öppning.
Med hjärtat i halsgropen går jag försiktigt fram och tittar ner.
En lång stentrapp leder ner i en dunkel grotta. Någonstans där nere ser jag eldar brinna.

Jag tar några andetag. Sen går jag ner.



2. Underjord


Sakta närmar jag mig. Det knyter sig i magen för trappen är så lång och så mörk, man ser inte ens vart den slutar. Längs trappan stupar en svart avgrund, och jag tar en stor sten och slänger ner men inget eko hörs när den når botten, allt förblir tyst. En unken vind får ögonen av tåras och lungorna att dra ihop sig. Jag säger för mig själv "Inte en chans att jag går ner där, glöm det!", och vänder mig om mot utgången.
Men nyfikenheten är större än rädslan och jag vet att jag måste gå ner.
Så jag tar det första steget ner, stannar och lyssnar. Allt är tyst. Men när jag tar nästa så kommer en hög smäll, som en fängelsedörr som slår igen. Det bakomliggande trappsteget har rest sig upp till en hög mur. Den är så pass hög att det omöjligt går att nå upp.
Paniken är en explosion. "Hur ska jag komma ut? Jag har gått i en fälla!" Jag slår i väggen med knytna nävar och skriker.
Men vad hjälper det? Det finns inget annat att göra än att fortsätta ner i det okända.
För varje trappsteg sker samma sak, en vägg som reses, en dörr som stängs.

En bit ner ser jag att trappan inte alls är oändlig, utan att den stadigt smalnar av och försvinner helt innan den nått botten.
Fötterna får precis plats på det sista steget när fast mark blir synligen en bit ner.
Men endast ett hopp ut natten kan ta mig dit och tanken på det får mig att börja skaka.
Istället för att tveka så får jag mod, "Gör det bara, få det gjort"
Jag tar spjärn och skjuter mig ut med ett skrik.
I mörkret vet jag inte om jag faller neråt, uppåt eller inte alls.
Landningen blir tung och luften går ur mig.
Det hörs ett högt AH! någonstans ifrån. När ordet studsar mellan bergväggarna låter det som en hånskratt.
Hela kroppen är täckt av damm. Eller är det aska? Långsamt tar jag mig upp och linkar iväg.

Det är en mycket märklig omgivning jag befinner mig i. Det var som att den bytte skepnad.
I grottans höga väggar såg jag uthuggna ormliknande kroppar med märkliga tecken runtomkring. Höga valv och pelare fanns plötsligt där
för att sedan försvinna när jag såg på dem ur en annan vinkel. Lite här och var brann eldar som förstärkte mystiken.
Var det bara en grotta eller var det något slags tempel?
En stig slingrar sig framför mig, ömsom i skugga, ömsom i ljus.

Ljudet av vatten hörs lite längre fram och en stank av sumpgas växer sig starkare för varje steg.
Jag får vattendis i ansiktet precis innan en liten sjö uppenbarar sig.
Sjön blockerar min väg men jag ser att stigen fortsätter på andra sidan.
Botten är fylld med vad jag tror är självlysande alger, som i ett annat sammanhang skulle ge ett varmt och vackert intryck.
Här känns det mest ödesmättat.
Det som får mig att ångestfyllt krama om mig själv är den stora vattenvirvel
som upptar hela sjön.
I hög hastighet snurrar vattenmassorna runt, för att mitt i sjön dras ner i ett stort hål.
Dånet är öronbedövande.
Jag vet att jag måste över till andra sidan, att jag måste göra något jag inte vill.
Det sista jag vill är att gå ner i vattnet. Men det blir så ändå, sakta och trevande.
Strömmarna sliter nästan omedelbart med mig, det finns inget att sätta emot. Chocken av det iskalla vattnet ger mig kallsupar och jag spottar och fräser efter luft.
Allt fortare dras jag med i virveln och innan jag sugs ner i hålet tänker jag "nu dör jag".

Istället öppnar jag ögonen och ser att jag är tillbaka på land där jag började.
Jag sätter mig ner huttrande och begraver huvudet i händerna.
Tankarna surrar, dystra och mörka.
Att gå ut i vattnet igen känns meningslöst, samma scenario kommer att ske igen.
Men en tanke har följt mig ända sedan jag blev fånge i denna underjord: det finns någon bekant och igenkännande med denna värld.
Har jag varit här förut? Självklart inte. Eller?...
Tankarna kommer in på meditation, att leva i nuet och acceptera sin verklighet.
Fokuserar på andningen.
Sitter så en ganska lång stund innan jag knappt närvarande reser mig upp och går ut i vattnet igen och låter mig föras med.
Försöker vara i nuet och inte göra motstånd.
Hinner tänka "det som sker, det sker innan jag åter sugs ner i hålet igen.
Den här gången återfinner jag mig på andra sidan sjön. Jag fryser något fruktansvärt och försöker värma upp kroppen genom att jogga på stället.
Någonting snölikt singlar ner från mörkret ovan. Det klibbar fast i mina våta kläder och när jag försöker dra bort det fastnar det på händerna istället.

Stigen leder vidare men nästan omedelbart kommer en trång passage in i ett berg.
Även här finns de mystiska inristningarna i väggarna.
Avlånga fjälliga reptiler som slingrar sig i varandra för att sedan plötsligt försvinna.
Det är precis så att jag kan gå upprätt
men ganska snart måste jag pressa mig fram sidledes.
Klaustrofobin slår till hårt och tankarna börjar snurra, "tänk om jag fastnar, tänk om luften tar slut" Gången blir trängre och min rädsla är nästan oöverkomlig.
Mitt i allt kommer en liten öppning i berget.
Jag blickar ut över en enorm dalgång som lyses upp av ett märkligt sken.
Dalgången är stor nog för att rymma enorma berg och skogar, ja stor nog för hela städer.
Över en bergskam flyter dimma ner som ett långsamt vattenfall. Luften är frisk och klar och jag drar njutningsfullt djupa andetag.
Synen av den ståtliga naturen får mig att falla i gråt.
Aldrig har jag sett något så vackert! Jag vill lämna mitt fängelse och flyga ut över dalen. Sväva på luftströmmar som en mäktig örn.
Jag tittar in mot den trånga stigen igen och ser ett ljus längre in. En sista blick över dalen innan jag pressar mig vidare.
Berget skrapar upp sår i min kropp och svett bildar spår i mitt smutsiga ansikte. Känslan av igenkänning kommer åter.
Till sist förlöser berget mig och jag kommer ut på en liten platå.

Framför mig breder sig en stor tom avgrund, så svart som en evig natt.
Mitt i det mörka letar sig en liten stenbro ut.
Den är tillräckligt bred för att försiktigt gå på och saknar helt räcke eller något att hålla sig i.
Den leder rakt ut i en svag båge och man kan precis se att den når en platå
ca 50 meter bort.
Vid det här laget är jag helt tömd på energi, både mentalt och kroppsligt.
Hålögd tittar jag ut mot nästa skräckfyllda utmaning.
Drar några djupa andetag i förhoppning att det åter ska hjälpa mig, men effekten uteblir. Jag är för trött och nedbruten.
Några darrande steg får mig ut på bron. Nån gång har jag hört att man ska hålla blicken långt fram för bästa balans så jag gör det.
Med tunga andetag hasar jag mig vidare.
Andetagen blir tyngre för varje steg och snart är det allt jag hör.
Oron börjar bulta i magen, något är fel.
Plötsligt förstår jag. Känslan av att falla får mig nästa att göra det.
Det är inte mina andetag jag hör.
Det är någonting i avgrunden under mig som andas hårda, släpande andetag!
I vild panik stirrar jag ner i det kolsvarta. Även om det borde vara omöjligt så tycker jag mig se en väldig kropp som rör sig, som piskar sin långa svans och blickar hotfullt upp mot mig.
Men vad som faktiskt stiger upp emot mig är en doft som slungar mig tillbaka till mitt tonåriga jag, till depression och illamående.
Stanken av brun, övermogen, djupt söt banan tränger in i mig som en dolk.
Hur jag håller mig kvar på bron är för mig än idag ett mysterium.
Nu rör sig hela hela bron i takt med att känslor och minnen plågar mig med sån kraft
att jag faller på knä.
"Du är inte värd att må bra. Du förtjänar att vara ensam.
Vem vill vara med ett sånt patetiskt kryp som du"
Nåt annat kommer: "Res dig, res dig nu"
Jag kommer upp på benen igen och med händerna över öronen stapplar jag långsamt vidare. När jag slutligen når fast mark igen ramlar jag ihop.
Känslor for igenom mig. Lättnad övergår till känslan av deja vu. Dysterhet blir till ilska.
Vänder blicken mot stigen och jag vet på nåt sätt att min resa i underjorden går mot sitt slut. En grå port reser sig en bit bort.


Även om porten är nästan dubbelt så hög som mig så glider den lätt och ljudlöst upp.
Rummet innanför är runt och gjort i sten. Luften är så syrefattig, kväljande och instängd att huvudvärken kommer nästan omedelbart.
Några facklor som sitter på väggarna sprider ett smutsigt sken.
Väggarna bär på de uthuggna ormar jag sett tidigare men med den stora skillnaden att här är de i hundratal, kanske tusental. Alla är de i en enda härva av fjäll, tungor, huggtänder och isande ögon.
I mitten av rummet går det ner som tre runda sektioner, lite som en amfiteater. Längs ner finns ett mörkt hål som även återfinns i taket ovan.
Kanske är det från hålet som oljudet kommer. Ett surrande som från ett moln av bin ligger som en ljudmatta över rummet. Mitt i det kommer rappande smällar, som pisksnärtar.
Om man någon gång haft mardrömmar så är det i detta rum som mardrömmar föds.
På helspänn går jag längs väggarna, något kommer att hända.
Och det gör det. En rökpelare stiger fräsande upp ur hålet i golvet och går upp i taket. Sedan glider tippen på en svans upp.
Svansen blir tjockare ju mer den visar sig. Fjälliga mönster krälar sig ur hålet. Så håller det på i vad som känns som en evighet.
När ormens huvud slutligen kommer upp så smakar den på luften med sin kluvna tunga. Sen spänner den blicken i mig.
Jag står som fastfrusen och är så rädd att andetaget fastnar i brösten.
I rökpelaren rör sig plötsligt en skepnad med långsamma rörelser.
Man ser bara konturer av något som skulle kunna vara armar och ben.
Ett huvud? Ja kanske.
En väsande ljud som först bara är oljud blir snart till en guttural röst:

"Res dig, res dig upp. Du är ett kärl som svämmar över. En bägare som måste tömmas.
Gå ut i världen. Öppna ditt sår. Låt det flöda. Låt det skölja över man och land.
Res dig, res dig nu."

Bisvärmen och pisksnärtarna ökade i styrka och luften vart om möjligt ännu tätare.
Sakta började den väldiga ormen att röra sig emot mig.
Jag hyperventilerar och tror att mina hjärtslag ska slå sönder bröstkorgen.
Ormen såg mig i ögonen och skräcken var total.
Snubblandes backade jag mot väggen tills jag inte kom längre.
Med ryggen hårt pressat mot väggen visste jag att min sista stund var kommen.
Jag känner att jag blir fuktig på ryggen och att någon rör sig.
Någon håller fast mig och drar mig in.
De utsnidade väggarna har vaknat till liv och överallt väller reptiler ut.
Golven täcks snabbt av slingrade kroppar. Surrandet och pisksnärtarna är öronbedövande.
Längre in i väggen dras jag och om inte ormarna dödar mig så gör skräcken det.

Sen förändras något.
Jag börjar inse att de varma kropparna som höll om mig inte tänkte göra någon skada.
Närheten av något levande som kramade mig fick mig att slappna av.
Jag blev buren genom en främmande värld.
Två väldiga ormar la sig bakom min rygg och lät mig njutningsfullt luta mig tillbaka.
I denna liggande ställning fortsatte kropparna att långsamt smeka min hud.
I mitt huvud hörde jag viskningar som talade med mig,
"Det liv du har haft är över. Din återfödelse kommer att bli storslagen"
Aldrig hade jag känt en sådan samhörighet, aldrig hade jag känt mig så trygg.
Jag hade alltid undrat hur det skulle kännas att blir hållen, att bli omhändertagen.
Nu började jag förstå hur det känns och jag ville aldrig mer vara utan det igen.

I efterhand kan jag inte med säkerhet säga om jag insåg att allt som skett i underjorden
hade skett i en meditation, allt var så verkligt.
Men jag kan säga att i ormarnas grepp så upplevde jag en utomkroppslig,
ja rent av utomjordiskt tillstånd.
Jag hade nått en oföränderlig stillhet där varken liv eller död existerade.
Allt som fanns var en tyst intighet där allt kunde födas ur.

Sedan föll jag i mörkret.



3. Krälande kaos


Med ett ryck är jag tillbaka i fåtöljen i mitt hem.
Girigt suger lungorna i sig luft som om jag kommit upp till ytan.
Ögonen blinkar hårt några gånger för att få skärpa och kroppen känns stel
när jag rör på den.
Utanför lyser solen och röster som för ett samtal hörs svagt. Som vilken dag som helst.
Men inom mig sjuder förvirrade känslor. Jag hade aldrig blivit buren och omfamnad så som jag slutligen blivit i underjorden.
Nu var jag tillbaka i den tomma och kalla värld som jag genomlidit hela mitt liv.
Skulle jag åter få gå ensam längs stadens gator medan människor
såg på mig som något som rymt?
Ett raseri byggdes upp som en storm på ett hav.
Aldrig att jag skulle ge mig utan en kamp över det som jag förlorat.
Denna livlösa tillvaro skulle utplånas
och jag skulle åter få känna samhörighet och styrka.
I huvudet ekar det "res dig upp". Jag minns alla ord från det runda rummet.
När jag reser mig ur fåtöljen så sjuder luften av elektricitet.
Rappande smällar och bisurr fyller rummet.
Någonting börjar röra sig i mig.
Ur mina skjortärmar och byxben ringlar svarta reptiler ut.
De lägger sig över bord, stolar och täcker nästan hela golvet till slut.
Deras tungor slår i luften och jag vet att de känner mitt raseri, de andas med mig.

Marken skakar när åskknallen kommer.
En stor reva öppnar sig i himmelen. Ur detta sår rinner något svart.
Det sprider sig som vatten på tyg.
På marken under brinner redan hus i stora svarta flammor.
Människor förstår först inte vad som sker innan
panik bryter ut. Jag tittar på dem och tänker "brinn" och dom brinner.
Aldrig förr har jag känt makt och det är berusande.
Himmelen är på väg mot natt och aska faller som snö.
Ett inferno av hetta och skrik som hela tiden stegras.
Den våldsamt flammande horisonten ger ett spöklikt sken när jag med tanken styr vad som brinner och vad som släcks.
Jag målar en tavla med en grotesk pensel.
Flera hus är övertända och några har redan rasat. Rökstanken ligger kompakt.
En väldig eldsflamma blir en piska som jag slår upp stora sprickor i marken med.
Uråldriga hemligheter från den djupaste helvetes krets klättrar upp från underjord
och börjar sin plundring på liv.
Det stora hotell som ligger på en sluttning en bit bort börjar långsamt att röra sig.
Något väldigt gräver sig upp ur marken under under byggnaden,
och när den slutligen delat hotellet på mitten
utstöter den ett fasansfullt skri.
Med kraft slänger den sig ner på den bro som ligger nedanför sluttningen
och allt rasar samman.

Tyst står jag och ser på förödelsen utanför.
Hela mitt rum andas av slingrande kroppar men de låter mig vara, våra hjärtan slår i takt.
Så mycket energi har gått åt men jag känner ett lugn som för mig är okänt.
På skrivbordet ligger papper och penna.
Jag sätter mig och börjar skriva denna redogörelse, min biografi över mitt tragiska liv.
Jag skriver om det krälande kaos mitt känsloliv alltid varit.
Om att gå i underjorden och om att där finna upprättelse.
Jag skrev om längtan och förhoppningar.
Om besvikelse och förbittring.
Om självhat och människohat.

Och jag skrev om år noll.

Jimmy Norén

Om du tycker att mina texter är som en gammal b-skräckfilm från 60-talet så har jag lyckats.
Jimmy Norén är medlem sedan 2024 Jimmy Norén har 2 publicerade verk