Kunskapens träd

Kapitel 3: Trädets rötter

Det började som ett ljus. Inte bländande, utan inbjudande. Som skymningen innan drömmen, eller gryningen innan minnet. Ljuset läckte från spegelns sprickor, men i stället för att försvinna... fördjupades det. Blev till djup. Ett hål, men ändå inte. Ett utrymme där inget borde finnas.

Lilian stod framför spegeln, och något inom henne – kanske barnet hon en gång var – viskade:

”Det finns ingen väg tillbaka till dig själv som inte går genom skuggan.”

Hon sträckte fram handen. Glaset var borta. Luften på andra sidan var varm, som andedräkt. Hon klättrade in, eller kanske föll, eller kanske blev.

Mellanvärlden
Hon vaknade i en skog. Marken var sammetsmjuk, löven prasslade utan vind, och träden reste sig i tystnad – alla vita, kritvita, som om de var gjorda av ben eller aska. Himlen var inte blå, utan skimrande som en insida av ett snäckskal, med ljus som kom från ingenstans och överallt.

Hon var barfota.

Och hon var... naken.
Men inte fysisk nakenhet. Den sortens nakenhet som gör att gamla minnen klibbar vid huden som regn: misslyckanden, svek, tystnader, kärlekar man inte vågade säga högt. Allt syntes här. Inget kunde döljas.

En röst bröt tystnaden.

"Du kom."

Hon vände sig. Där stod Elias.

Men inte som hon mindes honom.

Han var äldre. Hans ögon bar år. Hans kropp var klädd i något som såg ut som mossa och trasiga tygrester. Över bröstkorgen fanns ett ärr, mörkt som kol, formad som ett öga.

"Det här är platsen där allt döljs syns. Det är här vi gömde oss, Lilian. Inte från världen – från oss själva."

"Du försvann," sa hon. Rösten skar som glas. "Du lämnade mig ensam."

Han såg på henne med sorg, men inte ånger.

"Jag var redan borta långt innan jag gick."

Trädet

Tillsammans gick de djupare in i skogen. Marken började luta, nedåt som en spiral. Dofterna blev starkare – rök, jord, något metalliskt. Ljud hördes i periferin: viskningar, skratt, skrik. Alla lät som henne.

Till slut kom de till en glänta. I mitten stod ett träd.

Det var inte ett vanligt träd. Det var byggt av minne.

Dess bark var täckt av bilder, levande bilder: deras mamma gråtande på köksgolvet. Pappan som lämnade utan ord. Elias som ritade cirklar i dammet. Lilian själv, gömd under en filt, med ögon vidöppna i mörkret.

"Det här är Trädet," sa Elias. "Det växer på vår skuld. På det vi inte vågar se."

Barken pulserade. Trädet hade ett hjärta. Och i mitten av stammen fanns det igen – ögat.

Prövningen
"För att lämna den här platsen," sa Elias, "måste du äta frukten."

"Precis som i Eden?"

Han nickade. Men inte med glädje.

"Men den här frukten ger ingen kunskap. Den tar bort illusionen av kunskap. Du kommer inte veta mer. Du kommer bara veta det du redan förnekat."

"Och sen?"

"Du kommer att gråta. På riktigt. Inte som ett barn, inte som en vuxen. Som en själ som släpper taget."

Lilian närmade sig trädet. En gren sträckte sig ner, nästan som en hand. I dess grepp fanns en frukt – guldskimrande, men fläckig. Hon tog den. Höll den mot sina läppar.

Och bet.

Minnets flod
Det började långsamt. Hon kände smaken av metall, jord, rök – och sen brast världen. Hon föll. Men denna gång inte genom rum, utan genom känsla. Hon såg sin mamma igen, men inte som hon mindes henne – utan som hon var. Ensam. Rädd. Förlorad. Hon såg sig själv, tyst när hon borde skrikit. Hon såg Elias – inte som en bror, utan som en pojke som bar för mycket.

Och hon såg fasaden rämna. Alla masker hon burit – den duktiga dottern, den rationella kvinnan, den tysta systern – de brann upp som papper i regn.

Hon grät. Inte med ögonen, utan med hela kroppen. Hon skrek. Marken skakade. Trädet svajade.

Och när hon till slut låg stilla, i tystnad, med ansiktet mot jorden...

...såg hon något nytt gro ur marken bredvid henne.

Ett skott.

Ett nytt träd.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk