Kunskapens träd

Kapitel 17 – Tecken under ytan

“Fötter är rötter”, brukade Junos mormor säga.
“De drar upp minnen ur jorden, även om man inte vill minnas.”

Barnen började känna det nu – hur marken under dem bar på något mer än bara rötter, gräs och jord. Under idyllen på Svanudden låg något kvar, kvarglömt, men inte dött. Och det hade börjat röra på sig igen.

Det osynliga arkivet
Det var Samuel som först hittade det.

Han hade ett öga för sådant som inte hörde hemma. En skrynklig kartong låg inkilad bakom hyllorna i kollots gamla hobbyrum – som numera fungerade mest som förråd. Kartongen såg anonym ut, men någon hade tejpat ett tidningsurklipp på insidan av locket.

Ett gulnat tidningsreportage. Rubriken nästan oläslig:

”Flicka försvunnen vid Svanudden – Sista spår vid strandhusets brygga”

Året var 1986. Flickan hette Lova Hemberg, 10 år.

Artikeln beskrev hur hon en eftermiddag hade gått ut för att ”fiska ensam en stund”. Hon kom aldrig tillbaka. Trots sökningar med hundar, båtar, dykare och helikopter – inga spår. Inga kläder. Inget blod. Bara en liten tygdocka kvar på bryggan, med blåa initialer: L.H.

Samuel kallade tyst på Lilian. De samlade de andra.
De läste artikeln i tystnad.

Zara var den som sa det först:

"Hon dog inte. Hon... försvann. Som om hon togs ur världen, inte ur livet."

Ledarstugan och dagboken
Juno hade börjat få mardrömmar. Drömmar om kallt vatten, ett barnskrik som drunknade i tystnad, och ett öga som tittade från under golvet. Hon slutade rita. Hon började istället skriva ner allt, som om pennan kunde skydda henne.

En eftermiddag följde hon Mona, kollots huvudledare, till ledarstugan för att "fråga om extra pennor." Hon blev kvar längre än planerat. Mona lämnade rummet för att ta ett telefonsamtal. På skrivbordet låg en bok med skinnomslag. Inte märkbar. Inte märkt. Men något i den kallade på Juno.

Det var ingen vanlig bok.
Det var en dagbok.

Handstilen var spretig. Bläcket ibland suddigt, som om någon gråtit över orden. I mitten fann hon en sida där allt förändrades:

7 augusti 1986
“Hon såg det. Lova såg det.
Hon såg vad vi gjorde i strandhuset den natten.
Hon förstod. Vi trodde vi kunde tysta det – men det försvann inte.
Det stannade kvar i vattnet.
Och nu är hon borta.
Tre namn är redan överkryssade.
Bara ett kvar. L.H.
Sen kanske det äntligen försvinner.”

Juno bläddrade tillbaka.

Fyra namn, skrivna med hårt tryck.

B. Rydell – överstruken

C. Almer – överstruken

M. Vann – överstruken

L.H. – fortfarande kvar

Hennes händer skakade.

“De var vuxna”, sa hon till Lilian senare den kvällen.
“De gjorde något. Och Lova såg dem.”

Vad är det som vill tystas?
De samlades i brygghuset, mitt i natten. Samuel lade ut artikeln. Juno höll i dagboken. Elias stirrade på listan.
Zara, som inte längre kunde gömma sin rädsla bakom cynism, viskade:

“Ni tror alltså... att de gjorde något hemskt. Och att de försökte tysta henne?”

Juno svarade:

“Nej. Inte bara henne. Allt.”

Lilian viskade, mer till sig själv än till de andra:

“Fyra namn. Tre överstrukna. Men varför Lova sist?”

Samuel pekade på något underligt i dagboken. En symbol.

En cirkel med ett kors genom. Det såg ut som ett tecken.

“Det är skyddssymbol från gammal folktro”, sa Elias sakta.
“Man brukade rista dem på dörrar. För att hålla något borta.”

“Eller inne”, svarade Zara.

Under ytan
Senare samma natt satt Lilian ensam vid sjön.
Hon såg på ytan – spegelblank, som en hud.

Och plötsligt – ett öga.
Ett öga som öppnades under ytan, i tystnad.
Det stirrade inte. Det väntade.

Hon visste då att det inte bara handlade om en flickas död.
Det handlade om något som börjat mycket tidigare.
Något som vilade i vattnet.
Och något som nu ville vakna.

Förståelse, inte rädsla
Nästa morgon bad Lilian till de andra:

“Vi måste sluta vara rädda. Inte för monstret, inte för sanningen.
Vi måste förstå vad som hände – och varför det händer igen.”

Elias andades djupt.

“Vad menar du – händer igen?”

Lilian vände sig mot honom. Hennes röst var klar.

“Siffran 4. Det betyder inte bara fyra personer.
Det betyder att det inte är över än.
Att vi är nästa kapitel.
Och att någon eller något... inte vill att vi ska berätta klart historien.”

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk