Kunskapens träd

Kapitel 9: Rötterna under huden

Det börjar i fötterna.

Inte i hjärtat. Inte i tanken.
Utan där huden möter världen utan skydd –
där barfota fotsulor rör vid jord, trä, vatten, sten.

Där vet kroppen ännu att den är hemma.

Foten som minns
Lilian brukade springa. Inte för att hon hade bråttom, utan för att jorden ropade henne framåt.
Grusvägen utanför mormors stuga sved ibland, men hon älskade det. Det påminde henne om att hon var verklig.
Varje sten, varje sticka, varje sår i huden var ett avtryck – som om världen ville känna henne lika mycket som hon ville känna den.

När hon sprang barfota i skogen kände hon sig stark. Som en varelse utan skam. Ett djur. Ett barn. Ett träd på väg uppåt.

Hon visste inte då att det var rötterna som höll henne samman.
Inte under jorden, utan inuti henne.

Tilliten som växer neråt
Det finns en sorts tillit som bara barn har.
En tillit som inte stavas med ord, utan med hud.
Att det man står på bär.
Att man får falla.
Att vinden inte vill en illa.

Och den tilliten satt i Lilians fötter.

Hon klättrade i träd som knakade.
Hon sprang över isfläckar.
Hon gick ut i mörker utan att tända ficklampan.

Inte för att hon inte var rädd –
utan för att hon ännu inte lärt sig att vara misstänksam mot världen.

Förändringen under huden
Men något började skifta.

Det var subtilt. Hon märkte det först i stegen.
Hur hon plötsligt tvekade innan hon sprang.
Hur hon började se sig om innan hon klättrade.

Det var inte kroppen som svek –
utan en skugga som kröp upp genom benen, som en tvivelväxt.
Som en liten röst:

"Tänk om du faller.
Tänk om de ser dig.
Tänk om du gör bort dig."

Hon förstod inte varför hon plötsligt ville ha skor på sig.

Inte skydd.
Utan en mur.

Tonåren som jordbävning
I skolan började alla gå med huvudet före kroppen.
Stegen blev kortare, stelare. Ingen sprang längre utan orsak.
De skrattade åt de som föll. De pekade ut de som gick fel.

Och Lilian började sakna det där som inte kunde beskrivas.
Den där tilliten i kroppen.
Den där känslan av att vara buren av något större än sig själv.

Det var som att hon sakta lyftes ur jorden.
Blev en gren utan rot.
En flicka utan jordkontakt.

Men i drömmen...
...sprang hon fortfarande.

Barfota genom vitsippsbackar.
Genom sommarnätter där marken inte var farlig.
Där varje rot var en vägledning.
Och varje steg en bön.

Hon vaknade ibland med ett tryck i bröstet, som om hon landat i fel värld.

Och varje morgon när hon satte ner fötterna på golvet,
hoppades hon att det skulle kännas rätt igen.

En viskning från djupet
"Kom ihåg," viskade något i henne,
"du är inte din rädsla.
Du är inte deras blickar.
Du är inte vad som tog dig ur barndomen.

Du är fortfarande rotad.
Men du måste välja att känna det igen."_

Kapitel 4: Det som flöt upp

Det var en tryckande dag.

Solen brände vit mot vattnet, men ingen kände riktigt glädje längre. Det var som om världen höll andan, och barnen badade ändå, som om rörelsen kunde hålla tankarna borta.

Lilian var där med Elias och två andra. De kastade smörgås med stenar, klättrade i tallen, grävde med händerna i strandkanten för att hitta snäckskal och slemmiga små sniglar.

Skrattet fanns där, men det låg tunt över ytan. Något vibrerade i luften. Som om världen viskade att något skulle ske.

När vattnet viskar
Det var Elias som såg det först.

En mörk klump en bit ut. Fast i vassen. Något med det fångade honom – en olustig nyfikenhet.

"Vi kollar", sa han.

De tog ekan. Årorna knarrade som trötta ben, och vattnet kluckade dovt mot relingen.

När de närmade sig vassen tystnade alla. Det var kallare där, trots solen.
Lilian kände hur hennes hjärta slog i fotsulorna. Det var som om kroppen visste vad de skulle hitta innan tanken hunnit ikapp.

Kroppen
Det var ett barn.

Eller det som varit ett barn.

Klänningen var smutsig, blekt blå. Armarna gråvita, svullna. Ansiktet bortvänt.
Ett långt brunt hår trasslat i vassen, som om sjön försökte hålla henne kvar.

Elias stirrade. Den tredje pojken kräktes över relingen. Den fjärde sa ingenting på flera dagar.

Och Lilian...
Lilian kunde inte titta bort.

Hon såg sin egen klänning i det tyget.
Sitt eget hår i de vattensjuka testar.
Sina egna drömmar i det döda barnet.

Efteråt
De sprang hem. Någon vuxen ringde polisen. De sa att kroppen legat där länge.
Att ingen visste vem det var.
Att det kanske var ett försvunnet barn från en annan kommun.

Men något stämde inte.

Lilian visste det.

För den natten drömde hon om flickan.

Drömmen
Flickan stod på strandkanten. Blöt. Inte död längre. Inte riktigt levande heller.
Hon sa ingenting, men hennes ögon brann. Inte av ilska – utan av sorg.

Och bakom henne låg sjön, stilla, som om den lyssnade.

Lilian kunde inte röra sig.
Kunde inte tala.
Men hon visste vad flickan ville säga:
"Ni glömde mig."

Skuggan som växte
Efter det kunde Lilian inte gå till vattnet längre. Det var som om sjön fått ögon.
Det var inte rädsla hon kände. Inte riktigt.

Det var en känsla av att något brutits.
Som om verkligheten glidit åt sidan och släppt in något annat.

Och det var då synerna började.

Kapitel 6: Återkomsten

Skolan började som den alltid gör.

Med kalla golv. Nya scheman. Rader av skåp.
Men i korridorerna gick barn som inte längre var barn.

Inte riktigt.

De bar något i sina blickar nu. Något de andra inte såg.

Tystnaden mellan dem
Lilian och Elias pratade inte högt om sommaren.
Inte i klassrummet. Inte på rasterna.
Men ibland, i skuggorna på vägen hem, möttes deras blickar – och där fanns allt sagt.

De visste vad de hittat.

De visste att huset i skogen varit verkligt.
Att de gamla fotona på väggen – bleknade barn i identiska kläder – bar på något glömt.
Och att där, i källaren, funnits en anteckningsbok.
Med namn. Med siffror. Med någon vuxens handstil.

De visste att de aldrig skulle kunna bevisa det.

Men de visste.

Det som återvände
Lilian drömde fortfarande om flickan.

Men nu stod hon inte längre på strandkanten.
Hon gick i samma korridor. Bar ryggsäck. Satt i klassrummet längst bak.
Som om hon fått en andra chans. Eller som om Lilian bar hennes röst.

Och ibland, när Lilian såg ett annat barn sitta tyst och ensam, kände hon det:

"Det är så det börjar.
När ingen ser.
När ingen lyssnar."

Och då satte hon sig bredvid. Bara för att vara där.

Sorgens form
De bar en sorg, barnen från sjön.

Inte som tårar, utan som en ny form på världen.

Solen föll annorlunda nu.
Vattnet såg djupare ut.
Till och med asfalten bar spår av sommaren, som ett dolt mönster bara vissa kunde läsa.

Men det fanns också något nytt:

En glöd.

Frön till nästa sommar
Det blev kallare. Löven föll.
Men Lilian började samla. Inte bara anteckningar – utan känslor, minnen, dofter.

Som ett bibliotek inför nästa sommar.

För hon visste:
Allt kommer tillbaka.
Inte som det var – men som det ska bli.

Och Elias sa en dag i slutet av oktober:

"Tror du att det finns fler barn där ute?"

Och Lilian svarade:

"Inte fler. Men kanske samma. Fast i nya kroppar."

Ett löfte
De gjorde ett löfte. Inte med blod, men med ögon.
Att nästa sommar, om världen fortfarande skavde –
Skulle de gå tillbaka.
Inte bara för att förstå.
Utan för att hjälpa.

För att säga:

"Vi ser er. Vi glömmer er inte. Vi springer inte längre bort."

Slut, men inte slut
När första snön föll satt Lilian vid fönstret.
Hennes fötter bar henne ännu, men nu mer varsamt.

Och hon log.

För flickan i drömmen log tillbaka.
Inte längre som ett spöke –
utan som en vän som fått frid.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk