Kunskapens träd

Kapitel 18 – Tiden smälter samman

“Tid är inte linjär”, hade Junos mormor en gång sagt.
“Den är som dimma. Man går vilse i den om man inte håller varandras händer.”

På Svanudden började tiden glida. Inte snabbt – inte som klockor som stannade. Men i sprickor. I vinden. I spegeln. I barnens drömmar.

Drömmen om trädet

Första gången Lilian drömde om Lova trodde hon det bara var hjärnan som sorterade kaos.
Men i drömmen luktade det skog på riktigt. Fuktig mossa. Tallbarr. Hon och Lova sprang barfota genom träden. De var jämngamla, båda med fladdrande hår och skratt som klingade som klockor.

Men Lova stannade alltid vid samma träd. Ett dött träd, grånat, ihåligt.

“Det börjar här,” sa hon.

“Vad börjar?” frågade Lilian.

Men Lova svarade aldrig. Istället pekade hon mot trädet. Det hade något inristat – en symbol.
Cirkeln med korset. Samma som i dagboken.

Och så försvann hon.
Varje gång.

Skriken i vinden
Det började med att Zara hörde något under frukosten.

Ett skrik. Svagt, som på avstånd. Det kom från sjön.
Ingen annan verkade reagera.

Sen hörde Elias det. Mitt i leken. Ett barns röst –

“Nej! Lova, vänta!”

Han frös till.
Vuxna log bara och ropade: "Kom igen, nu kör vi hinderbana!"

Barnen började märka ett mönster: ljud som bara de hörde. Vindbyar som viskade namn. Skuggor i ögonvrån som försvann när man tittade direkt på dem.

Det var som om någon försökte tala med dem.
Men genom en annan tid.

Fotografiet
Samuel hittade lådan i den gamla redskapsboden.
En avlägsen lukt av papper, rök – och fukt.

Längst ner låg ett fotoalbum. Blått skinnomslag. Märkt med bleka bokstäver: “Kollo -86”

De bläddrade tillsammans.

Bilder på barn som sprang över samma ängar som de.
Badade vid samma brygga.
Åt i samma matsal.

Men det var något med barnens ansikten.

“De ser ut som vi,” sa Elias.

Och det stämde. Skrämmande mycket.
En flicka med kort ljust hår som liknade Lilian.
En pojke med böjd nacke och skev keps som liknade Samuel.
Och en rödhårig tjej som stirrade rakt in i kameran, lik Juno – men med något äldre i blicken.

“Det här är vi,” viskade Zara.
“Men... för länge sen.”

Ett trasigt nu
Dagarna blev suddiga. Barnen tappade koll på vilken veckodag det var.
Maten smakade blekt. Vuxna svarade inte alltid på tilltal, som om något skuggade dem också.

Juno försökte rita, men färgerna blödde ut.
Elias började få mardrömmar: han såg sig själv stå på en sjöbotten, med ögon öppna och lungor fulla av vatten – men han kunde andas.

Och Lilian... hon började minnas saker hon inte varit med om.

Hon minns att Lova hade ett födelsemärke bakom örat.
Hon minns en träkoja som aldrig funnits.
Hon minns hur Lova en gång sa:
“De tror att tystnad skyddar. Men tystnad är bara en ny form av rop.”

Insikten
De samlades i skogsgläntan bakom ladan. Lilian höll dagboken. Samuel hade tagit med fotot. Elias stirrade på träden som svajade i vinden.

“Det här händer inte bara nu,” sa han.
“Det hände då. Och kanske… det händer alltid.”

Juno nickade långsamt.

“Tiden är bruten här. Vi är inte i ett nytt mysterium.
Vi är inne i det gamla.”

Zara såg på de andra, med plötslig klarhet:

“Och om vi inte hittar utgången… så fastnar vi.
Som hon.”

Det börjar här
Samma kväll gick de till trädet från Lilian dröm.

Det stod faktiskt där. I skogen bakom stugan.
Dött, ihåligt.
På stammen – den inristade symbolen.

Cirkeln med korset.
Men nu – med en ny rits bredvid:
En femma.

“Siffrorna ökar,” sa Samuel.
“Det här är ingen nedräkning. Det är… en process.”

Lilian tog fram dockan de hittat vid strandhuset.
Lade den vid trädets fot.

Och då – ett vinddrag.

Inte kallt. Inte varmt.
Bara levande.

Det sista drömmen viskade
Den natten sprang Lilian i skogen med Lova en sista gång.
Men denna gång höll hon hennes hand hela vägen.

När de nådde trädet släppte Lova taget.
Hon vände sig om.
Och sa, tydligt, för första gången:

“Säg sanningen. Då kan jag få sova.”

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk