Kunskapens träd

Kapitel 8: Sommaren som sprack

Sommaren låg som ett flor över landskapet, tunt och varmt och nästan genomskinligt. Det var en sommar som klängde sig fast vid huden som solvarm fukt, som en tyst överenskommelse mellan världen och barnen som sprang i den:

Vi låtsas att det här aldrig tar slut.

Lilian minns den som om den låg gömd i hennes bröstkorg, som en stilla sjö.
Inte spegelblank – för inget var helt. Men varm. Levande. Sann.

Därute i världen
Det var på landet. Hos mormor. Där fanns ängarna – gyllene, vilda, alltid fulla av surr. De sprang mellan komockorna, barfota, inte för att de inte hade skor, utan för att marken kändes mer verklig så. Hon och Elias, och ibland de andra kusinerna. Gräset sträckte sig upp till midjan, och när vinden tog tag i det såg det ut som att jorden andades.

På kvällarna rodde de ut i ekan. Den gamla träekan med flagnande målarfärg och trasigt årtullsfäste. De rodde rakt ut, tills stugan försvann bakom vassen. Sedan blev allt stilla.

De kastade ut metspön. Mask på krok. Flöten som dansade. De sa inte mycket. Orden behövdes inte. Därute på sjön fanns ingen skola, inga blickar, inga regler. Bara vatten som glittrade, och skogar som teg.

Det fanns en sorts evighet i de stunderna.

Fasaden under solen
Men under det glittrande låg något mer.

Ett skav. Ett sus.

För ibland vände Elias bort blicken för snabbt. Ibland tystnade han mitt i ett skratt, som om han kommit ihåg något tungt. Och Lilian började känna sig konstigt synlig, inte sedd – utan iakttagen. Som om något osynligt följde dem, som om tiden själv låg på lur bland näckrosorna.

En kväll – efter att solen gått ner och skuggorna börjat mjuka världen – sa Elias:

"Nästa sommar kanske jag inte är här."

Hon svarade inte. För vad säger man när evigheten börjar spricka?

När ingen ser
Hon brukade gå upp tidigt, innan någon annan vaknat. Smyga ut till sjön i morgonrock. Hon stod i ekan, barfota, bara för att känna den kalla fukten mot fotsulorna. Dimman låg tät. Sjön var en gräns.

Mellan barndom och något annat.
Mellan Eden och världen efter frukten.
Mellan glömska och förståelse.

Och där, mitt i tystnaden, brukade hon viska namn.

Namn på vänner som glidit bort.
Namn på känslor hon inte längre förstod.
Namn på den flicka hon varit innan hon lärde sig vad det betydde att vara fel.

Den sista dagen
Sista dagen på landet gick de ut på ängen en sista gång. De sprang – men det var något forcerat i skratten. Som om kroppen visste att det var ett farväl innan hjärtat hunnit förstå.

När hon vände sig om såg hon Elias stå stilla mitt bland alla blommor. Han hade en maskros i handen.

"Vi är som de här," sa han. "Fina tills man blåser på oss."

Och han blåste. Fröna flög iväg, dansade i luften.

Hon log.

Men inuti, där hjärtat brukade vara fritt, slog något hårt till:

Det här är slutet på något.
Och början på något jag inte bad om.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk