Kunskapens träd

Kapitel 6: Återkomsten

Det började med ett andetag.

En inandning, lång och djup, som om lungorna glömt hur det kändes att ta emot syre. Lilian låg på golvet i det gamla huset, omgiven av spegelns krossade bitar, som nu låg stilla och tomma. Ljuset från fönstret var inte längre dämpat – det var morgon. Solen hade gått upp.

Hon blinkade.

Verkligheten såg annorlunda ut, trots att inget förändrats. Det var som om världen hade blivit... mjukare. Inte lättare, inte mindre smärtsam – men mer äkta. Människor döljer sig fortfarande, men hon behövde inte göra det längre. Inte på samma sätt.

Minnet i väggarna
Huset luktade fortfarande damm och tid. Hon reste sig långsamt, varje rörelse som ett bevis på att kroppen var kvar. På väggarna hängde fortfarande tavlorna, men deras motiv hade förändrats. Eller så var det hennes blick.

Det som en gång skrämt henne – tystnaden, ensamheten, det döda – var inte längre hennes fiende. Det var... ett vilorum.

Hon gick till köket. Vred på kranen. Vattnet kom, långsamt, rostfärgat först – sen klart. Hon drack. Det smakade järn, men också liv.

Brevet från Elias
Vid bordet låg ett kuvert.

Det fanns inte där innan.

Hon öppnade det.

Inuti: en teckning. Två barn, hand i hand. Och några ord, med Elias handstil:

"Det du trodde var slutet var bara roten. Nu kan du växa. Och det gör inte ont hela vägen. Vissa dagar är blå. Vissa är gula. Och vissa doftar som framtid. Glöm inte att le. För du är här."

Det första steget
Lilian gick ut genom dörren. Luften utanför var frisk, vårlik, fylld av fågelläten. Vägen tillbaka till världen låg framför henne, men det var inte längre en flykt – det var en vandring.

En svart katt satt vid grusgångens kant. Den såg på henne. Blinkade långsamt. Hon log.

"Jag är här," viskade hon.

Hon visste inte exakt vad framtiden skulle innebära. Men hon visste det viktigaste:

Att hon kunde känna.

Att hon kunde förlåta.

Att hon kunde älska.

Att hon inte längre behövde gömma sig bakom kläder, masker, speglar eller skuld.

Den sista symbolen

När hon gick över ängen, såg hon något på marken: ett enda vitt äpple.

Hon plockade upp det.

Men denna gång var det inte förbjudet.

Det var helt.

Och hon visste:

Det är inte frukten i sig som fördriver oss från paradiset.
Det är rädslan att se oss själva i ljuset.
Men den som vågar smaka,
återvänder inte till Eden –
…utan skapar ett nytt.

Slut.

Eden i skuggan

Det fanns en gång en kvinna som gick vilse i ett hus byggt av speglar.

Hon bar kläder av minnen och masker sydda av skuld.
I varje vägg viskade röster från det förflutna,
och i varje spegel stirrade hon in i ett ansikte hon inte kände igen.

Så hon krossade en av dem.
Inte för att fly –
utan för att se vad som fanns bakom.

Genom glasets skärvor föll hon.

Föll in i en skog där tiden glömt sina namn,
där varelser sprang nakna för att de aldrig lärt sig skämmas,
där sorgen kom som regn –
och tvättade bort det vi kallat skam.

Där mötte hon sitt barn-jag.
Sina rädslor.
Sina minnen.
Och mannen hon aldrig kunnat rädda.

Och hon lärde sig detta:

Att Eden aldrig var en plats vi blev förvisade från –
det var ett tillstånd vi gömde undan,
klädde i lager av självförnekelse,
och glömde nyckeln till.

Men varje tår grävde vägen tillbaka.
Varje mardröm pekade ut stigen.
Varje förlorad bit av henne själv
var en dörr till något helare.

Och till slut stod hon där:
i den andra trädgården.

Inte för att hon varit syndfri –
utan för att hon äntligen sett sig själv utan dom.

Och när hon återvände till världen
bar hon inte längre masker,
utan hud.

Inte längre rädsla,
utan ett äpple hon själv odlat –
och en viskning i bröstet:

"Det är inte kunskapen som fördriver oss.
*et är tystnaden.
Men du har talat nu.
Du har levt.
Du är här."

Fortsättning följer....?

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk