Kristallnatten

Solen gick ned för länge sedan och stjärnorna har tagit dess plats. Månen är full och sprider nu sitt silversken, starkt men skört, likt en fjärils vingar, över marker, vatten och dess himlavalv. Älvorna dansar på ängen i sin dimma och de breder sig sakta ut över marken. En sval bris leker i trädkronorna. Nattens djur jagar medan människorna sover lugnt i sina hem. Detta är natten då flickans liv ska ändras för gott.

***

Trött, hungrig och inte mer är sexton år. Flickan sitter tätt ihopkrupen under en gran. Hon är helt ensam. Det enda hon äger är det sotiga nattlinnet som hon har på sig och trasiga, olyckliga minnen. En flicka som inte längre har någon betydelse, låter sina tårar rinna eftersom ingen ändå kommer att se. Flickan vill glömma det som har hänt och blicka framåt. Hon låter sig sakta omfamnas av sömnen medan tårarna ännu rinner nedför kinderna.

***

Vissa är vackra när de sover. Flickan är det. Själv har jag inte fått mig en blund på flera år. Fridfullt och lugnt, stilla och tyst. Det enda som hörs är flickans djupa andetag.

Hur kan allt gå så fort ibland?

Stickande och grå kryper den in genom dörröppningen. I rummet bredvid plockar jag upp flickans familj. Flickans ögonlock fladdrar till, hon drar ett djupt andetag och kastar sig upp ur sängen. Hon är nu vild och nyvaken med uppspärrade ögon och rufsigt hår. Trots paniken är flickan vacker. Hon springer som en ängel som flyger genom den gråa röken.

När jag tittar nära in i flickans glödande ögon ser jag eldflammorna. Med panik i blicken och ett hjärta som rusar når flickan toppen på det som en gång var det hon kallade hem. Det finns ingen återvändo. När flickan lämnar kanten är det som hon förvandlas. Det vita nattlinnet fladdrar likt vingar. Det mörka håret böljar likt ett segel i vinden. De uppspärrade, rådjursbruna ögonen påminner om en glitterkaskad av ett brinnande eldrött vattenfall. Flickan skriker, men det är en näktergals sång som passerar hennes rosenröda läppar. Flickan är ängeln som alltid plågat mig. Jag kommer inte att fånga henne, jag vet att hon kommer överleva.

Även fast vinden blåser i flickans ansikte och trots att kylan biter tag i hennes fötter, så kan hon inte vända om. För när man, likt flickan, har börjat, då kan man inte sluta… En flicka som lämnar allt bakom sig hör fortfarande de grå skuggornas ord eka i hennes öron… Häxa.

***

Jag vill hjälpa flickan. Jag vill skydda henne. Jag vill ge henne allt. Vid varje syn av flickan, bränner det av smärta i det hjärta jag inte har. Jag vill ge flickan det vackra, skimrande, sköra, men samtidigt obeständiga. Jag vill ge det som morgondagens dimma döljer, det som nattens stjärnor speglar, det som vinden sjunger om. Kärlek.

***

Flickan drömmer om månljus. Var droppe är klar som kristall och skön som den ljuvligaste saga. Ett spätt litet väsen, så fagert och ungt, faller sakta från molnen och glider mot marken till flickans famn. De sover tungt, båda två, vid glittret av tusen kristaller.

***

Flickan ligger nu vaken i sin lövbeströdda säng och gråter hjärtskärande. Ingen hör hennes gråt, ingen vill, utom jag. Hon har hittat det. Det som himlen och natten gav henne. Som ett stänk ifrån ett vattenfall med genomskinligt sken. Hela rymdens ljus samlad i ett enda, skört föremål. En kristall med en spets så vass den kan skära genom sten. Himlen och natten har gett flickan ett val. I detta land är kristaller lika sällsynta som ton av guldmynt. Flickan kan få en ny start, ett nytt liv. Jag trodde att flickan skulle välja ett nytt liv, men nej.

Ljus möter ljus. Kristall möter kristall. Flickan vill till mig. Jag är beredd på att ta emot henne. Flickan skriker inte, hon ser mig rakt i ögonen. En flicka som inte längre har något att leva för, tar min hand och följer mig. I så många år har jag väntat på henne, men aldrig trodde jag att hon skulle välja mig.

***

”Vem är det som stått och sett på mig när jag sover?”
”Vem är det som alltid varit där när jag varit ensam?”
”Vem är det som gått bredvid mig genom livet?”
”Ödet förde oss tillsammans. Jag har alltid vetat om dig och jag har alltid älskat dig.”
Flickan tittar på mig och hela världen stannar. Jag känner en enorm våg av något överväldigande och underbart. Lycka. Flickan ler och leendet lyser upp och förvandlar hela min värld. Allt ont blir gott, all sorg blir glädje.

***

Solen gick ned för länge sedan och stjärnorna har tagit dess plats. Månen är full och sprider nu sitt silversken, stark men skört, likt fjärils vingar, över marker, vatten och dess himlavalv. Älvorna dansar på ängen i sin dimma och de breder sig sakta ut över marken. En sval bris leker i trädkronorna. Nattens djur jagar medan människorna sover lugnt i sina stugor. Detta är natten flickan fann kärleken och kärleken fann döden.

Skriven av: Adelina