Kyrkogården

Kyrkogården

Vad gjorde hon här egentligen?
Kyrkogården var kall och ödslig, hon undrade om någon annan överhuvudtaget var här. Men hoppades på att ingen skulle vara det. För så här dags vill man inte stöta på nån på en kyrkogård, och på självaste All helgons afton dessutom.
Det var Mark som hade fått hit henne. Han hade helt plötsligt svängt av vägen vi elvatiden och sade att han skulle helga sin mors grav. Hon förstod inte riktigt vad som flugit i honom men följde ändå med. Det var klart hon förstod att han ville besöka sin mors grav idag, för att helga henne, men en bättre tidpunkt kunde ha valts tyckte hon. Vart var Mark egentligen?
”Mark?” ropade hon lite ängsligt. Kyrkogården var väldigt stor, och inte minst skrämmande. Hur skulle hon hitta honom här, och hur skulle han hitta sin mors grav i denna mörka dystra dimma?
Hon kände plötsligt ett kallt drag bakom sig och en hand lades på hennes axel. Hon ryckte till och vände sig fort om samtidigt som hon backade.
”Lugn Mia, det är ju bara jag.” Såg hon sin make säga leende. ”Vad är det?”
”Det var bara Mark!” tänkte hon och pustade ut.
”Förlåt att jag blev rädd älskling” svarade hon, men fortfarande med oroskänslan i magen. ”Det är bara så kusligt här... Har du hittat Majas grav än? Den borde väl vara här någonstans...”
”Kusligt?” skrattade Mark. ”När jag var barn lekte jag här ute, det är ingen fara alls. Tro mig gumman.”
”Ni lekte väl knappast här mitt i natten hoppas jag? I vilket fall så är det just inatt de döda sägs vakna upp så jag vill gärna att vi hittar till din mors grav så fort som möjligt.”
”Ta det lugnt var. Det är ingen fara alls.” sade han. ”Och min mor kommer inte alls döda dig när hon vaknar upp.” Han skrattade.
Mia såg på honom. Han skämtade väl? Det måste han göra.
”Att du kan skämta nu! Kom igen, så vart vilar din mor?”
Mark ledde henne lugnt och stadigt genom gravgångarna till han kom till ett litet mossigt gravvalv, som om möjligt var ännu mer täckt av dimma än resten av kyrkogården.
”Här?!” Utbrast hon både förskräckt och arg. ”Du måste skämta, inte kan Maja vara begraven här!”
”Gör inte narr av de döda” Sade han och gav henne en mörk blick. ”Min mor kanske inte var i den högsta rang under sin levande tid, men nu har hon skaffat sig makt, och det är här hon håller till i kväll.”
Mia såg skrämt på Mark. ”Vad håller han på med??” Tänkte hon. ”Vad är detta? Ett gammalt gravvalv där han säger att gamla Maja är begraven. Hon har ju själv varit vid Majas grav förut och då var det inte ett stort valv, det minns hon!”
Kom nu sade Mark och drog med henne ner för trapporna i valvet.
”Är du galen?!” utbrast hon. ”Ska vi gå ner DIT?? Herregud Mark det förstår du väl att vi inte kan, det är de dödas boning, dom ska inte störas. Och dessutom var vi vid din mors grav förra sommarn, och det var inte det här gravvalvet! Vad håller du på med egentligen Mark??”
”Ikväll får jag det” sade han till svar. ”Och du skall följa med. Som en gåva till min mor.”
Han var galen, hon måste ta sig härifrån! Herregud... Det här var ju hemskt...
Vad tänkte han göra med henne? döda henne????
Han höll henne med ett stengrepp på vägen ned för valvtrapporna. Dom verkade oändliga, hon måste vara minst tio meter under marken nu.
”Mark, varför gör du det här?? Din mor är död, snälla släpp mig Mark! Vad tänker du göra med mig egentligen??” Det spelade ingen roll hur mycket hon bönade och bad, han fortsatte ändå.
De var äntligen nere, eller äntligen? Framför dem var en stor möglig träport, med ett rostigt handtag på som Mark sakta drog ned.
”Det är jag mor,” sade han. ”Och jag kommer med min älskade, så som vi sagt. Hon är bara din, för all framtid. Din egen personliga slav, som du får göra vad som helst med....”
Mia skrek när hon såg det som var kvar av Marks mor, en rutten gammal kropp inlindad i en gammal maläten klänning och de stora gröna ögonen såg ilvilligt på henne. Så hemskt det var, vem var Maja egentligen, och Mark vem var han? Hon skrek och ålade sig när Mark lade henne på det gamla järnbordet framför Maja, och Majas ruttna beniga händer som smekte hennes ansikte var outhärdliga.
”Jag tror jag vill ha ditt ansikte,” sade hon skröpligt. ”Din röst är också den vacker, men förstörs av alla dina skrik. Så vacker hud... Inga rynkor alls...”
Smärtan när hennes hud drogs bort förlamade henne och rösten slets som bort från strupen förlamade henne. Hon var förbannad att leva i all evighet med smärtan och aldrig kunna dö. Hon skulle se och höra allt som hände men hennes sår var alltid färska att strö salt i.
För smärtan och sorgen Maja fick uppleva var Mia den som betalade med sitt eget kött och blod, hon var en dödens slav för all evighet.

SLUT

Skriven av: Åsa Eklöf