Kunskapens träd

Kapitel 1: Trädgården som inte fanns
Regnet föll vertikalt som om himlen själv var ett rep som någon klättrade nedför. Lilian satt i bussen och stirrade ut genom fönstret utan att se. Det var något med ljudet av regn mot glas som brukade få henne att känna sig trygg – som ett barndomsminne inbäddat i vatten. Men den här kvällen kände hon sig snarare övervakad.

Det var Elias som hade ringt. Elias, som varit försvunnen i fem år. Den där kvällen då han försvann från världen hade han lämnat ett brev på köksbordet: "Jag måste hitta sanningen. Den riktiga. Inte den ni tror på." Inga fler ord.

Och nu, ett telefonsamtal. En viskning:

"Kom tillbaka. Det är dags att minnas."

Det var allt. Sedan tystnad.

När hon steg av vid hållplatsen var det mörkt, trots att det bara var tidig kväll. Allt verkade tystare än det borde – som om ljuden i världen tagit ett steg tillbaka. Hennes barndomshem låg i utkanten av en liten stad, inklämt mellan skog och betong, som en glömd tanke mellan sömn och vakenhet.

Hon gick upp för grusgången. Huset stod där som en skuld, med gardiner som blinda ögon. Dörren var olåst.

Det första som slog henne när hon klev in var doften: något mellan fuktig jord och gammalt papper. Värmen var avstängd, men luften kändes ändå levande, som om huset höll andan. Hon gick långsamt genom hallen, smekte väggarna som man gör vid återseenden, och öppnade dörren till vardagsrummet.

Och där hängde den.

Målningen.

Den hade alltid varit där, men hon hade aldrig sett den på det här sättet. Ett naket barn i en trädgård av överjordiskt ljus, räckande mot ett träd med gyllene frukter. Men nu såg hon något nytt. Detaljerna var förändrade. Det var inte bara ett träd – det var ett ansikte. Barkens ådror bildade konturerna av ett öga, halvt gömt i skugga. När hon stirrade på det för länge började det pulsera. Som om det blinkade.

Hon tog ett steg tillbaka och slog i bordet bakom sig. En bunt papper flög ned på golvet – Elias gamla skisser. Hon mindes dem inte. Men där var de, med handstil som var både hans och inte hans.

"Det vi kallar verklighet är bara en civiliserad lögn. Under kläderna, under huden – där finns trädgården fortfarande."

"De nakna var fria. Det var först när de klädde sig som lögnerna började."

"Nakenhet handlar inte om kroppar. Den handlar om sanning. All sanning är sårbar."

Hon bläddrade vidare. Ett sista papper stack ut – ett schema? Nej. Ett ritualdokument. Symboler i cirklar, med träd i mitten och ögon runtom. Underst stod det:

”För att hitta honom, måste du först hitta dig själv i spegeln.”

Känslan av att vara iakttagen intensifierades. Hon snurrade runt, men ingen där. Och ändå... något i hennes ryggrad visste att hon inte var ensam. Hon ställde sig framför målningen igen. Det där ögat. Det stirrade inte bara på henne. Det stirrade in i henne.

Och något i henne stirrade tillbaka.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk