Kunskapens träd

Kapitel 16 – Kollots fasad

Svanudden låg inbäddat i grönskan som ett vykort. Skogen slöt sig omkring platsen som en andäktig publik. Solen silade genom lövverket, och sjön låg blank och lockande. Röda stugor med vita knutar låg utspridda mellan träden som om någon med kärlek lagt dem där för hand.

Det var vackert. Oemotståndligt, nästan.
Och ändå – skavde det.

Som en barndomsminnesbild som plötsligt fått fel färg.

Det dolda i det idylliska
Lilian lade genast märke till det. Doften var för söt, som om någon försökt maskera något surt under. Doften av järn. Elias märkte det i tystnaden. Den sortens tystnad som vuxna ibland klär ut till trivsel.

Ledarna var vänliga – nästan för vänliga. De log med tänderna men inte med ögonen. Monica, huvudledaren, kallades ”Mona” av barnen. Hon hade ständigt kaffe i handen och rörde i det även när det var tomt. Pontus, hennes yngre kollega, drog alltid i sin vänstra ärm. Nervöst. Nästan mekaniskt.

När de anlänt fick de snabbt veta reglerna:

”Ni får vara överallt – utom vid strandhuset längst ner mot viken. Det är avstängt. Säkerhetsskäl.”

Ingen frågade varför.

Men barnen såg på varandra. Lilian, Elias, Juno, Zara och Samuel. De hade redan hört dörren till något stängas. Nu gällde det att hitta nyckeln.

Dag 3 – Röster genom träden
På tredje natten väcktes Lilian av ett ljud.
En viskning.

Hon trodde först att det var vinden, men det var rytmiskt. Nästan som en barnramsa.

”Fyra steg i vatten går, ingen kommer hem i år…”

Hon satte sig upp. Elias sov, men rörde på sig, som om han också hörde det.
Hon gick fram till fönstret. Där, i träden mellan kollot och viken – skymtade hon något vitt.

Ett barn? En klänning?

Morgonen därpå sa hon inget. Inte förrän efter frukost, när de satt vid det halvruttna bordet utanför den gamla matsalen.

“Jag såg henne igen,” sa Lilian.
“Den vita flickan.”

De andra blev tysta. Det var Juno som till sist sa:

“Det är något med det där strandhuset. Som om luften runt det... känns annorlunda.”

Natten de bröt mot reglerna
Två nätter senare smög de ut.

Samuel hade ritat en karta över området och markerat kollots skuggpunkter – där ljuset från stugorna inte nådde. De rörde sig tyst genom skogen, som om de varit där förut. Deras fötter visste var de skulle landa.

Strandhuset låg som en ensam kropp vid vattnet. Taket var mossaövertäckt. Fönstren mörka. Dörren... var inte låst.

Inuti var det dammigt. Luften stod still.
Det luktade något mellan mögel och gamla tårar.
Möblerna var kvar, men övertäckta med vita lakan.

De gick långsamt, ingen sa något.
Och så – på golvet vid fönstret – låg den.

Dockan
En tygdocka, hemmasydd. Sliten, men hel.
Det märkliga var inte att den låg där.
Det märkliga var hur den låg där.
Omsorgsfullt. Som om någon lagt den att vila, inte att glömmas.

Lilian tog försiktigt upp den.

På magen var initialerna insydda i blå tråd:

L.H.

Och på ena foten – blekt men tydligt – siffran:

4

Zara rös. “Det är hon.”

Samuel viskade: “Lova Hemberg.”

Ingen visste hur han visste namnet. Men det klingade rätt. Liksom redan närvarande.

Juno tog fram sin anteckningsbok och ritade snabbt av dockan. Sedan insåg hon något och reste sig tvärt:

“Vi måste gå.”

“Vadå? Vi har ju precis—”

“Någon kommer. Någon som inte vill att vi ska vara här.”

Tillbaka i sina sängar
De hann undan. Inte en vuxen syntes till.
Men när Lilian kröp ner i sängen kände hon det i kroppen.

De hade brutit en barriär. Inte bara fysiskt.
Något vaknade den natten.

Och i drömmen var de alla där – vid sjön.
Lova stod i vatten upp till midjan och höll dockan i famnen.

Hon sa bara ett ord:

“Minns.”

Ett löfte i skuggorna
Nästa morgon var dockan borta.
De letade. Strandhuset stod öppet, som om de aldrig varit där.

Men något var ändå annorlunda.

Barnens ansikten var tystare.
Deras steg synkade.
Och Lilian visste – liksom de andra:

De bar nu på något som inte fick glömmas.

En historia vars första dörr just öppnats.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk