Kunskapens träd

Kapitel 4: Skogen utan tid

Lilian låg stilla i mossa som doftade som hennes barndom. Trädet ovanför henne hade tystnat. Det nya skottet vid hennes sida glimmade svagt, som om det bar på en eld gömd under barken. När hon reste sig kände hon det: tiden hade blivit... porös. Som om nuet inte längre låg i linje, utan i cirklar. Hon mindes något som inte ännu hade hänt.

Elias var borta.

Men hon var inte ensam.

Skogen hade förändrats. De vita träden hade blivit genomskinliga, och bakom dem rörde sig varelser. Inte människor. Inte djur. Något däremellan. Nakna, men inte på något vulgärt sätt – snarare naturliga, som om de saknade skam. Deras ögon var stora, glänsande. De iakttog henne, men dömde henne inte.

Ett rådjur klev fram ur skuggorna. Det hade ingen päls – bara hud, slät som sten. Ögonen bar på en djup sorg. Men i dess blick fanns också något oväntat: glädje.

"Du har lämnat Fasaden," sa det. Rösten kom inte från munnen, utan från marken, från träden, från henne själv.

"Vad är det här för plats?" frågade Lilian.

"Det är Skogen utan tid. Här finns bara det som inte kan döljas."

"Är jag död?"

"Nej. Du är mer levande än någonsin. Det är därför det gör så ont."

Rådjuret rörde sig nära henne, lade sitt huvud mot hennes bröstkorg. Hon hörde sitt hjärta slå – men det var inte bara hennes slag. Det var också Elias. Och mammas. Och alla hon burit inom sig, som skuggor under huden.

Drömlagren
När hon gick vidare i skogen förändrades omgivningen för varje steg. Marken bytte färg – ibland grön, ibland svart som kol, ibland röd som ångest. Träden viskade hennes namn. Himlen växlade mellan natt och dag på en blinkning. Hon såg platser ur sitt liv – men förvridna:

Klassrummet där hon lärt sig ljuga med leenden.

Kyrkan där man sa att nakenhet var synd.

Sängen där hon en gång älskat någon som aldrig såg henne.

Alla dessa platser stod här, ruiner i skogen. Oövervakade. Blottade.

Plötsligt stod hon vid en spegel igen. Inte som den i huset – denna var gjord av vatten, hålls stilla av vinden. När hon såg i den var det inte hennes ansikte hon såg – det var barnet hon en gång varit.

"Varför glömde du mig?" viskade barnet.

"Jag trodde jag var tvungen."

"Du var det inte."

Barnet räckte ut handen. Lilian tog den. De två världarna – den hon var, och den hon varit – smälte samman i det ögonblicket.

Och med det, började skogen förändras.

Sorgens Storm

En storm steg upp från horisonten. Inte regn, utan sorg. Ett moln av förlorade namn, outtalade farväl, ord som aldrig sagts men borde ha sagts. Röster som ekade:

"Jag älskade dig."

"Jag förlät dig."

"Jag såg dig."

"Jag var rädd."

Träden böjde sig under trycket. Varelserna kröp ner på knä. Men Lilian stod stilla.

Hon såg rakt in i stormens öga och sa:

"Jag är kvar."

Och stormen... vek undan.

En ny väg
När vinden lagt sig var marken förändrad. En ny stig, täckt av mjukt, blått gräs, hade uppstått. Vid dess början stod en skylt – handskriven, med Elias handstil:

"Följ detta. Vi är nära slutet. Nära början."

Bakom stigen: ett svagt ljus. Det var inte solen. Det var något annat. Som hopp.

Och för första gången på mycket länge... log Lilian.

Inte för att dölja något.

Utan för att något börjat läka.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk