Kunskapens träd

Kapitel 7: Förlusten av Eden

Det finns ett ögonblick i varje människas liv när något går sönder. Inte med ett kras, utan med en viskning. Som ett ljus som plötsligt försvinner, men vars frånvaro dröjer kvar i ögonen.

För Lilian var det sommaren före högstadiet.

Hon visste det inte då, men den sommaren var hennes Eden. Den sista tiden då allt fortfarande var enkelt. Världen bestod av grusvägar, doften av varm asfalt, och kvällar då skratt ekade mellan husväggarna som glömda psalmer.

De sprang barfota på gården, hon och grannbarnen. Deras kroppar var fortfarande oskyldiga, hud var bara hud – inte ett objekt, inte ett vapen, inte en skam. Nakenhet fanns, men ingen bar den som en börda. De var som djur i lustgården: fria, ovetande, hela.

Och så var det där trädet.

Det stod vid staketet, ett äppelträd som ingen egentligen visste vem som planterat. Dess frukter var små, sura, men glänste i solljuset som hemligheter. En dag klättrade Elias, grannpojken, upp och plockade ett. Han log mot henne – en blick fylld av något nytt. Något hon inte kunde sätta namn på. Något som sved, som kunskap.

Han tog en tugga. Och världen förändrades.

Den första skammen
Efter det började de titta på varandra annorlunda. Blickar dröjde kvar. Någon började fnissa när någon annan böjde sig ner. En pojke kastade en tröja på henne och sa att hon borde "klä på sig som en riktig tjej". Hon visste inte varför, men hennes kinder brann. För första gången ville hon gömma sig.

Och så gjorde hon det.

Hon började bära tröjor som räckte över höfterna. Slutade springa med de andra. Började titta på sin kropp i spegeln som något främmande, något man skulle hantera, kontrollera.

Det var som om frukten från det där trädet plötsligt burit en förbannelse:

Den som smakar på kunskapen får också känna skillnadens tyngd.
Och skillnad föder skam.
Och skam kräver tyg.
Och tyg föder avstånd.

Skiftet
När hösten kom satt hon i sitt nya klassrum. Väggen var täckt av affischer med mål och regler. Flickorna började jämföra märken på tröjorna. Pojkarna pratade högt om bröst. Något i henne drog sig undan. Hon log, men det nådde inte ögonen.

En dag gick hon hem och såg sig själv i spegeln, länge. Hon såg inte ett barn. Hon såg någon annan. Någon vars ögon bar en ny sorts sorg. Inte över något som hänt – utan över något som försvunnit.

Barndomen.

Eden.

Och ändå…

Djupt inom henne, i drömmarna, sprang hon fortfarande naken genom en trädgård. Med jord under fötterna och skratt i bröstet. Hon visste bara inte längre hur man tog sig dit.

Inte än.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk