Kupol

Det går inte att lura henne, hur jag än försöker, hur försiktigt, eller nonchalant jag än försöker ta mej upp ur sängen, så vet hon varje gång, utan fel, när jag verkligen går upp, och inte bara reser mej för att springa på toaletten för den säkert femte gången den här natten.
Efter ett tag börjar jag misstänka att det hänger samman med tarmaktiviteten, som jag har lika svårt för att gå bakom ryggen på.
När nerverna om morgnarna åter kopplar sitt grepp om musklerna, efter att varje natt ha dragit ur kontakten, som en av kroppens många säkerhetsåtgärder, så sätter tarmarna på allvar igång med det dom företagit sej i stillhet.
Hon har varit ovanligt livaktig under den tidiga morgonen, och när jag tänker på saken så har jag faktiskt inte varit ute med henne sedan sju-tiden igår kväll, och det var en ansenlig mängd köttbullar som jag matade henne med, genom att studsa dom på vardagsrumsgolvet, från fåtöljen, som när man skjuter prick på ett mycket glupskt och glatt, rörligt mål.
Under idogt skällande får jag på mej det nödvändigaste, byxorna, rocken, skorna, handskarna och halsduken, och så fort jag sträcker mej efter kopplet på en av hängarna under hatthyllan, så börjar hon hoppa på stället, utom sej.
Men vi hinner inte mycket längre än till hissarna, innan hon markerar stället, och under dom sekunder det tar mej att trycka upp hissen med ryggen mot henne sölar hon ner hela golvet framför hissarna.
- Nej, Wilma, nej!
Men hon bara tittar på mej med sin koncentrerade, lite trumpna, och allteftersom avslappnade uppsyn.
Hissdörren öppnas bakom mej och ett par grannar kliver ut och måste göra en väldig sväng runt golvet. Ingen säjer något.
- Jag ska torka upp det, ropar jag efter dom.
Men med vad?
Ett tag står jag bara där med kopplet i handen och vet inte vad jag ska ta mej till. Wilma cirkulerar nästan skamset runt sin egen sörja, och bara då och då kastar hon en blick på mej, innan hon lika kvickt slänger ner med huvudet igen, och börjar röra sej bortåt korridoren.
Så jag ringer till vaktmästaren.
- De får du för fan själv ta å torka opp! Vi har ente tid, eller resurser för de.
- Men vad ska jag ---
- Du har väl en skurmopp?
Men det har jag inte.
- Det är ju så jävla typiskt, säger jag till mej själv, hukad över pölen, som bara far runt på golvet, under det att jag efter bästa förmåga försöker fånga upp den med wettexduken. Och så är hon LÖS i magen, idag, av alla dagar. Kunde hon inte åtminstone ha skitit dom där hårda tollarna.
Emellanåt måste jag vända mej bort, och hålla upp armen för ansiktet.
- Nej, fortsätter jag, hon var tvungen att skita löst, och skita mer än hon någonsin skitit. För idag fick vi skita inomhus, och det är inte alla hundar förunnat.
Tillbaka i lägenheten tvättar jag händerna i säkert en kvart, innan jag plockar med mej en flaska vatten och en liten, röd plastskål i en kasse, lägger ner en starköl och så tar jag slungan med tennisbollen under armen och kopplar henne på nytt, under överdriven iver.
Det spelar verkligen ingen roll, om vi så var ute för fem minuter sedan, eller för femton timmar sedan. Detta är årets händelse. Uppsluppet hoppar hon omkring på stället och skäller tills jag ger henne den sista, och allvarligaste åthutningen.
Som får henne att böja in huvudet mot bröstet, och blidkande blicka upp på mej med dom där bruna ögonen.
- Ja!
Men min ilska ger alltid vika så fort hon går fint vid min fot, och jag ser ner på hennes smäckra rygg, där musklerna rör sej så graciöst under den flytande pälsen, och det lilla, guppande huvudet, med den uthängda tungan och den ständigt vädrande nosen.
- Din dumbom. Men du fick skitit, åtminstone. Fast det var ju mitt fel, förstås, som proppade dej full med köttbullar, och försov mej, till på köpet.
- Nej, fortsätter jag, just som vi rundar hörnet till det sista huset i det andra kvarteret från lägenheten sett och korsar vägen invid gymnasieskolan, som är under ombyggnad, och promenerar vidare längs med kyrkan, som är under renovering och längs med gräsmattan, där vi vanligtvis stannar till och kastar boll, och fortsätter förbi det omfattande byggarbetet av vad som i sinom tid, om något år eller så, ska bli den nya citytunneln, vi ska inte vara här.
Knappt hinner vi komma in på det stora parkområdet, som omgärdar den människoanlagda dammen, där vattnet sprutar i fina, nyckfulla fontäner, förrän hon kastar sej på rygg på en av gräsmattorna och ser ut som om hon fått elektriska stötar.
- Vad ska det där vara bra för? Och när jag tar mej en närmare titt på henne, så ser jag snart att hela pälsen, ryggen framförallt, är full av vad som ser ut som grönt gojs, och stanken är påtaglig. Och det där tycker du luktar gott?
Vi fortsätter runt den enorma dammen, där vi ständigt möter hundar av olika ras och storlek, men Wilma är tack och lov mest intresserad av fiskmåsar och ankor och svanar. Jag ställer mej efter en stund invid dammen, och tänder en cigarett.
Det är något av ett mysterium. Eftersom jag oftast glömmer bort att jag röker, att jag är en rökare, annat än vid festligare tillfällen. Särskilt som nikotinet ända sedan mina första cigaretter, åtminstone efter att ruset lagt sej, alltid gör mej nervös.
Ändå bär dom löftet om befrielse med sej. Jag tror att det hänger samman med att jag rökte dom där första cigaretterna under håltimmarna i högstadiet, eller när vi helt enkelt struntade i att gå till lektionerna och hängde i korridorerna, eller ute på skolgården istället.
En känsla av fest.
Kan man röka en cigarett, så kan det aldrig vara riktigt illa ställt. Det måste vara därför fångar, särskilt dödsdömda, i sina sista stunder, precis innan huvan dras ner över deras huvuden, antingen inför hängningen, eller halshuggningen, ber om ett bloss.
Som om det hjälpte.
Fast det kanske det gör. Då inte så mycket för ruset, som för friheten det medför, eller illusionen av densamma. Det är samma dårskap som jag är drabbad av, med den skillnaden att deras död är mycket nära förestående. Att dom redan sedan många år tillbaka, ibland decennier inte bara vetat om att deras tid är utmätt, utan dom exakta måtten.
Jag går omkring i min cell, bara det att den är större och att jag inte behöver be om lov att gå på toaletten. Jag är min egen fångvaktare.
Wilma rycker i kopplet.
En liten dam med en ännu mindre hund närmar sej, men så fort vi får ögonkontakt vänder hon tvärt om.
Det är det värsta, den där blicken i folks ögon, när jag inte varit ute ur lägenheten på över en vecka, utan att telefonen ringt, och utan att jag lyft den, och när jag druckit för mycket, för länge, hur den ryggar tillbaka.
Även om alla talar om det, hur olika vi människor blir bemötta beroende på våra utseenden, våra pigment och våra storlekar, så är det nog inte många människor som förunnats den tvivelaktiga förmånen, att bli föremålet för sitt eget sociala experiment.
Samma ögon som ena dagen möter mej vidöppet, är oåterkalleligen stängda, om dom inte snarare slås igen i ansiktet på mej, den nästa.
Om jag första dagen till fullo motsvarade dom förväntningar det går att ställa på en människa med mitt utseende, om jag infriade alla deras fördomar, positiva som negativa, för att nästa dag ställa mitt yttre åt sidan, och kliva fram utan förbehåll.
En förstämning hade onekligen lagt sej över festen, som jag inte längre var inbjuden till. Folk hade förfasat sej. Jag föreställer mej att det vore värre, mycket värre, än om dörren varit stängd för mej till att börja med.
- Kom, så går vi, gumman. Jag har släppt ut kopplet i nästan hela sin fulla längd, men hon håller sej ändå lydigt och klokt intill vattenkanten, även om jag sett henne doppa en av tassarna i det iskalla vattnet, och lyckligt sett hur fåglarna tagit till flykten, högt upp i skyn, där bara hennes skallande nått dom. Och lämnar fåglarna ifred.
Katedralen har skog till väggar, gräs till golv och himlen till kupol. Om jag bara kunde slunga den söndertuggade tennisbollen, och krossa den.
Långt innan vi ens är nära nog att skymta den börjar hon bära sej åt, dra i kopplet, göra små, halvtomhalvt misslyckade men upprepade framryckningar, som bara får mej att hålla åt henne desto hårdare; till sist har jag dragit in kopplet så mycket det går, att det enda som skiljer min hand från hennes huvud, är det blå, plastiga, otympliga handtaget till det indragbara kopplet.
- Tonåring!
Tennisbollen gör en vig båge i höjd med trädtopparna, innan den dalar brant och när den träffar det frusna gräset studsar den i likaledes fina bågar, med Wilma oförsonligt efter sej.
Varje gång hon fångar den, stannar hon upp för ett ögonblick och tittar åt mitt håll, som om hon övervägde sina alternativ, innan hon sätter av. Men ju längre jag låter henne hållas, desto mer trånsjukt stirrar hon in bland träden, och snart har jag blivit av med henne.
Efter en stund får jag syn på henne, djupt inne bland dom snårigaste buskarna, bökandes bakom ett trillat träd. Jag ropar ett par gånger, utan resultat.
Då går jag bort till kassen, som ligger slängd under det närmsta trädet, som inte bara märkts ut av Wilma, och vadar genom det tunga prasslet, skruvar av korken på vattenflaskan, ställer fram den röda, lilla skålen och häller upp till hälften.
Bakom ryggen hör jag strax det glupska ljudet av en tunga som fångar upp skopa efter skopa av vatten ur den grunda skålen.
Nu står hon framför mej med brett uppslagen mun, och ser än på slungan under min arm, och än ut över katedralens hårda golv av gräs.
En antydan till spjärn mot gräset kan synas i frambenen och dom bakersta tassarna, hela kroppen bär spåren av språng.
Jag tar ett par rejäla, friska klunkar och tänder en cigarett, samtidigt som jag går ut och ställer mej mitt i katedralens gång och ser upp i den gråblå kupolen. Tar ytterligare en klunk, ställer från mej ölen på gräset, sätter cigaretten mellan läpparna och böjer bak armen med slungan, så långt att den nästan snuddar gräset, och tar sikte på kupolen.

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin