Kvinnsgris

Kvinnsgris
Marla slog igen dörren hårt. Jim hörde genast att hon var argare än vanligt och beredde sig på det värsta. Kvickt började han diska igen. Marla kom in i köket och ställde sig precis bakom honom. Hon andades tungt, aggressivt.
”Hur är det, min älskling…?” frågade Jim oroligt sin fru. Hon kokade av ilska.
”Vad i helvete har du haft för dig hela dan? Det här stället ser ut som en svinstia!!!” Hon spottade ut orden och Jim ryggade tillbaka.
”Min arbetskamrat kommer över hit på middag ikväll, då ska du ha städat upp den här skiten!” fortsatte hon och rusade ut i sovrummet för att byta om. Jim suckade, han var van. Det var alltid såhär. Hur skulle det annars vara? Det var ju hon som bestämde. Det enda han kunde göra var att försöka göra henne till lags.

På kvällen hade Marla klätt upp sig riktigt fint. Jim beundrade henne i smyg medan han slet med middagen. Strax hördes en mjuk signal på dörren. Marla gick bestämt och öppnade.
”Hej, Jeanette! How are you, darling?” Jim hörde hennes tillgjorda, glada röst och log smått när han tog ut maten till matsalen.
”Till bords!” sa Marla utifrån hallen och in i matsalen klev Jeanette först och efter henne kom Jims fru. Jeanette var en ung, vacker kvinna och Jim kunde inte låta bli att beundra henne lite. Inte bara för utseendet utan för hennes stolta hållning och för hennes kloka ögon. Kvinnorna satte sig och Jim började servera. När alla var nöjda slog sig Jim också ner bredvid sin fru.

”Mm, vilken god gryta!” sa Jeanette leende efter middagen och vände sig mot Marla.
”Ja, Jim har ordnat allt!” berättade hon stolt och leende. ”Är han inte söt? – Min lilla sockerbit!” Marla nöp snabbt Jims rumpa medan han plockade med disken. Jeanette såg bestört ut och frågade:
”Ska vi inte hjälpa honom med disken?”
”Nej, usch nej. Det är mansjobb!” Marla var märkbart chockad och Jeanette reste sig argt.
”Sådär kan du inte behandla din man…”
”Jag behandlar honom hur jag vill! Han vet sin plats…”
Jim stod ute i köket och tjuvlyssnade. Vem var den här oförskämda kvinnan? undrade han för sig själv. Kvinnornas röster blev allt mer högljudda och till slut skrek Jeanette: ”Djävla kvinnsgris! Såna som du borde inte finnas! Ni förstärker endast det matriarkala samhället och förstör för oss alla!”

Jim visste inte riktigt hur det gick till. Plötsligt satt han bara där i bilen tillsammans med Jeanette som körde fort, fort, för fort.
”Du borde kanske sakta ner…” försökte Jim lamt.
”Jag förstår inte hur du stod ut med den där…” Jeanette hittade inte de rätta orden. ”Mansförtryckaren!!” Han såg oförstående på henne.
”Jag älskar henne…” Jeanette suckade bara och gav honom en blick. Så satt de tysta en stund tills Jeanette bröt tystnaden.
”Nu passerar vi in i ett nytt land, landet av mansgrisar. Då kommer du kanske att förstå.” Jim tryckte näsan mot fönsterrutan.
”Hur menar du?” undrade han men fick inget svar.

När kvällen föll tog de in på ett motell, Jeanette försvann ut för att leta efter en telefonkiosk medan Jim la sig och han somnade genast.
Jeanette letade sig fram på de mörka gatorna och fick snart syn på en telefonkiosk som lyste svagt i mörkret. Men hon hann aldrig fram… Från ingenstans hoppade ett gäng grova, muskulösa och biffiga killar fram. Med mörka blickar granskade de henne uppifrån och ner och sedan nerifrån och upp.
”Vad gör en sån liten flicka ute så sent?” frågade en av dem och tog tag i hennes arm. ”Det här är farliga områden…” Resten av killarna cirklade runt dem.
”Släpp mig! Låt mig va!” sa Jeanette förbannat och drog åt sig sin arm.
”Du borde veta din plats i det här landet” morrade han. Jeanette spände oförskräckt ögonen i honom, hon visste att hon inte hade någonstans att springa. Hon visste också att om hon skrek skulle ingen komma till hennes räddning. Hon bet sig nervöst i läppen.

Jim vaknade med ett ryck när Jeanette stapplade in i rummet, blodig och blåslagen.
”Vad har hänt?” Han spärrade förvånat upp ögonen. Jeanette förklarade torrt att hon blivit misshandlad och våldtagen. Till hennes förvåning började Jim skratta.
”En kvinna!? Som blir våldtagen och misshandlad?! Nu skämtar du med mig…” Jeanette sjönk ihop i en hög på golvet och snyftade till. Jim spärrade upp ögonen ännu mer. En kvinna som gråter hade han aldrig varit med om.
”Förstår du inte?” snörvlade hon. ”Du har levt i ett land där kvinnan styr över mannen. I det här landet är allt tvärtom…” Inuti Jims huvud gick det då upp ett ljus och plötsligt förstod han allt.
”Men… Det är ju inte rättvist!” fick han långsamt fram och tittade på den misshandlade Jeanette. Hennes forna glans lyste fortfarande igenom. Han såg först nu, i månens sken, hur vacker hon verkligen var.

”Det finns ett ställe, en plats, ett land.” började hon berätta och hennes ögon lyste. ”Där behandlas alla lika, oavsett man eller kvinna, hudfärg, religion, rikedomar eller utseende. Där råder fri kärlek mellan män och män, kvinnor och kvinnor och män och kvinnor. Där fruktar man inget för där finns det inget att frukta.” Hon pustade långsamt ut och Jim såg på henne med forskande blick.
”Ta mig dit!” viskade han lågt.
”Är du säker?” hennes röst darrade lätt av rädsla för vad som skulle hända.
”Ja.” Jim slog armarna om henne och fällde en tår.

Nästa dag var det kaotiskt på det lilla motellet. Efter att media hade fått reda på vad som hänt hade de skickat ett uppbåd journalister och fotografer. Direktören för motellet gjorde ett uttalande:
”Det har hänt en väldig tragedi på vårat enkla motell. Imorse hittade en av städerskorna två av våra gäster döda. Tecken visar på att de begick självmord. Men vi vet inte ännu något säkert…”

En novell skriven av S. Lindén

Skriven av: Sofia Lindén