Publicerat
Kategori: Novell

Kristalldalen

Deras steg på marmorgolvet ekade mellan de höga bokhyllorna i det gamla biblioteket. Bibliotekarien som förmodligen var lika gammal som biblioteket själv malde på om allt ifrån Shakespeare till Strindberg och någonstans i mitten av hennes oändliga sammanfattning av Hemsöborna slutade jag att lyssna. Snart skulle jag dock få veta att hon inte bara var svag för klassisk litteratur utan också att berätta små sagor, något som jag själv aldrig uppskattat ens som liten. ”Den som kunde dra svärdet ur stenen skulle bli Englands rättmätige kung”, berättade Bibliotekarien med en upprymd röst. ”Då tiden gick och ingen lyckades att få loss svärdet…”, fortsatte hon medan jag själv drev längre och längre bort från klassen. Sagor? Hur gamla tror hon att vi är? Av alla studiebesök som finns får min klass Stadsbiblioteket! Jag gick i motsatt riktning från gruppen tills jag inte längre kunde höra deras röster. I den här delen av biblioteket hade jag aldrig varit förut, det var massor av dammiga gamla böcker som inte ens såg ut att vara skrivna det här århundradet. Jag fortsatte att gå längre in bland de oändliga raderna av böcker. En rustning till hälften dold av ett rött sammetsdraperi stod mot en vägg en bit bort på min högra sida. Med blicken fäst på rustningen styrde jag mina steg mot den. Ur ögonvrån kunde jag se hur en bok i hyllan jag passerade var utdragen och nära på att trilla. Jag stannade till för att skjuta tillbaka den men ändrade mig. Jag drog med fingrarna på den tjocka boken som såg ut att ha ett bokomslag i någon form av skinn. Jag tog fram den för att studera den lite närmare. Ett spänne, vilket föreställde en orm omgav den, varsamt lirkade jag upp det. Sidorna var tjocka och gulnande. En bild av en lummig, nästintill trollik skog, var vackert målad på första sidan och med snirkliga handskrivna bokstäver stod det något som förmodligen var bokens titel. Jag drog med fingret på texten. ”Kristalldalen”, läste jag högt för mig själv. Plötsligt kändes det som om jag sögs in i boken och innan jag visste ordet av blev allt svart.

Jag hörde vinden susa och kände hur solen sken i mitt ansikte. Försiktigt öppnade jag ögonen rädd för vad som skulle vänta mig. Det första jag såg var höga trädkronor som sträckte sig högt upp mot en himmel. En himmel som inte funnits där alldeles nyss och trädkronor grönare än jag någonsin sett. Jag satte mig upp på marken och tittade mig förvirrat omkring. Jag var omgiven av stockar och stenar så långt ögat nådde. En bit bort såg jag en inte alltför hög bergsvägg. Hur hamnade jag här? I en skog. Jag måste drömma. Desperat nöp jag mig själv i armen för att vakna. Inget hände. Om jag inte drömmer… då måste jag ha somnat. Ja, precis! Jag har gått i sömnen och hamnat i en skog. Så måste det vara. Helt logiskt. Jag började leta efter min väska, löven på marken yrde runt om mig då jag kastade omkring dem i mitt ivriga letande. En bit bort vid en gammal mossig stubbe hittade jag min bruna axelremsväska efter en stund. Jag tog upp mobiltelefonen. Ingen teckning. Typiskt. Jag vände blicken mot bergsväggen jag sett tidigare. Om jag kan ta mig upp på den där bergskammen kanske jag får teckning. Jag stängde jackan och satte på mig väskan.
Jag fick att stadigt grepp med handen på stenväggen och började klättra. Halvvägs upp såg jag mig försiktigt om axeln för att sedan se att det var ganska långt ner. Längre ner än vad jag hade trott. Något ängslig fortsatte jag att klättra uppåt, det var ingen idé att vända nu. Efter en stunds klättrade kunde jag försiktigt med ena handen känna bergsavsatsen strax ovanför mitt huvud. Jag trevade efter något att hålla i och fick ett grepp kring något som kändes som en rot. Snabbt tog jag den andra handen om roten också innan jag tappade greppet med fötterna. Kämpande lyckades jag att kravla mig upp. Just som jag lyckats komma upp på fötter och fått tag på mobiltelefonen i väskan såg jag upp och skådade tre människoliknande varelser stirrande på mig.
Stanken från dem lade sig som ett lock över mig. De hade knappt några kläder på sig och höll alla tre i en varsin träklubba. Till skillnad från människor var de här varelserna något längre och hade tilltryckta ansikten. Att döma av deras frånvarde blickar och djuriska grymtningar tycktes de ha ett intellekt jämförbart med en grottmänniska från forntiden. Överväldigad av deras plötsliga uppdykande stapplade jag förskräckt bakåt. En av dem höjde sin träklubba och såg ut att vilja attackera mig. Den gav ifrån sig ett vrål och gjorde ett närmande mot mig. Jag tog ytterligare ett steg bakåt och hörde hur ett par stenar störtade mot marken nedanför mig. Ett steg till och jag faller. De andra två började lunka fram mot mig. Jag tog min väska och slungade den i skallen på en av dem. Den vacklade till och stirrade sedan på mig med sina små svarta ögon. Jag gav ifrån mig ett pip och böjde mig ner för att ta upp en sten. Jag kände vinddraget om huvudet från träklubban som just missat mitt huvud när jag böjt mig ned. Med ett hårt grepp krig stenen kastade jag den i ögat på den andre. Jag fick tag på en till sten och kastade iväg den. Just när jag trodde att de skulle döda mig fick en av bjässarna en pil rakt i huvudet som från ingenstans och föll med en kraftig duns till marken. De andra två började förvirrat se sig omkring och jag tog min chans och slungade till det allra hårdaste jag förmådde i den enes huvud som tappade balansen och föll handlöst ner från berget.

Utan förvarning gav sig plötsligt den hemlige bågskytten till känna. En ung pojke med blont hår. Han kom nedhoppande från ett träd precis intill. Snabbt övermannade han den sista av de tre varelserna och även han fick sig en resa ner över bergskanten. Han stod stilla på stället och andades häftigt. Han vände sig sedan om och såg på mig med utforskande ögon. Han tog ett par steg närmare mig. Jag spände varenda muskel i kroppen. Nervöst flackade jag med blicken och såg tillbaka på honom. Hur mycket han än räddade mig är han inte att lita på. Kom igen, killen har pilbåge! Vem går runt med pilbåge? Han var normalbygd och såg ut att vara något år äldre än mig själv. Han verkade till synes vara en vanlig människa bortsett från de lite underliga kläderna och pilbågen han bar runt på. ”Vem är du?”, han avbröt tystnaden och tog ytterligare ett steg närmare mig.
”Vem jag är? Du vill veta vem jag är”, svarade jag honom. ”Inte är jag då den som springer runt med pilbåge som en annan galning i alla fall.”
”Annan galning?”, han drog handen genom håret. ”Den enda som är galen här är du som springer omkring obeväpnad i Mörka Skogen!”
”Vadå Mörka Skogen? Du måste skoja! Det finns ingen skog som heter så i Stockholm.”
”Vad är Stockholm?”, svarade han och såg helt oförstående ut. ”Vi befinner oss i Kristalldalen”
Jag satte mig hastigt på marken och lutade huvudet i händerna. Kristalldalen? Var det inte så boken hette? Vad gör jag där? Omöjligt! Vad i hela friden var det som anföll mig? Det här måste vara ett skämt! Mitt huvud kändes tungt av alla frågor som cirkulerade . Om jag bara lyckades ringa skulle allt lösa sig. ”Har du sett min mobiltelefon?”, frågade jag pojken medan jag började leta på marken. ”Jag måste ha tappat den när de där varelserna attackerade mig.”
”Mobiltelefon?”, stakade pojken fram. ”Vad är det? Och de där varelserna råkar faktiskt kallas troll. Det vet väl alla?”
Pojken satte sig på marken bredvid mig och försökte få ögonkontakt med mig. ”Troll, troll? De finns bara i sagor”, svarade jag honom men kunde inte låta bli att undra om det inte var möjligt. Efter allt som hänt hittills verkade det mesta det. ” En mobiltelefon, sådana du ringer från. Hallå?”
Jag kände hur frustrationen växte i mig. Han förstod ju ingenting. Det hade börjat skymma och jag var tvungen att ta mig hem innan det blivit mörkt. Jag reste mig upp och började klättra ner från berget. ”Vart ska du?”, frågade han och sprang fram till bergskanten och såg ner på mig. ”Du är ju inte beväpnad så du kan inte gå ensam. Eller du kanske kan trolla? Fast varför använde du inte magi mot trollen då?”
”Trolla? Magi?”, jag var nära på att falla. ”Vad talar du om? Det kan ju ingen göra!”
Pojken började klättra ner efter mig. ”Jag förstår inte. Du tror varken på troll fast du sett dem med egna ögon eller magi. Sedan tycker du att jag är galen för att jag använder pilbåge. För att inte tala om att du pratar om konstiga saker och har på dig konstiga kläder. Var kommer du ifrån egentligen?”
”Inte här ifrån i alla fall”, svarade jag och fortsatte att klättra.
”Du måste inse fakta”, började pojken. ”Du kommer inte klara en minut här utan mig. Det är alldeles för farligt!”
”Det tror jag väl ändå inte” svarade jag.
Jag tog tag i en rot som stack ut ur berget för att kunna ändra fotfästet. Jag hann precis reagera på att roten började röra sig, men det var försent, den hade redan börjat slingra sig runt min hand. Jag skrek till och lyckades slita loss handen men fötterna gled och jag tappade fotfästet och hängde nu kvar med bara en hand. ”Här ta min hand”, skrek pojken och sträckte ut den mot mig.

Väl nere på marken tog jag mig en titt på min skadade hand. Det blödde något, men sved mest. Pojken bad om att få titta på handen och jag räckte fram den mot honom. Han rev av en bit av sin tröja och lindade om min hand. ”Du måste göra rent såret”, sa han. ”Det kommer att bli infekterat.”
”Tack”, mumlade jag och såg på den lindade handen.
”Ingen orsak”, svarade pojken och log mot mig. ” Det är för mörkt för att fortsätta. Vi måste stanna här inatt.
”Här? Men vart ska vi sova? På marken?”, frågade jag, men insåg hur dum frågan hade varit.
Pojken lyfte på ena ögonbrynet, men skrattade sedan. Han letade fram några kvistar och lade dem i en hög på marken. Sedan drog han fram en filt ur sin ryggsäck och lade bredvid. Han satte sig på den och klappade sedan med handen på den för att jag skulle sätta mig ned bredvid honom. ”Hur ska du tända en eld?”, frågade jag och såg förundrande på honom. ”Har du tändstickor att tända med?”
”Tändstickor? Jag tänker inte ens fråga vad det är”, svarade pojken. ”Man gör bara så här.”
Pojken fokuserade blicken på vedträna och mumlade några oförståeliga ord och plötsligt tog vedträna eld. Mina ögon var så stora att de kunde ha trillat ur huvudet på mig. Jag trodde inte det var sant! Det finns magi! Det kan inte ha varit något annat. Innebär det att det finns troll, älvor och massor av andra sagoväsen också? ”Är det där magi?, frågade jag pojken. ”Finns det sådant? Vad finns det mer? Enhörningar, finns de eller är det bara en myt?”, jag blev alldeles till mig. Det var en helt ny värld som öppnande sig för mig.
”Vänta nu”, sa pojken. ”Vi kanske ska ta det här från rätt ände. Jag vet ju inte ens vad du heter”
”Å”, mumlade jag och lade en av mina röda lockar bakom örat.”Gabriella. Jag heter Gabriella”.
”Gabriella”, sa han och log. ”Jag heter Sam. Trevligt att råkas”, skrattade han.
Jag började skratta jag med. Jag lade mig ner på marken och såg upp mot himlen. ”Där jag kommer ifrån finns ingen magi, nej inget övernaturligt alls” berättade jag för Sam. ”Allt sådant kallas för sagor och ses som humbug i mångas ögon.”
”Men det finns ju”, svarade Sam och såg konfunderad ut. ”Vet de inte om det?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet. ”Nej”, svarade jag och såg på Sam. ”Nej det vet de inte.”
”Var kommer du ifrån då?” frågade han och såg på mig med sina bruna ögon. ”Hur hamnade du här från första början?”
”Jag kommer från en stad som heter Stockholm så mycket vet jag. Svaret på din andra fråga måste vänta för det vet jag inte ens själv, men jag har mina föraningar.”
”Då gissar jag att du inte heller vet hur du ska ta dig hem.”
”Precis, det är mitt nästa problem”
”Jag tror jag vet någon som kan hjälpa dig med det”, sa han sedan. ”Min far är alv och mycket klok, han kanske kan hjälpa dig att ta dig hem igen.”
Jag log och kände för första gången ett litet hopp tändas inom mig. ”Det skulle vara fantastiskt.”
Jag blundade och andades in den kalla nattluften. Jag öppnade ögonen igen och fann att Sam tittade på mig. Han log och såg bort igen. ”Berätta för mig”, bad jag. ”Berätta för mig om din värld.”
”Jag bor i Kristalldalen, det är en liten by som ligger i en stor dal”, han lade sig bredvid mig och fortsatte berätta. ”Byn består av små vita stenhus med halmtak och mitt i byn finns ett litet torg med massor av stånd. Nästan alla känner varandra i byn och inget hyss undgår ens föräldrar”, skrattade han. ”Alla kan inte utöva trolldom bara de som föds magiska och de som gått i trolldomsskola. Vi har massor av magiska djur också, allt ifrån hippogriffer och fenixfåglar till enhörningar och drakar. Fast enhörningar är dock sällsynta och drakar lever i bergen”, tillade han.

När jag vaknade morgonen därpå förstod jag först inte var jag befann mig. Innan jag slagit upp ögonen var jag nästan säker på att jag skulle ha vaknat upp i min egen säng och att allt bara varit en dröm. Jag satt kvar på marken och stirrade på mina smutsiga skor, men mina tankar tycktes oavbrutet leda till mat. Plötsligt hörde jag något i skogen. Jag ställde mig hastigt upp och försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. ”Hallå?”, ropade jag. ”Är det någon där?”
”Ja om du fortsätter skrika sådär så kommer du väl locka till dig både troll och vildhundar” svarade Sam som nu kom gående mot mig med stora steg. ”Det tror jag väl ändå att vi ska försöka undvika”, skrattade han.
Jag drog på mungiporna och himlade något med ögonen. ”Vart tog du vägen”, frågade jag honom.
”Ja, jag tänkte att fröken här kanske var hungrig”, sa han samtidigt som han kastade en hare på marken vid eldstaden. ”Eller du kanske föredrar att äta bär?”
Jag såg med en skärrad blick på haren han just kastat på marken. Han tittade förundrat på mig och frågade sedan: ”Vet du inte hur man tillagar den? För ni äter väl sådan här mat där du kommer från också?”
”Ja, jo förvisso men vi köper vårat kött färdigt i affären, inte såhär och sedan hör det inte till vanligheten att vi äter…äter harar…” hasplade jag tafatt ur mig.
Sam böjde sig ner på knä på marken och tog upp en kniv ur sitt hölster. När han började flå haren vände jag mig hastigt bort. ”Gabriella!”, utropade han. ”Om du inte ser på kommer du ju aldrig att lära dig.”
Motstridigt vände jag mig om igen och såg ner på haren. Usch, usch nu kommer jag aldrig kunna äta kött igen. Jag stirrade en stund på den och kände hur jag fick en klump i halsen. För att undvika att tänka på vad han gjorde började jag prata om något annat. ”Hur långt borta ligger Kristalldalen?”, frågade jag Sam som nu var klar med haren.
”Någon tektar ungefär”, svarade han medan han vaskade av händerna under en smal strimma vatten som rann ner längs bergväggen.
”Tektar vadå?”
”Ja, en tektar är ungefär tolv kantarer.” sa han. ”Så det tar runt två timmar till fots då.”
Sam ordnade ny eld på magiskt vis som kvällen innan och började grilla haren över elden.
”Du sa igår att inte alla kunde utöva trolldom. Hur kommer det sig att du kan göra det?”, frågade jag och satte mig bredvid honom i skräddarsits.
”Som jag nämnde tidigare är min far alv, så det faller sig naturligt för mig. Fast även jag måste öva för att bli riktigt bra. Det är inte bara att haspla ur sig några ord och sedan är det klart inte, det är mycket mer komplicerat än så och får absolut inte missbrukas.”, förklarade han.
Jag nickade förstående. ”Har du sett en riktig drake?”
Han skrattade till och sa sedan: ”Nej du, det är det inte många som har. Fast det är klart att det är ju inte direkt något att vara ledsen över. Få som har lyckats komma riktigt nära en vild drake har överlevt.”
”Så det finns tama?”, frågade jag.
”Inte tama, men det finns de som lever i fångenskap En drake kan nog aldrig tämjas.” Köttet var nu klart och doftade underbart. Mina tidigare tankar om att aldrig kunna äta kött igen var som bortblåsta. Med stora hungriga tuggor åt jag till dess att jag inte fick i mig så mycket som en smula. Efter att vi ätit upp började vi packa ihop och Sam släckte med en enkel viskning elden efter oss. Vi begav oss till fots mot Kristalldalen. Tydligen hade Sam begett sig ut i skogen för att jaga, men hans lilla avstickare för att rädda en jungfru i nöd hade tagit längre tid en väntat. Vandringen tog mycket riktigt sin tid och det gav mina tankar god tid att snurra runt i mitt huvud. Samma frågor kom på nytt: hur kom jag hit? Varför kom jag hit? Vad är det här för värld egentligen och framförallt hur kommer jag hem? Tyvärr verkade de bara dyka upp fler frågor än vad det gjorde svar och jag blev inte mycket klokare under vandringen. Plötsligt stannade Sam och jag såg upp på vad det var han stannat för, vi befann oss i en skogsglänta och framför oss vätte en stor dal. ”Kristalldalen hoppas jag, för mina ben klarar nog inte mer”, sa jag.
”Det råkar det faktiskt vara”, svarade han glatt och började gå mot den lilla byn i dalen.
Jag stod kvar någon sekund och såg på utsikten, den var underbar. Lika vackert som om det vore en saga! Jag släntrade efter honom ner för backen. Väl framme i byn blev jag ledd direkt hem till Sam för att få mig något att äta och ta på mig. Mina kläder var både smutsiga och trasiga. Han berättade för mig att hans far jobbade såhär dags på dagen och att hans mor lika så. En gammal kvinna som tydligen var deras husa hjälpte mig till ett varmt bad och gav mig rena kläder att ta på mig. När jag klätt på mig blev jag nerföst i köket. Köket var stort och högt i taket satt träbjälkar. Över eldstaden puttrade något i en gryta och en ljuvlig doft av mat spred sig i rummet. Vid ett stort avlångt träbord i mitten av rummet satt Sam och slipade sin kniv. ”Hej!”, sa han glatt när jag slog mig ned bredvid honom. ”Känns det bättre nu?”
”Ja, mycket”, svarade jag och lutade mig mot bordskanten. ”Du har också hunnit ta dig ett bad ser jag.”
”Hunnit?” utbrast han. ”Jag skulle ha hunnit bada tre gånger på den tiden det tog för dig!”, skrattade han och lade armen om mig.
Jag skrattade till och drog mina fingrar genom håret som nästan torkat. ”Ja, jag antar det.”
En grå katt kom styrkande längs dörrkarmen. Den hade stora gröna ögon och såg lite lömsk ut. ”Jaså du är tillbaka nu!”, sa den gråa katten plötsligt. ”Vem var du tvungen att rädda undan nöden den här gången då?”, sa den med en antydan till sarkasm i rösten.
”T-t-talade den där katten just till dig?”, stammade jag fram och såg förvånat på den gråa katten och sedan på Sam.
”Ja, jag talar än sen då?”, svarade katten. ”Det gör ju du också, inte sant?”
Katten stod kvar och stirrade mot mig en stund, sedan försvann han lika fort som han hade kommit. Sam satt och flinade åt mitt mig som satt där som ett annat fån med öppen mun. ”Jag antar att du aldrig har träffat på ett talande djur förut”, sa han sedan och puffade till mig med armbågen. ”Fast alla är förståss inte lika ohyfsade som den där gamla kattan.”
”Ja, nu tror jag väl ändå att jag har sett allt. För du gömmer väl inga flygande grisar eller pysslingar under sängen hoppas jag”, sa jag tillslut. ”Vad menade han förresten med, ’vem var du tvungen att rädda undan nöden den här gången’? Är det något du har som vana att göra?
Han flinade lite och verkade en aning generad över vad jag just frågat. ”Låt oss säga att han överdrev lite, det har väl hänt någon gång förut kanske, men det är absolut ingen vana.”, svarade han med och ryckte lite på axlarna.

Någon timme senare kom Sams far hem. Jag blev presenterad för honom och han föreslog att jag skulle berätta alltsammans för honom när vi satt oss till bords för att äta middag. Det visade sig senare att Sam hade haft rätt, hans far Gardar som han hette, var mycket klok. Vid middagen berättade jag precis som det var för honom. Han nickade förstående medan jag berättade och när jag var klar sa han efter en stund: ”Om det är som jag tror så har den där boken du hittade i biblioteket utsatts för stark magi. För att kunna skapa en flyttportal som den där boken, krävs mycket kunskap inom magisk förflyttning som tar åratal att lära sig.
” Så du menar att det är någon som medvetet måste ha skapat den där flyttportalen?”, frågade Sam.
”Ja, jag är rädd för det.”, svarade Gardar bekymrat. ”Detta skulle innebära att det finns en öppen väg mellan två världar som vem som helst kan färdas igenom. Det skulle i sin tur innebära fara för inte bara människor som lever i Gabriellas värld utan också för de som bor i vår. Man skapar aldrig bara en flyttportal utan minst två, så en av dem måste finnas här i Kristalldalen.”
”Men vem kan vilja ha en öppen passage mellan de båda världarna?, frågade jag.
”Jag har mina föraningar, men lämna du det åt mig. Nu är det viktigaste att vi hittar en till flyttportal så att du kan ta dig hem.”
Sam såg konfunderad ut och frågade sedan: ”Men var ska vi börja leta?”
”Om mina beräkningar är rätt borde det finnas tre flyttportaler, en i Mörka skogen där du hamnade Gabriella och en någonstans i Kristalldalen och den i biblioteket förståss.”, sa Gardar. ”Jag tänker be din mor att leta efter den i Kristalldalen medan du Sam ska bege dig till Mörka skogen. Jag själv däremot måste göra lite efterforskningar här hemma.”
”Men jag då?”, frågade jag Gardar. ”Vad ska jag göra?”
”Du får stanna här till dess att vi har hittat flyttportalen. Det är för farligt för någon som inte kommer härifrån att vistas utanför dessa väggar.”
”Hur vet jag om jag hittar den?”, frågade Sam. ”Jag menar, hur ser den ut?”
”Flyttportalen kommer att vara något som passar in i omgivningen, som en bok i ett bibliotek, men det finns alltid något som utmärker var den är för att den som lagt ut den ska kunna hitta den igen. Som boken i biblioteket, den stod något mer utskjuten än de andra böckerna och fanns i en hylla bredvid en stor rustningen, det var utmärkningar. Sedan finns det alltid ingraverat på flyttportalen var den kommer ta dig. Du måste titta efter något som är utmärkande eller inte passar in omgivningen, då finner du flyttportalen.”

Gardar begav sig iväg för sina efterforskningar och Sams mor som kommit hem och hört vad som hänt hade också begett sig ut för sitt uppdrag. Sam däremot var fortfarande kvar hemma och packade ner sina nödvändigheter för att bege sig ut i skogen igen. När han gick ut i stallet för att sadla sin häst följde jag med honom. Jag började sadla en vit häst. Sam kollade förvånat på mig och frågade: ”Vad gör du? Skulle inte du stanna här?”
”Skulle inte tro det va”, svarade jag och satt upp på hästen. ”Varför ska jag sitta och rulla tummarna här, när allt det här är på grund av mig. Ju fler som letar desto fortare hittar vi den.”
Det såg ut som att han skulle komma med några invändningar, men han måste ha ändrat sig för istället satte han upp på sin häst. Det hade börjat skymma vi det här laget och en tät dimma hade lagt sig över dalen. Vi red så nära varandra vi förmådde så att vi inte skulle tappa bort varandra. Sam hade en magisk lykta med sig för att kunna lysa vägen framför oss. Nog för att det gick fortare att rida än att gå, men det tog sin tid. Vi stannade till vid ett tjärn för att dricka vatten, vi band hästarna en bit bort. Spänningen låg i luften och det gick en kall kår längs ryggen på mig. Det var något ruggigt med det här stället, jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. Tjärnen var omgiven av tätt stående granar och inte så mycket som ett knyst hördes. Vattnet var iskallt såväl som luften runt omkring oss. Sam passade på att tvätta av ansiktet, men slutade plötsligt tvärt och stirrade sedan rakt ut över tjärnet. ”Vad är det här för ställe?”, frågade jag.
”Sch…”, hyssjade han mig och lade sina fingrar mot mina läppar.
Han vinkade till mig att jag skulle följa efter honom. Jag var honom hack i häl och en bit bort från tjärnen stannade han. ”Vi var inte ensamma där”, sa han med låg stämma. ”Jag såg något i vattnet när jag tvättade mig”.
Jag stirrade förskräckt på honom och sa sedan: ”Definiera något.”
Han såg lite lätt stressad ut och kliade sig lite i bakhuvudet. Slutligen sa han: ”Jag tror jag vet var det var… Folk har alltid talat om att det finns en varelse vid namn Tyri som bor i tjärnen. De sa att hon en gång varit en människa, att hon tagit sin mans liv som hämnd för hans otrohet och blivit förvisad till just det här tjärnet. För var dag som går desto mindre och mindre mänsklig blir hon. Det sägs att hon lever kvar under ytan och livnär sig på sitt hat till de som förrådde henne när de förvisade henne hit.”
Jag bara stirrade på honom alldeles häpet. Ett fasansfullt skrik skar plötsligt genom luften som tycktes kommit från tjärnen och jag kastade mig impulsivt i famnen på Sam. Han tog tag i min arm och drog med mig mot hästarna, vi satte upp fortare än kvickt och red iväg bort från tjärnen. När vi kom fram till platsen där jag först hamnat satt vi av hästarna och band dem vid ett träd. Ingen av oss hade sagt något sedan tjärnen. Sam avbröt tystnaden och sa: ”Jag trodde faktiskt bara att det var skrock. Om jag hade vetat att det var sant hade jag aldrig gått dit.”, ursäktade han sig.
”Det förstår jag väl.”, mumlade jag som svar.

Det kändes som om vi hade letat i timtal. Jag frös i hela kroppen och den tjocka dimman låg som ett täcke över oss, så det var svårt att se något över huvud taget. Mellan två björkar fanns en stubbe som vi satt oss på för att vila. ”Jaha, vad ska vi göra nu då?”, frågade jag.
”Jag vet inte, det känns som om vi har synat varenda tänkbara flyttportal.”, sa han. ”Men den måste ju finnas här någonstans.”
Plötsligt kom jag att tänka på vad det var vi satt på. ”Stubben!”, utropade jag. ”Den står mellan två björkar, de måste vara utmärkningarna din far pratade om!”
Sam som måste ha förstått vad jag menat kastade sig av stubben och vi började syna den mer noggrant. Där på ena sidan nära marken var något ingraverat. Sam var på väg att läsa ordet högt, men jag stoppade honom innan han hann. ”Nej! Det var så jag gjorde när jag förflyttades”, skrek jag. ”Här låt mig se.”
Jag böjde mig ner vi stubben och tog lyktan för att kunna se bättre. Mycket riktigt, med samma snirkliga bokstäver som det varit i boken var flyttdestinationen inristad, Stadsbiblioteket bokhyllan vid rustningen, stod det. ”Det är flyttportalen!”, konstaterade jag.
”Äntligen, jag trodde vi skulle vara tvungna att leta i en evighet”, sa han glatt. ”Nu måste vi bara rida tillbaka hem och leta upp far så att han kan granska flyttportalen närmare och hjälpa dig hem.” ’

När vi kom tillbaka till Kristalldalen hade det börjat ljusna och Sams mor och far var hemma.
Trots att Gardar var något oroad över att jag inte stannat hemma utan följt med i alla fall så verkade han mest glad över att vi funnit flyttportalen. Vi berättade för honom exakt hur den sett ut och var den befann sig. Gardar propsade på att Sam och jag skulle gå och lägga oss ett slag medan han och Sams mor Aurora begav sig iväg för att granska flyttportalen. Varken jag eller Sam hade några invändningar på det, då vi båda var så trötta att vi knappt orkade hålla ögonen öppna. Efter några timmar återvände Gardar och Aurora med goda nyheter. Jag kom nedsläntrande från trappan och hörde hur de stod och pratade om att flyttportalen var i funktion och skulle kunna ta mig tillbaka till min värld. ”Vilken tur”, sa Sam till mig som tydligen också vaknat av föräldrarnas samtal. ”Nu kan du återvända hem”, men något i hans blick sa att han inte verkade lika glad över det som han ville påvisa.
Trots att jag blev glad över att kunna komma hem, blev en del av mig ledsen över att behöva lämna Kristalldalen och Sam. Det kändes som om det var så mycket mera jag ville uppleva innan jag gav mig av. Fast mest av allt är det nog Sam jag kommer sakna, den galna pojken med pilbågen, som visade sig vara någon helt annan… ”Kommer vi aldrig ses igen?”, frågade jag Sam.
”Nej, det ser inte så ut”, svarade han.
Jag stod tyst kvar bredvid honom och pillade på bandaget på min hand. Sedan tittade jag upp på honom, han stod och såg in i elden som brann i eldstaden. Han hade mörkt bruna ögon som Aurora och det blonda håret låg i en rufsig frisyr som han aldrig tycktes få bukt med. ”Ja, vi får väl ta och bege oss kanske”, sa Aurora och såg mot oss båda.
”Jag antar det”, svarade Sam.
Ännu en gång återvände vi till Mörka Skogen, men trots mina tidigare vistelser där tycktes jag aldrig vänja mig vid den mystiska trakten. Vägen till flyttportalen gick förvånansvärt fort. Väl framme satt vi alla av hästarna och ställde oss vid stubben. ”Jaha, då var vi här”, sa Sam tyst.
”Ja, du vet väl hur du ska göra förmodar jag?” frågade Gardar och såg på mig. ”Dra med dina fingrar på flyttdestinationen samtidigt som du läser den högt, så ska det nog fungera.”
Aurora gav mig en klapp på kinden och log mot mig. ”Lycka till!”, och med det sagt drog hon och Gardar sig tillbaka mot hästarna.
Jag kramade om Sam och gav honom en farvälkyss på kinden. ”Det var trevligt så länge det varade”, sa jag och vände mig för att gå mot portalen.
”Vänta!”, ropade han och tog min hand. Han lade något i den och knöt den sedan åter igen. ”Som ett minne.”
Jag satte mig sedan på huk vid stubben och gjorde precis som Gardar sagt åt mig att göra.

Precis som gången innan fick jag den där känslan av att jag sögs inåt och plötsligt blev allt svart. När jag öppnade mina ögon igen befann jag mig på det kalla marmorgolvet i stadsbiblioteket. Först då öppnade min hand för att se vad det var Sam givit mig. Det var en berlock av finaste silver som låg i min hand. På baksidan av berlocken var det ingraverat: Sam.

Skriven av: JohannaSkantz

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson