Kvarteret Amiralen

KVARTERET AMIRALEN

Det var en ståndsmässig byggnad i en inte så ståndsmässig stad.
På höjden över hamnen låg kvarteret Amiralen. Gammalt jämfört med kvarteren runtomkring, i en stad byggd på lera. Högt över hamnen med fri lejd åt tre väderstreck blickade det ut över inloppet. Över kranarna och de röda plåttaken.
Var det leran som drog ner staden och husen och människorna?
Var det det som låg gömt under asfalten och kullerstenarna och kajerna som definierade människorna här i staden?
Strävsamma arbetare som knegade på som om ingenting förändrades. Du ska inte tro att du är något! Eller; du ska inte tro att du är förmer.
I port 2 stod, istället för ett efternamn, på glasdörren till höger om den välvda marmortrappan, KOLLEKTIVET AMIRALEN, nedtecknat på en liten skylt i papp. Lägenheten ägdes av ett varmt par i medelåldern som älskade varandra lika högt som de gjorde livet svårt för varandra. De hade träffats som unga och hjälpt varandra fram till yrkesmässig triumf för hennes del, och yrkesmässig stagnation för hans. Han var trots, eller på grund av detta? familjens alfagrodd. Allt växte från honom. Tankar planterades och frodades eller vissnade ned beroende på hans uppmärksamhet. Små beslut blev stora och frön av kärlek krävde eller kvävde hans omsorg. De bodde inte här längre. Istället bodde här deras två barn, John och Rebecka, och Johns bästa vän den proletäre karriäristen Skorpan.
John var så lång, och så smal. En pojkes kropp.
Rebecka lät och såg ut som en kvinna som har allt klart för sig men var sin pappas dotter, det såg vem som helst som såg dem tillsammans.
Kollektivet hade ett rum över. Pigrummet. Då lägenheten hade bebotts av just amiraler och generaler, beredda att (får man anta) dö för sin stad och var betalda för det, hade husets köksflicka bott där. Doktoranden som bott i pigrummet tidigare hade spridit en stel stämning i rummen och eftersom han aldrig gjorde något väsen av sig, visste man liksom aldrig om han var hemma eller inte. Han hade haft en hemlighetsfull, viktig uppsyn. Som att han visste något som ingen annan visste och att det gjorde honom lite mer upplyst. Det var otroligt irriterande. Bonnie som sökt rummet och nu var på väg dit verkade vara hans motsats. Men kanske var hon för mycket? hade de resonerat.
Som när man vill ifrån något och dras för långt åt det motsatta.
Golvet i trapphuset var schackrutigt och blankt och även om man gick försiktigt så ekade det i hela huset. Nu hördes stegen av två sandalklädda fötter. Snabba energiska steg.
Det lät nästan som skutt?
Vem skuttar egentligen nuförtiden?
Den som är nykär och tror att ingen ser?
Små barn i snön?
Och sjömanskostymklädda tjejer i grupp på väg till Azaleadalen.
Bonnie skulle kunna tillhöra den senare kategorin. Gjorde det något? Vi fick väl se.
Genom glasdörren såg de henne när hon kom, och John öppnade innan hon hann ringa på. Var det konstigt? tänkte han direkt. Man brukar väl vänta tills ringklockan ringer. Nåväl, nu var det för sent. ”Hej, det är jag som är John” sa han och sträckte fram en smal, välvillig arm.
Hon svarade entusiastiskt: ”Bonnie, va kul”.
Rebecka i hästsvans och Ralph Lauren-piké, sträckte också fram en hand. ”Rebecka hej hej”.
Bredvid henne stod Skorpan som egentligen hette Simon med ett tummat nummer av Facklan i ena handen. På flanellskjortans krage hade han som vanligt en liten kär pin med texten FOLKREPUBLIKEN MAJORNA.
Bonnie satte dem direkt i bekanta boxar där ingen av dem hörde hemma.
När de gick in i vardagsrummet så fastnade hennes blick på Johns hår. Det såg stelt ut, som att han hade på sig en hjälm. Var det spray? Hans hår var mörkt, tjockt och glansigt och klippt i en lång page som såg lite star trek-aktig ut. Hon fick bekämpa en stark impuls att sträcka fram handen och röra vid det. Han hade också på sig träningskläder. Det gick inte ihop. När han öppnat dörren och lett med alla sina fina tänder hade hon blivit nervös. Han hade så fina drag. Men sättet han paketerade sig på förvirrade henne.
”Vad pluggar du?” frågade hon för att få lite ledtrådar till vem han var eller ville vara.
”Tandläkare, jag har precis börjat.”
Aha. Vill ha ett riktigt yrke, alltså. Det respekterade hon. Själv hade hon valt bort allt som definierade henne eller begränsade hennes valmöjligheter. Hon föraktade det med sig själv. Varför kunde hon aldrig bestämma sig för någonting! Hon ville ha alla dörrar öppna. På gymnasiet hade hon motiverat alla sina språkkurser med att ”det var bra att kunna om man måste fly landet”. Med tandläkare så var allt uteslutet utom just tandläkare. T.o.m. vad han skulle ha på sig på jobbet var bestämt för all framtid. Och hans frisyr! Det var ju säkert därför den såg ut sådär. Hälsoaspekten. Så praktiskt! Han måste vara en extremt genuin och obrydd person. Återigen blev hon irriterad på sig själv. Hade hennes framtida arbetsplats krävt att hon skulle se ut som en science-fiction-karaktär eller ens ha på sig taxklackade skor som alla banker verkade kräva, hade hon aldrig börjat.
Vardagsrummet som var rymligt och elegant såg ut att ha blivit inrett av en femtifemårig kvinna med smak och stil (det hade det också, visade det sig) och utanför låg havet blått och fritt.
Bonnie hade växt upp utanför staden, i en villaförort vid kusten som hade förändrats mycket sedan hon var liten. Göteborg verkade dock vara som vanligt. Hon fick en varm känsla i bröstet när hon tittade ut.
Alla var så snälla här.
På vägen upp till kollektivet hade hon tagit en öl på Pustervik med en barndomskompis. Hon hade pratat om världen och ligg och intryck och livet och vännen hade varit så trygg så trygg. Återigen hade hon känt sig som en neurotisk vindflöjel som svängde fram och tillbaka helt okontrollerat. Som att hon pratade med en äldre släkting som tog sig tid att lyssna och komma med goda råd. Hon hatade för det mesta goda råd. De sa mer om personen som gav dem än om mottagaren intalade hon sig. Men nu hade hon en nostalgisk vurm för allt hemmakärt. Kompisen hade undrande frågat om sms:et Bonnie skickat kl. fyra på morgonen som svar på hennes bröllopsinbjudan där det stod: VI ÄR INTE DÖDA ÄN. Var det ett nej eller ett ja? Bonnie fnissade till där hon stod samtidigt som hon skämdes för att hon skrivit vad hon menat. Autocorrect hade bytt ut VUXNA som hon ämnat skriva till DÖDA. Det var ju i och för sig samma sak.
Men vem gifte sig när man var 21? Oddsen att the love of her life var en kusin till hennes granne var ju löjligt dåliga? Kärlek skulle vara svårt, det visste ju alla.
Troligtvis bodde han i Chile.
Till vänster om vardagsrummet fanns två dubbeldörrar som öppnades upp mot det stora sovrummet där Rebecka bodde. Rummet var ljust och fint. Hon hade också fönster mot vattnet och till höger stack det ljusblå tornet upp från en av de nerlagda industrilokalerna nedanför. Vad hade man tillverkat där? Väggarna var ljusgula, som honung. Inbjudande och varma. Gult hade varit Rebeckas favoritfärg när hon var liten. Solen var gul. Gult var en färg som inte ville något illa. På senare år hade favoritfärgen skiftat till blått. Vad betydde det? Blått var kallt. Hon var så seriös nuförtiden. Och så fick hon tunghäfta, hade inte sagt något sedan Bonnie kommit i princip. Hon undrade vad hon gav för intryck. Bonnie å sin sida verkade rätt ettrig, som hon gissat. Hon hade föredragit en kille även om de halvt outtalat valt en tjej ”för Rebeckas skull”.
Hon hade hittills aldrig träffat någon tjej som hon ville vara, eller vara med.
Skorpans rum låg vägg i vägg med Johns i en lång korridor. I ena änden satt en basketkorg. Inuti fanns inte mycket. Men det som fanns där gav ett husligt snarare än reaktionärt intryck. En perfekt bäddad säng, en rejäl byrå i furu, gissningsvis snickrad av rekorderliga snickare i arbetarrörelsen, och socialrevolutionära pocketböcker staplade på golvet. På sängen låg en hög med oklanderligt vikt tvätt. Han irriterade sig över att han glömt lägga undan tvätten. Han hade blivit lite uppjagad innan hon skulle komma, det var alltid en ansträngning att träffa en ny person. Och han hoppades verkligen att Bonnie skulle kunna jämna ut läget i kollektivet lite. Nu hade han alltid känslan av att vara i oförtjänt underläge. John och Rebecka var som en enad front när det diskuterades saker på riktigt. Det var uttröttande. Men Bonnie hade jobbat som skribent för lokaltidningen och de hade lovande gemensamma kompisar på Facebook. Det kunde bli bra. Hon var från Askim men själv var han ju uppvuxen granne med Saltholmen (även om området tack och lov rent tekniskt ingick i det röda Majorna) så det kunde han ju förstå. Han var lättad när de tittat klart på hans rum och gick vidare till Johns.
Det var något väldigt personligt att visa upp sitt hem, som ju ändå rummet var. Det kändes lite som att blotta en del av sig själv och han var inte så nöjd med den han var, än.
John hade bott i sitt rum sedan han var liten och tills för ett par år sedan så hade han delat lägenheten med sina föräldrar och Rebecka. Nu var det ju ett kollektiv och helt andra förutsättningar.
De var vuxna och levde egna liv!
Men att bo i sitt pojkrum var på många sätt ändå hämmande. Det var som att han inte blivit vuxen på riktigt och att alla som kom in i hans rum, i hans liv, såg det.
När Bonnie sett basketkorgen hade hon tyckt det var en kul, typisk kollektivkompatibel idé, men nu insåg hon att den nog suttit där sedan de alla varit små, precis som inredningen i Johns rum. Sänglampan var densamma som hon hade i sitt rum hos sina föräldrar. Till rummet hörde en liten balkong som de gick ut och kikade på. Var allt lite märkligt?
tänkte hon plötsligt. Det låg en speciell stämning i luften. Som att hon var på väg att bli en del av något betydelsefullt som hon inte riktigt kunde greppa. Men hon var glad att få flytta in och det var det hon fokuserade på.
Staden med sina kranar och värme var så fin i kvällsljuset. Hon log stort och varmt och ovetande mot de andra och gick tillbaka in i våningen, fylld av ännu oätna middagar, okyssta kyssar och tårar som väntade på att gråtas. Hon var upplyft och glad, nyfiken, nervös.
Allt skulle bli så bra nu.

Skriven av: Hanna Ellinor