Kriminell kärlek.

“Spring! Spring snabbare! De hinner ikapp oss!” sa han. De höll varandra i handen och fortsatte springa. Men hon hörde inte honom, hon hörde bara sitt dunkande hjärta och plötsligt kände hon något kraftfull och kall som stack henne på ryggen. Hon fortsatte springa, han märkte inget. Efter ett par steg föll hon, med tårar i ögonen. Hon kände som om allt var i slowmotion. Det sista hon tänkte på “Vad ska han göra utan henne, kommer han klara sig?”. Det var så svårt för henne att uttala “Fortsätt, fortsätt leva dit liv.” men han hörde inte. Han blev så arg, han visste inte vad han skulle ta sig till. Hon försökte vända sig för att se vem det var som skött henne. Men det var försent hon stängde sina ögon och kände hur persikoträdets små rosa blommor föll på hennes ansikte. Han började gråta. Efter ett tag känd
e hon något blöt och varm som föll ner på hennes kind. Han tog upp försiktigt hennes huvud och kysste henne.

För ett par dagar sen. De sitter och sms:ar med varandra. När lektionen slutade, satt de tillsammans i matsalen och åt mat.
- Ska vi träffas idag på våran hemliga plats? sa Yashar och log mjukt.
- Nej, jag kan inte, sa Elene.
- Varför?
- Min bror misstänker något? Du ve vad kommer hända om han kommer får reda på att vi träffas!
- Han kan inte göra något åt det, vi älskar varandra! Det vet du och det borde veta han med. Han kommer ändå får reda om det nån gång.
- Du känner inte honom. Han bär med sig pistol!
När Yashar skulle säga något, så kom Shazmin och satte säg bredvid Elene. Det blev tyst runt bordet och de fortsatte äta. Yashar reste sig och gick i väg.
- Han gillar inte mig va? sa Shazmin med ledsen min.
- Du är min bästa vän, han är min pojkvän. Spelar ingen roll gilla han dig eller inte så är du hans vän också!
De reste sig och gick.

Elle och Yashar träffades på deras heliga plats.
- Du skulle jo inte komma, sa Yashar och kramade länge henne.
- Om du vill jag kan gå! utbrast Elene.
- Vad är det för fel på dig nu då?!
- Varför beter du dig så mot Shazmin. Du vet jo att hon är min bästa och enda vän, om du kommer fortsätta bete dig så kommer jag förlora henne också.
- Men varje gång vi är tillsammans så kommer hon och stör. Jag vill inte att du ska förlora henne också på grund av mig som Tezcan! Jag ska försöka vara vänlig mot henne, men bara för din skull, sa han medans han kollade på hennes ljus gråa ögon som påminde honom månen.
- Jag älskar dig, mumlade hon.
- När ska du gå?
- Nu.
- Kom då, jag följer med dig liten bit.
- Men om någon kommer se dig? Du vet att min bror kan vara bredvid huset.
- Oroa dig inte, sa han.
Yashar stannade, kollade runt lite och kysste henne. Allt gick bra tills en av Elenes brors polare Ragheed inte såg de, men de märkte inget. Ragheed sprang därifrån och berättade om det hans såg till Davlat.

När hon kom hem frågade hennes bror Davlat:
- Vart var du?
- Jag köpte lite bröd.
- Ljug inte för mig!
- Jag lovar du kan fråga Shazmin, jag träffade henne på vägen.
Han tryckte henne mot vägen och sa:
- Om du slutar inte träffas med den kristen, kommer Baba få reda om allt! Han kommer döda dig.
Hon började gråta.
- Varför gråter du, har du inte hjärna! Du visste jo att det skulle sluta dåligt, trodde du verkligen att du och den där kristen skulle träffas för evigt bakom min rygg och att jag aldrig skulle få reda om det?! Du vet att Baba aldrig kommer tillåta dig att gifta med honom, gör nu så som jag säger. Jag älskar dig och det här är för dit eget bästa!
Hon sprang till sitt rum och låste dörren. Hon försökte gråta så tyst som möjligt och tänkte över det Davlat sa. Efter en timma när hon hade tänkt klart, så sms:ade hon till Yashar att hon måste träffa med honom. De bestämde tiden och platsen.

Nästa dag inte så långt bort från hennes hus på kvällen träffades de och hon berättade om vad som hade hänt. Han ville gå och slå Davlat, men hon lät inte honom och sa att han skulle förvärra hennes situation för henne och konsekvenserna av hanns handlingar skulle påverka henne på negativt sätt. De försökte komma på olika planer, de funderade över vad de skulle göra men de kunde inte komma på något. Elene kollade på honom och sa:
- Kanske vi borde göra slut?
- Nej, tänk inte ens tanken.
- Men vad ska vi göra annars? Davlat sa om han kommer se oss, så kommer han döda dig direkt utan att tänka på konsekvenserna och han brukar göra det han säger. Hon började darra av rädsla och blev vit och kall, han kramade henne och sa att allt kommer ångra sig.
De hörde någon skrika ut hennes namn. Han kollade back, tog hennes hand och de sprang så fort de kunde. Hon sa inget och sprang efter honom utan att kolla back, men hon hörde fortfarande sitt namn ropas ut och hon kände igen rösten men men rösten var så svag att hon var osäker på vem det var. De fortsatte springa, men efter ett par kilometer började de sakta ner takten. “Spring! Spring snabbare! De hinner ikapp oss!” sa han. De höll varandra i handen och fortsatte springa. Men hon hörde inte honom, hon hörde bara sitt dunkande hjärta och plötsligt kände hon något kraftfull och kall som stack henne på ryggen. Hon fortsatte springa, han märkte inget. Efter ett par steg föll hon, med tårar i ögonen. Hon kände som om allt var i slowmotion. Det sista hon tänkte på “Vad ska han göra utan henne, kommer han klara sig?”. Det var så svårt för henne att uttala “Fortsätt, fortsätt leva dit liv.” men han hörde inte. Han blev så arg, han visste inte va
d han skulle ta sig till. Hon försökte vända sig för att se vem det var som skött henne. Men det var försent hon stängde sina ögon och kände hur persikoträdets små rosa blommor föll på hennes ansikte. Han började gråta. Efter ett tag kände hon något blöt och varm som föll ner på hennes kind. Han tog upp försiktigt hennes huvud och la på sitt knä, sedan kysste han henne.

Hanns ögon var fulla av ilska, tårarna rann och rann. Han såg Davlat som närmade sig och kastade pistolen ifrån säg, sedan gömde han sig. Davlat närmade sakta till kroppen som log där på marken, han misstänkte att det var Elene men han ville inte inse det och letade efter Elene men hittade inte henne. Han gick till kroppen som log där och tog bort försiktig håret från hennes ansikte för att se vem det var. När han såg att det var Elene, så blev han panikslagen och satt där gungande och stirrade på henne. Yashar gick sakta och tog pistolen och började närma sig Davlat. Davlat märkte en skugga bakom hanns rygg som närmade sig honom, men han satt kvar och fortsatte gunga snabbare.
Yashar satte sig på andra sidan av Elene och kollade på henne, sen kollade han på Davlat och fångade hans blick.
- Vill du att Elene ska förlåta dig?, sa Yashar.
- Jag vet vad jag ska göra! Dö med henne, svarade Davlat.
- Nej, du ska leva med det för alltid! För att det inte spelar någon roll vad du gör, kommer hon aldrig förlåta dig. Vet du varför?! För att du aldrig kommer att träffas med henne, hon kommer hamna i himlen och du kommer hamna i helvete.
Han kollade en gång till på Elene och sköt sig själv. Davlat satt kvar sakta gungande, stirrade på dem och mumlade “ Det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel...”.

Skriven av: Zamira.