Kunskapens träd

Kapitel 15 – Bussresan mot något större

Solen gick upp över landsvägen som ett öppet öga, rödbrunt och tyst. Det var tidigt, den sortens morgon som fortfarande luktade jord och fukt och glömda drömmar. Bussen kom långsamt krängande genom den tunna dimman, som ett djur som letade efter sitt syfte.

Lilian satt längst fram, näst efter chauffören. Hon höll händerna vikta i knät. Hon bar inte längre flätor. Hennes hår låg fritt nu, men envist, som om det vägrat glömma vem hon en gång varit. Bredvid henne satt Elias, och han sa ingenting. Det behövdes inte. Han visste också.

De hade sett kroppen förra sommaren.

Tystare än döden
Det var i insjön. Det var i en vik där barn brukade kasta mackor, där vattnet luktade alger och metall. Flickan hade legat där, som något lämnat. Inte drunknad. Inte blek som man tror. Hon hade sett… levande ut. Nästan ny. Som om döden inte velat ha henne helt. Och i hennes fot – inristat med något vasst – hade siffran 4 bränts in.

Sen kom vuxna. Sen kom polis. Sen kom förklaringar.
Men barn vet.

Och Lilian och Elias – de visste att ingen av de vuxna berättade hela sanningen.

Barn som bär för mycket
Juno satt längre bak i bussen, nära fönstret. Hon ritade i sin anteckningsbok med en svart bläckpenna, något abstrakt som såg ut som ett träd men också som en hand. Hon visste inte varför hon ritade det – bara att hon måste. Ibland kändes det som om handen försökte minnas åt henne. Hon kallade det "känslaminne". Det vuxna kallade övertänkande.

Zara satt mittemot Samuel. Hon sms:ade sin pappa om att hon var framme, fast de inte ens lämnat staden än. Hon litade inte på tid. Eller på avstånd. Hon litade bara på bevis. Och på vad hon kunde se. Men något i Lilian gjorde henne nyfiken. Lilian var som en karta – med dolda vägar.

Samuel sa inget. Han ritade, som alltid. I marginalerna på foldern om kollot. Han ritade vatten. Spegelbilder. Ansikten under ytan. Han hade aldrig berättat för någon att han en gång sett en flicka i spegeln som inte var han själv. Inte förrän han träffade Lilian.

Mot Svanudden
Kollot hette Svanudden. De hade valt det själva. För det låg nära samma sjö där allt hände. Inte på samma sida – men samma vatten. Lilian sa att vattnet minns, och det tyckte Elias lät rimligt.

De vuxna tyckte det var en bra idé. En chans att ”komma vidare.” Ingen av dem visste att barnen inte ville komma vidare. De ville tillbaka. För att förstå.

Svanudden sades vara idylliskt. Stugor i trä. Rödvita byggnader. Grillkvällar. Bryggor. Ledare med förnamn som lät som mjölk: Lina, Pontus, Monica.

Men Elias hade sett kollots karta. Och längst ner i hörnet fanns en byggnad markerad med kryss.

Strandhuset – EJ I BRUK.

Han visade Lilian. Hon nickade.
Det var alltid något som inte användes längre. Alltid ett rum där gamla berättelser gömts undan.

Flickan i drömmen
Natten innan de reste hade Lilian drömt igen.

Hon stod i vatten upp till knäna.
Solen var svart.
Flickan stod där – samma flicka som de hittat. Men nu levde hon.
Hon log inte. Hon var inte ledsen heller.
Hon bara tittade, och sa:

“Ni vet inte vad ni redan vet.”
“Siffrorna kommer tillbaka.”

När Lilian vaknade hade hon blod på knogen. Hon måste ha rivit sig i sömnen.
Men det var inget sår hon kände.
Det som gjorde ont satt djupare än huden.

Barnens löfte
När bussen stannade för en kort rast, gick de alla fem ut tillsammans. De var inte exakt vänner. Inte som andra barn var vänner.
Men de hade ett band. Något outtalat. Som ett språk bara barn kan.

Juno tittade på dem.

"Vi gör det här tillsammans, eller hur?"

Zara fnös. "Gör vad?"

Elias svarade: "Tar reda på varför det hände."

Samuel tog upp sin anteckningsbok och skrev en siffra i hörnet.

4

Lilian såg ut över fältet. Fåglar flög lågt. Som om himlen inte kunde bära dem.

"Det finns ett svar. Men vi kanske måste bli fler för att hitta det."

In i något större
Bussen rullade vidare.

Fälten blev till skog. Skogen till vatten.
Och när Svanudden tornade upp sig genom träden som något både välkomnande och vaksamt, visste de:

De var inte längre barn på väg till ett kollo.

De var vittnen. Vandrare i en historia som fortfarande pågick.

Någon väntade på dem där.

Och den här gången skulle de lyssna.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk