Kristina från Torsåker.

Kristina frös. Hennes ben var som bly och kylan från golvet i cellen sög ur den lilla värme som fanns i hennes magra kropp med en skrämmande fart. Kropparna som låg omkring henne gjorde lite för att värma henne eller ens ge henne tröst. De var lika kalla och förlorade som henne själv. Kristina var född i det lilla samhället Torsåker och hennes liv hade upp tills för sex månader sedan sett helt annorlunda ut.

Uppväxt på ett litet jordbruk med tre systrar och en yngre bror samt hennes mor och far, Eskil och Ylva, så var hon van vid att arbeta hårt med marken och med korna. Hon var van vid värken i kroppen efter en hård arbetsdag, och van vid att få kämpa. Men inte van vid denna kamp. Värst var inte att inte få någon mat. Värst var inte besöken av prästen, vars besök alltid slutade i smärta och skam. Värst var hennes föräldrars blick när de pekade ut henne vid kyrkan. Blickarna av oförståelse, sedan av rädsla. Inte för henne utan av henne. ”Häxa”. Orden ekade fortfarande i hennes inre, ett monotont surrande som om och om igen spelades upp i hennes minne.

Promenaden uppför kyrkbacken, hon och hennes systrar skrattade åt en historia som lillebror Klas berättade om en groda i en bäck, när orden stoppade alla rörelser framför kyrkans portar. En pojke, fattig-Bengt kallades han, stod överst på trappan med prästen, Honorus, vid sin sida. Fattig-Bengt hade ett sorts intensivt uttryck på sitt magra ansikte, som om han såg något ingen annan såg. Hans kloliknande hand pekade rätt mot hennes familj, rätt mot henne och orden kom igen. ”Häxa”. Två av prästens lakejer grep Kristina där och då och med sparkar, slag och bygdens bybors upprörda rop om ”djävulens undersåte” och ”mordiska trollpacka” släpade de henne till denna kalla cell. Som flera andra kvinnor efteråt hade kommit att dela med henne. Hon kände alla och alla hade samma oförstående blick när de kom in. ”Häxor”. Kristina förstod inte, hon var gudfruktig och följde den goda boken som alla andra i hennes familj. Hon förstod inte vad det var fattig-Bengt hade sett i hennes ansikte, hon förstod inte varför han sade dessa saker om henne. Hon hade aldrig behandlat honom illa.

Dörren till cellen skramlade när flera män från församlingen trängde sig in och med hårda slag och ord tvingade upp Kristina och hennes medfångar på benen och förde dem upp i solljuset. Det var en vacker försommardag i juni och Kristina fylldes först av förhoppning. Denna krossades snabbt när hon förstod vart det var de drev dem. Mot avrättningsplatsen på berget. Hela byn var där, hennes mor och far med. Inte hennes syskon. Hon ropade förtvivlat men de stirrade på henne med hat i blicken. Hon ryggade inför deras uppsyn och stirrade tomt på sina fötter som sakta, snubblande, bar henne uppför berget. Hon hörde prästen kalla till Gud att ta dessa djävulens undersåtar till nåd, att förbarma sig över deras själar för de synder de bekänt inför honom, guds tjänare. Kristinas förtvivlan kände inga gränser, ”bekännelsen” hade prästen fått ur henne som med de andra. Han hade tagit henne till en avskild cell, därinne hade han slagit henne och stoppat hennes huvud i en vattenhink, hela tiden uppmanat henne att bekänna. Kristina, som aldrig känt en främmande mans händer på sin kropp, led i flera dagar innan hon sade det prästen Honorus villa att hon skulle säga, bara för att få honom att sluta. Hans händer hade även hittat hennes allra privataste delar, han hade skoningslöst tvingat in sin hand i henne, hela tiden väsande om att hennes ”djävulska sköte” var trollbundet att tvinga fram synden.

Kristina önskade att hon hade kunnat vara starkare, att hon hade kunnat spotta på prästen och hans anklagelser. Men smärtan var för stor och förödmjukelsen för stor. Till slut så sade hon det som prästen ville höra, i löfte om att få syndarens förlåtelse för att rädda sin odödliga själ.

Flera av kvinnorna i följet föll under marschen men männen piskade och slog deras kroppar tills de gick igen, män som var deras släkt och makar. Kristina såg galenskapen lysa i deras ögon. Nästan på toppen av berget stannade de, längre upp tände bybor ett stort bål, Kristina förstod att de skulle brinna efter döden. ”Gud” mumlade hon, ”ge mig styrkan att möta dig med värdighet. Bevara min själ”. Kristina såg på som i trans när bödelns yxa började falla och kvinnorna huvuden började falla till marken. Bödelns yxa var röd och blodet flöt tjockt mellan hennes fötter. Efter ett ta började bladet bli slött och bödeln fick stanna upp och slipa om då det krävdes flera hugg för att skilja huvuden från kropparna. Röken från bålet och stanken av köttet som redan nu brann blandades med den metalliska doften av blod och den fräna doften av granbarr. Kristina knuffades fram för att ta sin plats, hon ropade förtvivlat ”min själ, min själ”. Hon hade inte fått mottaga syndarnas förlåtelse. Bödeln, Johannes från Nordingrå, slog henne över munnen med yxskaftet. Hon föll till marken men ryktes brutalt upp och trycktes ner på stubben som var hal av blod och sekret. Kristina kunde inte tänka, hon hade andnöd, hon ville vara stark men hon kunde inte hålla sig. Hon skrek ut sin skräck för världen. Bödelns yxa föll. Kristina från Torsåker var inte mer. Kristina från Torsåker, som var blott 13 år gammal.

Linustexter

Gillar att skriva dikter och har börjat testa på att skriva kortare berättelser.
Linustexter är medlem sedan 2019 Linustexter har 1 publicerade verk