Kunskapens träd

Kapitel 5: Den andra trädgården

Det blå gräset under hennes fötter kändes varmt, som om jorden självt andades. Lilian gick barfota längs stigen, och med varje steg började hon minnas sin kropp: inte som en fasad, utan som ett hem. Hennes hud bar fortfarande ärr – vissa synliga, andra invävda i hjärtats vävnad – men för första gången på åratal skämdes hon inte för dem. De var bevis. På att hon hade levt. Att hon fortfarande gjorde det.

Stigen förde henne mot ett nytt ljus. Det var inte solen, inte månen, utan något djupare. Ett inre ljus. Som drömmens första färg. Hon gick över en kulle – och där, nedanför henne, bredde en trädgård ut sig.

Inte som i barndomens böcker. Inte perfekt. Inte symmetrisk. Men levande.

Det fanns träd, men alla var olika – vissa bar på frukter, andra på minnen. Fåglar sjöng melodier hon aldrig hört, men ändå kunde nynna. Blommor öppnade sig när hon passerade. Och mitt i det hela: en spegelblank sjö.

Den förlorade platsen
Det liknade något hon en gång sett i en dröm – eller en saga. En plats där allt var tillåtet. Där ingen dolde sig. Där till och med skuggorna fick plats att vila. Hon förstod:

Detta var Edens lustgård – men inte den förlorade. Den återfunna. Den andra trädgården.

Ett Eden inte från barndomens religion, utan från själens begär. Inte skapad av en Gud, utan av en människa som gått vilse – och vågat gå hela vägen tillbaka.

Elias och spegeln
Vid sjöns kant stod Elias. Han såg inte ut som innan – varken ung eller gammal, utan tidlös. Han log, och det var inte längre ett leende av skuld, utan av lättnad.

"Du gjorde resan," sa han.

"Jag trodde jag var ensam."

"Du var aldrig ensam. Men du behövde gå vägen själv."

Han pekade på sjön. Vattnet rörde sig inte, trots vinden.

"Det här är slutet," sa han. "Och början."

"Vad finns där?"

"Allt. Du."

Spegelvattnet
Lilian knäböjde vid vattenbrynet. När hon såg ner såg hon inte bara sitt eget ansikte – utan alla versioner av sig själv:

Barnet som gömde sig.

Tonåringen som höll tillbaka sina tårar.

Kvinnan som log när hon ville skrika.

Den nuvarande, sargade, helare, helare.

Alla var där. Och alla såg på henne med samma blick:

Förlåtelse.

Hon sänkte händerna i vattnet. Det var ljummet, tyst. Och vattnet formade ord i cirklar runt hennes armar:

"Du är hel."

Kläderna som föll
Elias närmade sig. I handen höll han något – en liten låda, av trä.

"Det här lämnade du kvar när du gick."

Hon öppnade den. Inuti: tygtrasor. Kläderna hon burit i drömmen. Symbolerna för det hon dolt.

Utan att tveka släppte hon dem i vattnet.

De sjönk långsamt, och med dem sänktes skuld, skam, självtvivel. Det var inte ett återvändande till nakenheten – utan till autenticiteten.

Ett nytt Eden
Hon reste sig. Och nu såg hon det: hela trädgården – alla växter, alla träd – bar på element från hennes liv. Här fanns:

En blomma som doftade som hennes barndoms filt.

Ett träd vars bark visade minnen hon förträngt.

En sten där orden hennes mamma aldrig sagt låg ristade.

Det var hennes värld. Hennes inre. Och det var vackert.

Inte trots smärtan. Utan på grund av den.

Ljuset inom
Plötsligt började Elias blekna. Inte dö. Inte försvinna. Men smälta samman med ljuset. Han log en sista gång.

"Jag är du, Lilian. Den du inte kunde rädda då. Men du har räddat dig nu."

Sedan var han borta.

Och Lilian stod kvar.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk