Kyla

Kyla av flera författare Kyla av Helena Fagertun Kyla Jag ser Men jag vet inte Varför Kyla Ser du Jag har ingen aning Om du ser Kyla Känner du Jag vet inte Om kylan känns I ditt hjärta med ----------------------------------------------------------- Snöängel av Filip Kittlande snö innanför tröjan igen-immat fönster hoppar skuttar små liv leker leker som bara de kan Domnande fötter stickande öron kylan kryper innanför drömmar om sommar ----------------------------------------------------------- KYLA av Daniel När jag hör hennes ljumma steg brinner mitt hjärta galet. När hon går förbi utsänder hennes fullkomliga väsen minusgrader. När hennes blickar når mig apterar mitt hjärtas dynamit. Emotionell explosion. De är kalla, hennes ögon. Nu här, mitt i verkligheten, verkar hon inte vilja låtsas om vår värld. Vår gemensamma hemliga verklighet. Där vi två är de enda. De två vilka skänker världsalltet mening, för det faktum att det är vi två är den enda absoluta sanningen. Vi vandrar utan luftspalt och ger och tar. Ger och tar livsbränsle. Det kallas kärlek. Vi behöver inget mer. Men det är en drog och vi är tungt beroende. Lidandet är dess abstinens. Jag lider. Jag lider i vardagen. Jag lider när hon vandrar förbi utan att bekräfta våra känslor. Då blåser hennes rörelse ut mitt livsrum. Varandets vakuum hotar min existens och jag lider. Men jag vet sanningen i djupet och brinner vådligt. Mitt hjärta brinner så kraftigt så hennes blickars främmande kyla hejdar inte eldstormen i mitt inre. För jag vet att det faktum att det är vi två är den enda absoluta sanningen (och det vet hon också). ----------------------------------------------------------- Kyla av Sverker Han slängde noncalant en isbit i munnen och började suga på den. I termosen på instrumentbrädan honom fanns åtta till. Några minuter tidigare hade det legat tio isbitar i den. Precis som vanligt. Ritualer var till för att hållas. Han tog upp putsduken, gnuggade försiktigt glaset på kikarsiktet, tredje gången av de fem möjliga och obligatoriska (de två sista gångerna skulle ske när det satt på vapnet), förde det till ögat och svepte med blicken över skyltfönstrena på andra sidan korsningen. Vid porten med siffrorna 34 stannade han upp och justerade skärpan och ljusförstärkningen till han kunde urskilja ådringen i virket. Gunnar hette han visst. Gunnar Erlandsson, snart 60 år gammal, men han skulle inte få uppleva den födelsedagen, det skulle Lukas sätta stopp för eller rättare sagt hans uppdragsgivare. Lukas var ju bara en utförare. Och en mycket bra sådan. Han hade ingen aning om varför Erlandsson inte skulle få bli 60 år och han brydde sig inte nämnvärt om det heller. Det enda han brydde sig om var att rätt summa pengar satts in på hans luxenburgska konto. Behov är till för att tillfredsställas. Således: finns det behov av att få folk undanröjda torde någon också göra det. I två veckor hade han föjt Gunnars liv och leverne, bevakat varje steg, klockat de olika aktiviteterna, lärt sig rutinerna. I 34:ans port bodde Gunnars gamla mamma. Och varje tisdag och torsdag klockan 18.30 åkte han dit och åt middag. Och klockan 20.30 var den över. I dag skulle mer än så vara över. Lukas kastade ett öga på den digitala klockan ? 20.12 visade den. Han tog en isbit till. I väskan på passagerarsätet låg AK 47:an med ljuddämpare som blivit utvald för dagens begivenhet. Lukas tog varsamt upp det, monterade fast kikarsiktet och drog med putsduken över det för fjärde gången. Känslor och samvete var det längesedan Lukas dristat sig till att bry sig om. Än mindre ta hänsyn till. Kanske var ursprunget till hans kallsinnighet faderns regelbundna utnyttjande av hans håligheter. Eller mammans oseende av detsamma. Spelade de sju åren av konstant mobbing i grundskolan in? Antagligen, precis som befälens obevekliga penalism under militärtjänstgöringen. Men det var där han också hade lärt sig att förstå nyttan av känslolöshet. Eller rättare sagt nödvändigheten av den. Och det var det som gjort att han sökte sig till den beryktade legionen (men innan han gett sig av dit hade han bragt både sin mor och far livet medelst en skruvmejsel, fallet var fortfarande olöst i polisens register). Där hade han funnit sin frid och jämlika och sig själv. I legionen hade han rönt stor uppskattning. Just för sin oförmåga att känna, vare sig fysiskt eller psykiskt. Så Gunnars ofrånkomliga frånfälle rörde inte Lukas i ryggen. Det var bara ett uppdrag i raden av andra. Om två veckor skulle Frankrikes inrikesminister äta sin sista croissant bara för att ta ett exempel. Digitaluret slog om till 20.26. Lukas fällde ner solskyddet och tittade en sista gång på fotografiet av Erlandsson som var fasttejpat på det. Inte för att han glömt hur objektet såg ut utan för att det ingick i ritualen. Två isbitar åkte in i munnen. Med ett tryck på knappen till fönsterhissen åkte rutan ner. Den sista svepningen med duken över kikarsiktesglaset och vapnet lades tillrätta mot axeln. Han fångade in porten i siktet och väntade. Gunnar var punktlig. Väntan blev inte längre än två minuter. Han hann inte mer än fälla upp ytterrockskragen innan en kula borrade sig genom vänster öga, löpte genom hjärnan och slog in i porten. Den andra kulan träffade i halsen, slet av både strupen och pulsådern. Han hade knappt landat på trottoaren när Lukas lugnt stoppade ner vapnet i väskan, hissade upp rutan och tog en isbit ur termosen. Kyla, tänkte Lukas när han svängde ut bilen på den i övrigt tomma gatan, hur kan livet vara något annat än kyla ... ----------------------------------------------------------- Kyla av Sanna Det gnistrar i snön Det låter som vadd under skorna Kinderna blossar av köld Näsborrarna drar ihop sig Fåglarna letar desperat efter mat Rådjursspår i snön Hundar står och darrar på tre ben Bilar vägrar starta Brasan sprakar Det doftar värme Fotöljen är inbjudande Det är så skönt att vara inne ----------------------------------------------------------- Kyla av Susann Det föll ett ljus - in genom fönstrets persienner - över rummet. Ett kallt solljus som blottlade det virvlande dammet och fick rummet att visa sitt äkta ansikte. Kyla - är också här. Det var varmt, och våren är här - lurades vi. Jag såg höstlöven på gatan. De små snöhögarna - is nu - som talade om vinterns närstående återkomst. Men det kändes som vår, för det kändes som om något höll på att vända - ut och in. Dammet stormade. Rislampan (släckt) genomlystes av solen och dammet som samlades på botten blottlades. Som allt - blottlades. I, - jag försökte måla - i glasburken, fylld till brädden med gråfärgat vatten, låg en julspelsängel. Den hade ramlat. Den låg kvar. Jag vattnar inte mina blommor. De dör av för mycket vatten. --- Jag talar alltid förbi dig. Nu är du borta. Just nu. Du talar alltid förbi mig. När jag säger - förbi dig, och till den stora oformliga massa som alltid skrämmer mig (men trots allt mindre än du) - och säger att här står alla som är Vi. Och du vänder dig till någon i den oformliga massan, talar förbi mig, säger ”Säg att du är en av Vi”. Då ler jag - låtsas närhet. Men inte ens våra ord rör varandra. Inte ens våra dofter, som inte är våra, utan massproducerade fabriksdofter. Mina ögon - om man frös grunt havsvatten, krossade isen, lät sol stråla i sprickorna - rör dig. Dina ögon - de är bara glas. De ser inte. Och nu, just nu, är du borta. Jag saknar glaset - hinnan mellan oss. För så länge den fanns så fanns åtminstone någonting mellan oss. Nu finns bara avstånd. --- ” ‘Twas in another life-time / One of toil and blood / When blackness was a virtue / And the road was full of mud / I came in from the wilderness / A creature void of form / ‘Come in’ she said / ‘I’ll give you / Shelter from the storm’/. ” Bob Dylan --- Jag satte mig i tunnelbanevagnen. Jag såg en människa gå in. Han satte sig ett ”bås” framför och snett mittemot. Och han rörde på läpparna. Konstant. Utan att sluta. Han talade tror jag. Men jag stängde inte av min freestyle. Rörde han på läpparna? Verkligen? Utan anledning? Talade han? För sig själv? Verkligen? Utan anledning? Så kunde det inte vara. För Folk skulle inte kunna tillåta det. Folk skulle inte kunna blunda så hårt. Skulle inte kunna tillåta att en medmänniska talade - utan att någon lyssnade. Jag ville inte veta. Kunde folk blunda så hårt? Och är jag lika blind? Ja! Ja! Jag letade, sökte desperat efter minsta tecken av oro hos Folk. Jag sökte desperat efter ett tecken på att det inte var jag som var tokig. Och jag hittade inga tecken. Inga som helst. Och nu när jag visste att man kunde tala så, så visste jag att snart var det även min tur. --- Och ett tåg är ett tåg, vare sig på väg till Centralen eller till Auschwitz. Och stängda ögon är stängda ögon här som där, nu som då. Tiden går. Vart går tiden? Åt helvete. Jag. Lika äckligt själv-ältande nu som då. Som du och du. Lika absorberad av min egen hy och mina egna nervsignaler. Men jag blundar inte. Jag ser i ögonen. Det är ren narcissism. I ögon ser man inget annat än en spegling av sig själv. Ser jag ondska i dig så är det knappast ditt fel. --- Skinhead går åt motsatt håll på rullbanden i T-Centralen. Jag håller kvar blicken och min egen ondska, min egen grymhet och brist på empati reflekteras i honom. Ge mig någon i vars ögon jag kan se annat än mörker och kyla. Ge mig någon i vars ögon jag kan se goda sidor av mig själv. --- Han gick över isen - i vilken låg gömd Atlantis - och han såg inte ned. Han gick över isen och blundade för ansiktena som vände sig upp emot honom i mjuka knappt flytande danser. Han kom till stationen och vinkade av tågen. Han gick över väskor - och blundade för de ansikten som vände sig emot honom i mjuka knappt flytande danser. Vände sig emot honom från vagnarna. Han vinkade av tågen och boskapen. Hans ögon glimmade i natten, lika avlägsna som stjärnorna. En annan på stationen skriker ut - men han talar för sig själv. --- Ge mig ögon med pupiller så stora att min ondska inte kan speglas i dem. ----------------------------------------------------------- KYLA av Gustaf Mot månens skiva vargar höras yla, och skorstensrökar rätt mot zenit stå. Ej folk, ej fä så gärna ut vill gå. Nu är den här, vår vintermånads kyla. I staden råder också samma kyla. En snöig Venus syns i parken stå. Hon synes frysa om de kullar två: på bronsstatyn behagen vill jag skyla. Ett ärgigt bröst jag i min vante gömmer. Så ljuvligt rundad sig metallen ter! Om svettigt kvinnobröst nu strax jag drömmer. Då slår mig plötsligt: tänk om man mig ser! Och stadens skvaller, som så omilt dömer… I kylan jag mig skamsen hem beger.

Skriven av: Flera författare