Kroppslighet

”Aj fan” han brände sig lätt på fingrarna då han oförsiktigt greppade kaffekoppen direkt ur mikrovågsugnen.
Han övervägde att skölja dem under kranen men valde att bita ihop istället. Smärta var inte alltid så obehagligt, hade han trevande kommit fram till. Det gav en kortvarig känsla av, ja av vadå? Av att man kan känna överhuvudtaget kanske. En påminnelse om den mycket fysiska kopplingen mellan dina känslor och din kropp, som ibland tycktes smälta ihop i ett. Johan tyckte sig ha glömt av att han hade en kropp överhuvudtaget under de veckor han spenderat själv, uppehållen i sin lägenhet. Han kände sig mest som en nervcentral, flytande och icke bunden då han masade sig genom den rymliga tre-rums lägenheten för att hitta nya ställen att icke-existera på. 
Inte okroppslig på det trevliga, oändligt svävande sättet ditt vissa substanser hade fört honom. Utan mer svävande i en plågsam glömska med en ständig känsla av att det var någon han borde förkroppsliga, men vem? 



Han tittade ner på handen som höll i koppen, en liten irriterad röd fläck hade tagit plats längst ut på tummen. Den tycktes få fingret att bulta i ett sakta tempo, om han stirrade tillräckligt länge verkade fingret faktiskt svälla och sjunka i takt med bultandet.

Han höjde huvudet och blickade in mot vardagsrummet, det var placerat jämte köket med en smal hall klämd emellan. När solen gick upp i öst sken den över köks golvet för att sedan förflytta sig under dagen till vardagsrums fönstret. Just nu sken solen in över den pinnstol som han placerat precis nedanför det fönstret.

Den gråa ullfilten kring hans axlar hade hasat ner aningen, han drog den försiktigt tätare kring sig utan att spilla kaffet och gick med små steg tillbaka till sin tankeplats i solen. Även om det var mitt i Augusti och värmen böljade på gatorna utanför så frös Johan, ofta lite för mycket för att det skulle räcka med bara en tjocktröja. Han hade fått den tunga ullfilten av sin syster innan hon åkte iväg på sin långa resa. ”Ta hand om dig nu Johan, lova mig det” hade hon sagt medan hon fäste hans flackande blick med hennes stadiga ögon och tryckte filten i hans armar.
Johan visste att det inte var en vanlig avskeds fras, tunn och betydelselös likt de resterande familjemedlemmarna hade tagit emot. Det var en uppmaning och en verklig oro bakom orden. Han hade samlat kraft, lett tillbaka och svara att han skulle göra sitt bästa. 

Men nu satt han där, utan kropp och med en djup dimma cirkulerandes i skallen. Solen reflekterades i läsglasögonen på fönsterbläcket som låg där han placerat dem två dagar tidigare med syftet att plocka upp dem igen och fortsätta traggla igenom Fowles Illusionisten. Boken verkade emellertid ha tappat all mening efter att han förlorat sig själv i den där glömskan och orden tycktes nu mest flyta runt på sidorna likt små åar av skrivarbläck. Han petade till glasögonen lätt med den brända tummen så att de flyttades några centimeter bakåt och begrundade sedan hur dess nya positionering förändrade känslan i rummet. Han tyckte genast att det kändes lite kalt och flyttade prompt tillbaka glasögonen.

Lägenheten var i allmänhet mycket kal, han hade tagit över den från sin pappa som själv flyttat ner till hans nya, alldeles för unga, fru i Nice. Med sig hade pappan tagit de flesta möbler (även några som egentligen var Johans) då det nygifta paret skulle flytta in i en mycket rymligare etagelägenhet. Johan hade förstått att det blivit ett väldigt krångel med att frakta allt ner till Frankrike och att pappan till och med slängt några av de större möblerna. Men han hade inte orkat ifrågasätta, han var nöjd över den nya friheten i en egen lägenhet. Nu kunde han nämligen helt själv reglera den mängd sociala interaktioner han behövde utstå från dag till dag. Nuvarande var det reglerat till att ungefär en gång i veckan behöva förklara för kassörskan på den lokala Hemköpen att han faktiskt behövde det kvitto som per automatik hade slängts efter att han dragit kortet i terminalen. ”Jasså du” brukade de muttra åt den tydligen mycket ansträngande handlingen av att räcka över det hopskrynklade kvittot. Kvittona, samt el - och vatten räkningarna skickade han varje månad till pappan i Nice som betalde rubbet. Överföringen av de pengarna var även den ända kontakt de två förde.

Johan hasade upp en bit på stolen och placerade samtidigt båda fötterna på dess kant, armarna följde vant rörelsen och drogs runt benen i en lätt omfamning. Det kändes som att dagarna flöt ihop till en sörja av likgiltig tristess och självförvållad stillhet. Hade han faktiskt börjat sakna ljuden av andra? Även om han så länge hade undvikt att dras in av dem, men nu verkade inte ens trottoarerna utanför ge ifrån sig några läten. 



Var det idag han hade bränt tummen på koppen? Han försökte känna efter igen men fann att han inte kunde lokalisera vart sina fingrar befann sig, en tråd i nervcentralen hade blivit kapad. Han flöt där i stolen under fortsatt tystnad, kisandes under ögonlock som inte verkade behöva blinka. Ullfilten låg prydligt ihopvikt på golvet intill, han tänkte på sin syster med ett sinne som verkade bli allt mer luddigt för varje stund som gick. Han lovade att han skulle ta hand om sig, imorgon skulle han ta hand om sig.

Gilbert Becker

en plats att samla texter och testa kreativitet utan att bli dömd (förhoppningsvis) konstruktiv kritik på köpet? jo tack jo tack
Gilbert Becker är medlem sedan 2023 Gilbert Becker har 1 publicerade verk