Kunskapens träd

Kapitel 2: Fasaden

Det var fortfarande natt när Lilian vaknade. Eller var det snarare så att hon aldrig somnat? Rummet runt henne var tyst men inte stilla. Väggarna tycktes andas långsamt, som om huset sov – och hon låg inne i dess hjärta, som ett frö i en uråldrig kropp.

Hon hade somnat på soffan i vardagsrummet, med Elias skisser över sig som ett täcke av gåtor. När hon satte sig upp såg hon det: på andra sidan rummet, vid bokhyllan, satt en spegel lutad mot väggen. Den hade inte varit där kvällen innan. Hon var säker.

Spegeln var smutsig, men i den svarta ytan såg hon en kontur av sig själv – fast ändå inte. Hennes spegelbild var barfota, håret var längre, vildare, och ögonen såg rakt på henne med en intensitet hon inte känt sedan barndomen.

Hon reste sig och gick fram. Hon höll andan när hon mötte sin blick.

Spegelbilden blinkade – innan hon gjorde det själv.

En iskall rysning sköt genom ryggraden. Hon rörde vid ytan. Spegelglaset var... varmt.

Plötsligt blixtrade något till i bakhuvudet. Ett minne, som en blixtbild: hennes mamma, sittande på köksgolvet, gråtande med händerna tätt över ansiktet. Elias, stående i dörröppningen, helt stilla. Och Lilian själv, gömd under trappan – tyst, orörlig, som om hon kunde försvinna genom att inte andas.

Minnet var som ett hål i tiden.

Hon ryggade tillbaka från spegeln och satte sig i fåtöljen. Rummet började kännas trängre. Inte fysiskt, men... symboliskt. Som om varje vägg bar på hemligheter och varje möbel bar på tystade skrik.

Hon såg upp mot målningen igen – men den var borta.

I dess ställe hängde nu ett annat motiv: ett ansikte i profil, byggt helt av rötter. Munnen var öppen som i skrik, men ur den växte en blomma. Under bilden stod bara ett ord:

"Fasaden."

Hon visste inte varför, men hennes hand började darra. Hon tog upp en av Elias skisser och såg samma symbol som fanns i målningen – en cirkel med ett öga i mitten och sprickor som löpte utåt.

Längst ned stod en ny anteckning:

"Vi blev inte utkastade. Vi klädde oss själva i lögner – för att slippa känna."

Det var då hon insåg: spegeln i rummet var inte bara en möbel. Det var en port. Inte till en annan plats – utan till ett tillstånd. Något hon en gång hade haft tillgång till som barn, innan förlusten, innan tystnaden, innan fasaden restes.

Barndomsminne
Hon minns hur hon och Elias brukade leka i skogen bakom huset. De byggde en "Egentlig värld", som de kallade den. De var nakna, inte bokstavligt, men fria. De sade vad de tänkte, skrattade utan skam. Tills den dagen då mamma grät, och pappa aldrig kom hem, och något i Elias förändrades.

Efter det började hon själv också gömma sig. Först bakom leenden, sen bakom prestationer, och till slut bakom tystnad. Som alla andra. Som hela världen.

Tillbaka i nuet
Hon närmade sig spegeln igen. Hennes spegelbild grät nu. Tysta tårar, rullande över kinderna.

Och hon sa något, men spegeln gav inga ljud. Hon formade orden:

"Kom tillbaka."

Lilian visste vad hon måste göra. Hon torkade bort tårarna från spegeln. Samtidigt rann tårarna bort från hennes egen kind. De två bilderna var nu helt synkrona.

Sedan hände det omöjliga:

Spegeln sprack. Men inte i kaos – i ett mönster. En cirkel. Ett träd. Ett öga i mitten.

Och från sprickorna började ett ljus sippra ut.

Fortsättning följer...

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk