La Maroma

Trots att hon höll hårt i handtaget ovanför huvudet kastades hon fram och tillbaka i sätet för varje kurva som bilen tog. De andalusiska bergsvägarna slingrade sig som ormar, långsamt uppåt. Tack o lov hade hon en magsäck av stål och blev inte illamående ens av en stormig båttur på havet. Däremot slog hennes hjärta i en onormalt hög frekvens. På vänster sida svepte bergsväggen förbi, men till höger, precis bredvid henne, slutade vägen och över kanten såg hon ner i djupet av dalen de lagt under sig. För varje sväng höll hon andan. Där fanns inget staket eller någon växtlighet som kunde fungera som hinder, som kunde ta emot dem. Om bara ett hjul skulle hamna utanför… Hon ruskade på sig för att skaka bort paranoian och tvingade blicken framåt. Ricardo var såklart helt oberörd, han hummade med i radiomelodin och rattade som om det vore klister under däcken. Om han är så lugn så borde kanske jag också vara det, tänkte hon. Men han är å andra sidan spanjor. De tror att de har nio liv.
Vägarna var relativt tomma på trafik. Alla andra var väl på stranden. Solen stod högt på himlen och ACn gick på högvarv. Plötsligt svängde Ric av inpå en knölig grusväg och ju längre de färdades framåt desto mer tätnade buskaget omkring dem. De började närma sig. Smala kvistar sträckte sig efter lacken där de passerade och hon undrade hur stränga de var på biluthyrningen. Men återigen verkade Ric hur lugn som helst. Spanjorer kan nog inte känna oro. Så öppnade sig skogen igen och en enkel parkeringsplats bredde ut sig framför dem.
”Framme!” Han gjorde en skarp sväng och ställde bilen spikrakt framför det låga staketet som ramade in platsen. Endast en annan bil stod parkerad, i övrigt var det ödsligt omkring dem.
”Äntligen.”
De klev ur och hon sneglade på honom när han vant förberedde sig inför utflykten – smorde in sig med solkräm, drack några klunkar vatten och stretchade benen. Hon följde hans exempel.
”Redo?”, frågade han.
”Redo.”
Med varsin ryggsäck började de gå. En bleknad skylt markerade vandringens början. ”Välkommen till La Maroma”, stod det på spanska. ”Varning – tänk på att väderleken kan svänga snabbt. Medtag mat och dryck och bra skor för vandringen”. Fyra till fem timmar var det beräknat att ta upp till toppen och ned igen. Det skulle bli tufft men hon gillade utmaningar. Hon hade aldrig bestigit ett så högt berg tidigare – 2100 meter över havet. Men med Ricardo kände hon sig trygg. Han var uppvuxen i dessa miljöer och hade bestigit väldigt mycket svårare och högre berg än så här.
Terrängen började försiktigt, enkelt, med svag lutning och stabil mark att gå på. Ännu var de omringade av träd och buskar och det dammade under skorna när de klev över gruset. Solen sken från en klar himmel men trädgrenarnas skugga svalkade och vindarna mildrade temperaturen. De gick under tystnad – hon var trött i huvudet sedan gårdagens utekväll och hennes muskler behövde tid att värmas upp. Det var ett intensivt liv att vara utbytesstudent. Studier på dagarna, festande på kvällarna, utflykter på helgerna. Hon älskade det. Hon älskade Spanien. Inom henne hade en röst redan gjort sig hörd som sa att hon nog inte skulle återvända till Sverige igen. Livet var enklare här.
Efterhand som hon blev varmare i kläderna blev hon alltmer pratglad. Snart var de inne i en livlig men smått andfådd diskussion om det spanska påskfirandet: en kulturell företeelse hon verkligen inte förstod sig på men som Ricardo hävdade var en enormt symbolisk och viktig tradition. Hans grova spanska brytning fick det att låta som om han bränt sig på tungan när han talade. Då och då provade hon att säga saker på spanska, för hon ville öva, men fortfarande fungerade kommunikationen bäst på engelska. Nu hade terrängen ändrats omkring dem, träden var allt färre och marken allt stenigare. I partier stupade vägen brant uppåt och hon lutade sig fram av rädsla för att tappa balansen. Ric gick först och han rörde sig snabbt och smidigt mellan stenarna, lika lätt och ledigt som han rattat bilen tidigare. Hon kämpade för att hålla hans takt eftersom hon inte ville upplevas som en börda och försökte följa med blicken hur han satte fötterna.
Här och där stannade han plötsligt upp för att med stora ögon betrakta naturen runt dem eller smeka bergsväggen med handflatan och smula gruset mellan fingrarna. Med passion i rösten berättade han diverse fakta om bergets erosion eller växternas föränderlighet och förklarade saker hon aldrig frågat om. Han var nördig, helt klart, men hon gillade det. Det var charmigt. Han var som tvungen att dela med sig av allt han visste hela tiden och han talade med sådan inlevelse att hon inte kunde låta bli att dras med av hans hänfördhet.
När hon vaknade i morse hade hon haft en sådan förväntansfull glädje i magen att hon börjat fundera över sina känslor för Ricardo. Det hade gått dryga tre veckor sedan de träffades på språkcaféet och hon tyckte mer om honom för varje gång de sågs. Han var enkel att umgås med och när hon pratade såg han henne rakt i ögonen med en blick som verkligen lyssnade. Det hade hon aldrig upplevt med någon annan man. Dessutom anade hon att hennes känslor var besvarade. Inte för att han flörtade med henne, för det gjorde han inte. Han höll en respektfull distans och hade inte gjort det minsta närmande. Men den där blicken innehöll något som fick det att pirra i hennes mage var gång han såg på henne. När han förra veckan frågade om hon ville med på den här vandringen hade hon känt både fjärilar och knutar i magen. Följa med en halvt okänd, spansk man ut i vildmarken, helt ensamma. Det lät som en dum idé. Eller det bästa beslutet hon någonsin skulle ta?
Efter dryga två timmars vandring stannade de för lunchpaus i skuggan under ett ensamt träd. Han bjöd henne på torkade fikon och chokladkakor (”det är viktigt att fylla på med snabb energi!”) och hon drack så mycket vatten hon bara kunde få ner.
Hon sneglade på Ric där han satt med armarna runt knäna och ett fridfullt ansikte. Han var byggd som en klättrare med breda axlar och starka armar, det långa mörka håret var knutet i en tofs och han var orakad sedan några dagar tillbaka. Nu, i pausen från vandringen, märkte hon att det fanns en spänning mellan dem som gjorde henne både nervös och ivrig. Hon ville ta ett steg närmare, visa honom vad hon kände, men hon vågade inte. Tänk så hade hon missförstått hans signaler? Tänk så skulle hon bli nobbad trots allt? Hur skulle stämningen då bli resten av vandringen… Hon behövde betänketid. Och kanske lite alkohol.
De packade ihop och fortsatte. Ric beräknade att de hade cirka fyrtiofem minuters vandring kvar till toppen. Utsikten var redan magnifik men det blev allt svårare att ta sig upp. Då och då snubblade hon på en lös sten och fick gripa tag i en utstickande gren för att hålla balansen. Hon ville inte tänka på hur det skulle bli att färdas nedåt på tillbakavägen.
Plötsligt stannade Ricardo så tvärt att hon nästan gick in i honom. Han satte fingret mot läpparna och pekade åt nordost. Hon sökte med blicken och drog ett snabbt andetag av förtjusning. Cirka tjugo meter bort stod en bergsget och såg rakt på dem, blickstilla. Den bar magnifika horn och en svart rand löpte i pälsen på ryggen från nacken till svansen. Det var första gången hon stötte på en vild varelse i naturen (annat än smådjur som ödlor och kaniner, förstås) och hennes pupiller vidgades. De stod stilla i flera sekunder och såg på varandra, de två människorna och geten, som om de utförde en tyst maktkamp om vem som först skulle fälla blicken. Det blev geten. Med en knyck vände den runt och skuttade iväg över stenarna, lätt och smidigt som om den haft spiralfjädrar i benen. Spänningen i luften släppte.
”Wow”, sa hon och pustade ut, häpen över mötet med djuret och imponerad av Rics skarpa blick. ”Jag har aldrig sett en bergsget förut. Bor den häruppe?”
Hon såg sig omkring medan de fortsatte gå, i hopp om att få syn på fler.
”Ja”, svarade han. ”De tillhör oftast flockar med kanske 10-15 getter. Så den här var nog på villovägar.”
”Ah. Vet du om det bor fler djur här i bergen?”
Ric funderade. ”Vilda får ska det nog finnas, kanske rentav vildhästar.” Han blev tyst en stund.
”Ja, sedan sägs det ju att här bor människor också. Så kallade bergsfolk”. Hon lyfte blicken för att få ögonkontakt, men Ric gick framför henne och visade bara sin nacke.
”Bergsfolk?” Hon misstänkte att han skojade men blev ändå nyfiken.
”Ja, alltså för typ hundra år sedan var det en grupp vandrare som skulle bestiga toppen en höstdag. De hade med tält och matsäck för de tänkte campa i bergen över helgen. Allt började bra, men när de satt upp tälten och vandrat iväg för att leta efter vatten, kom plötsligt en tjock, ogenomtränglig dimma från ingenstans. Dimman var så tät att de inte hittade tillbaka till tälten utan yrade runt i bergen i flera dagar. Eftersom de inte hade mobiler kunde de inte kontakta någon och kalla på hjälp. Flera veckor senare hittade man tält och utrustning kvarlämnat i skogen. Men inga döda kroppar. Det sägs att de överlevde, men blev förvildade och levde vidare i bergen, som en ny flock bergsdjur.”
En rysning kröp över hennes rygg som en instängd insekt. Hon kastade en blick bakom sig, plötsligt med känslan av att vara iakttagen.
”Du skojar va?”
Ricardo vände på huvudet och såg på henne med ett belåtet, snett leende.
”Jag skojar inte om vad sägnen säger. Sedan om den är sann vet jag inte.”
”Men Ric! Du kan ju inte ta med mig på en sådan här tur och sedan berätta detta för mig när vi redan är typ halvvägs!” Hon dunkade till honom på armen, halvt retligt, halvt på allvar. Hon var vanligtvis inte alls rädd eller skrockfull av sig, men det var något spöklikt med det ödsliga, grå landskapet omkring dem som fick sagorna att ta större fäste i henne. Ricardo skrattade.
”Aj, förlåt! Jag tycker det är lite spännande, tycker inte du? Det sägs också att vandrare idag som går vilse i bergen antingen äts upp av bergsfolket eller blir en del av flocken.” Han brast ut i gapskratt när han såg hennes förfärade ansikte och kramade henne vänligt om armen.
”Det där var på skoj, jag lovar!”
Hans skratt smittade av sig och sköljde bort oron. Hon gillade hans humor, den var varm och mjuk, gjorde henne glad och lugn på samma gång. Åter försvann hon bort i tankarna när han plötsligt utbrast: ”Titta, där är toppen!”
Hundra meter framför dem tornade en stenpelare upp sig, markören för bergets absolut högsta punkt. De ökade takten och plötsligt var pelaren bredvid dem. Den var full av inristade namn och klottrade meddelanden från tidigare vandrare som velat göra sitt avtryck. Där satt även tre fyrkantiga metallplåtar borrade i stenen.
”Till minne av Pedro Gomez Leal, som aldrig nådde toppen, men som fortsätter vandra mot nya höjder i livet efter detta”. De andra hade liknande budskap. Ric såg på dem med allvarlig min.
”Stupade vandrare”, mumlade han. Sedan vände han blicken mot henne och fick en busig glimt i ögat. ”Men vi stupade inte! Det ska vi fira.” Han öppnade sin ryggsäck och plockade ut två öl som han tydligen burit med sig hela tiden. Hon log. Självklart. Det fanns alltid tillfälle för en öl. Den var rumstempererad och aningen skakad, men smakade himmelskt. De satt på varsin varm sten med varsin ljummen öl och såg ut över Andalusien: havet, himlen, bergen, byarna. Spänningen mellan dem var tillbaks och den ökade för varje sekund, likt ett gummiband som tänjdes ut och ville dras ihop igen, föra dem samman. Hon kände hjärtat slå och hade sandpapper i munnen. Det hängde på henne, det visste hon, det var nu eller aldrig. Hon såg honom i ögonen och hans blick var så välkomnande, som om han redan visste vad hon tänkte säga.
”Får jag kyssa dig?”
I nästa stund hade han armarna om henne. Det var som att trycka på en knapp. Som om han hela tiden varit programmerad för detta, hon behövde bara ge startkommandot för att sätta igång maskineriet. Hon hade öppnat dammarna och lät nu hans förälskelse välla över henne. Så passionerat hade hon inte blivit kysst på evigheter.
Han slutade plötsligt och såg på henne.
”Det här har jag längtat efter sedan första gången vi sågs.”
Hon blev röd om kinderna och log så det värkte i dem.
De återvände nerför berget hand i hand, vilket inte var särskilt praktiskt, men väldigt mysigt. Då och då stannade han och såg på henne med ögon fyllda av förundran. Den blicken! Det hettade i hela ansiktet. Spänningen mellan dem hade upplösts totalt och ersatts av en annan slags dragningskraft, en attraktion som inte längre var förbjuden men som hade vuxit i styrka så pass att den nästan blivit outhärdlig. Det snurrade i hennes huvud, hon glömde stundvis bort naturen omkring dem och slutade tänka på hur hon satte fötterna mot marken. När hon snubblade fångade han henne i sin famn och snurrade henne runt i luften. En flock bergsgetter passerade förbi några meter bort utan att de två människorna märkte någonting.
Solens hetta hade ökat och vattnet i flaskorna började sina. Efter tredje snubblandet insåg hon att benen behövde vila. Hon bad om en paus och satte sig på en sten och knöt om sina skosnören medan Ric tog sin in bland träden för att kissa. När hon satt där på den varma stenen med en lätt bris över sin svettiga panna hördes plötsligt ett läte. Hon ryckte till och såg sig omkring. Allt hår på kroppen reste sig, pupillerna vidgades. Inne i en av buskarna, kanske tre meter framför henne, tyckte hon sig se en smal gestalt. Hon stirrade med ögonen uppspärrade men gestalten rörde sig inte. Så ryckte hon till när hon hörde steg bakom sig.
”Är du redo?”
Synen av Ricardos bruna ögon lugnade henne. Hon reste sig genast och följde efter Ric utan att titta mot busken igen.
Den sista biten av färden nedåt gick snabbt. Terrängen blev enklare och enklare, marken plattare och plattare, träden fler och fler. Så plötsligt var de på parkeringsplatsen igen, där deras bil stod ensam och väntade på dem. När de öppnade bildörren slog bastuvärmen mot dem och det luktade instängt läder. Men åh så skönt att få sätta sig ner! Hon sjönk djupt ner i framsätet och kände genast hur hennes svettiga armar klibbade fast i klädseln. Låren värkte och det spände i vaderna, men på ett skönt, belönande sätt. Ricardo fortsatte dock rota runt i baksätet och då insåg hon att något var fel.
”Nej, det är inte sant…”
”Vadå?” Hon vände sig om och såg en bekymrad min i spanjorens ansikte. Han vände upp och ner på sin ryggsäck, tömde allt innehåll på sätet och letade frenetiskt. Till slut satte han händerna uppgivet på huvudet.
”Min mobil. Jag har tappat min mobil.”
Det sög till i hennes mage.
”Va? Är det sant?”
Han blundade, sammanbiten. ”Jag har allt viktigt i den, kontakter, flygbiljetter, fotografier…”
”Var hade du den sist?” Hon visste svaret redan innan han yttrade det. Han öppnade ögonen och såg på henne med plågad blick.
”På toppen av berget.”
Det var så olyckligt, men ändå så sant. Hon mindes mycket väl att han tagit upp mobilen när de stått bredvid stenpelaren för att mäta altituden och ta några foton. Sedan hade han lagt den ifrån sig på marken, och i den passionerade och känslosamma stund som följt hade han väl glömt att stoppa tillbaks den i väskan.
Panikartat började hon söka i huvudet efter möjliga lösningar på situationen men insåg motvilligt att det egentligen bara fanns en. Åter sa han högt det hon inte ville tänka.
”Jag måste gå upp igen.”
”Men Gud, orkar du det? Du har redan vandrat upp och nerför berget en gång. Är det verkligen en bra idé?” Men han hade redan börjat packa ryggsäcken igen.
”Jag klarar det, jag ska skynda mig.” Han slängde väskan på ryggen och fick en lidelsefull blick i ögonen. ”Förlåt. Jag är en jävla klant.”
”Nej sluta, tänk inte på det.” Hon led med honom. Han böjde sig fram genom bilen och kysste henne.
”Jag är strax tillbaka.”
”Okej. Var rädd om dig.”
Han slog igen dörren och joggade iväg. När han försvunnit utom synhåll tittade hon på klockan. Fem i sju. Hon började räkna tyst. Det hade tagit dem cirka fem timmar att bestiga berget, hela vägen upp och hela vägen tillbaka. Då hade de tagit det lugnt, hon hade möjligen saktat ner deras fart och de hade tagit flera pauser. Nu var han ensam, han skyndade sig och skulle säkerligen inte göra ett enda stopp om han kunde slippa. Det borde alltså ta honom max fyra timmar, troligen bara tre och en halv, att komma tillbaka. Tre och en halv timme. Tre och en halv timme. Vad skulle hon göra ensam i skogen i tre och en halv timme?
Direkt kände hon att hon åtminstone inte kunde sitta still i bastu-bilen. Hon var förvisso trött i benen, men detta oväntade skeende hade gett henne ett adrenalinpåslag som hon behövde få ut. Hon klev ur bilen och såg sig omkring. Solen stod ännu högt, det var tyst och fridfullt. Runtom den öppna plätt som utgjorde parkeringen stod träden tätt. Hon bestämde sig för att utforska omgivningen.
En bit bort fanns en övergiven lägerplats, med grill och vindskydd för den som ville spendera natten i skogen. Ytterligare en bit bort fann hon en liten vandringsled. Hon hade ingen aning vart den ledde men bestämde sig för att följa den en bit. Hon kunde alltid vända om och följa den tillbaka närhelst hon ville.
Hon gick genom snår och mellan taggiga buskage, duckade under låga grenar och trampade nästan i en bäck som flöt förbi. Hon kände det som att hon genom att röra på sig försökte hålla ångesten på avstånd, men ju längre in i skogen hon gick, desto mer kom oron över henne. Borde hon inte väntat vid bilen? Tänk så återvände han tidigare än vad hon tänkt och undrade var hon var? Tänk så irrade hon bort sig här i skogen och hittade inte tillbaka till bilen? Tänk så skadade hon sig och hade ingen som kunde hjälpa henne? När ångesten till slut växt sig så stor att lungorna inte fick plats att dra in tillräckligt med luft, vände hon om och skyndade sig tillbaka. Grenar rev henne i ansiktet och det värkte i anklarna av alla steg hon trampade snett. När hon kom tillbaka till bilen var den lika tom som hon lämnat den, men ångesten hade släppt igen. Hon såg på klockan. Kvart i åtta. Nästan en timme hade hon lyckats döda, men det var lång tid kvar att uthärda. Hon borde ringa någon, meddela vad som hänt och vilken situation de befann sig i, ifall något värre skulle inträffa. Hon satte sig i bilen och tog upp telefonen. Ett kryss uppe i vänstra hörnet indikerade att det inte fanns någon mottagning. Som om hon trodde på mirakel provade hon ändå att slå numret till Celia, hennes klasskamrat, men inga signaler gick fram. Hon skickade iväg flera sms, men fick endast tillbaka ”meddelandet gick inte att leverera”. Mobilen var totalt värdelös, vilket betydde att hon inte ens skulle få tag på Ricardo när han förhoppningsvis hittade sin egen telefon. Hennes bröstkorg sög krampaktigt in en hopplös suck. Hon blundade och samlade tankarna. Vad gör jag om han inte är tillbaka efter fyra timmar? Jag behöver en plan. Hon såg på sin telefon. Hon hade för sig att det alltid gick att ringa 112, oavsett om man hade täckning eller inte. Då skulle hon först prova det. De skulle skicka hjälp och kanske vägleda henne rätt. Om hon inte kom fram på nödnumret hade hon två alternativ – att själv ge sig upp i bergen och leta efter honom, eller att ta bilen och leta efter hjälp i närmsta by. Det sista alternativet lät mest rimligt. Ifall hon gav sig ut i bergen fanns risken att hon själv irrade bort sig eller skadade sig och då skulle de båda vara utom räddning. Hon behövde hjälp.
Lugnad av känslan att ha fått ökad kontroll över tillvaron lutade hon sig tillbaka i sätet och slöt ögonen på nytt. Pulsen gick långsamt ner, hjärtslagen blev allt längre och kroppen tyngre och tyngre. Dagens ansträngning och solens gassande tog till sist ut sin rätt, och snart föll hon i en utmattad men drömfylld sömn.
Klockan närmade sig tio och endast solens hjässa stack upp över horisonten. Skymningen var på väg och luften stod stilla. En igelkott sprang över stenarna, en ekorre skuttade upp på en trädstam. Ljuset försvann alltmer, som en långsamt slocknande veke. Himlen tjocknade, konturerna flöt ut och omgivningen blev för varje sekund alltmer en sammanhängande, svart massa. Någonting rörde sig bland träden bakom parkeringen. Ett par mörka ögon bland växtligheten såg mot den svarta karossen där den ensamma flickan låg och sov. Varelsen var nästan helt kamouflerad i mörkret bland grenarna men hade en blick så skarp att den genomträngde natten. Den väntade. Så plötsligt rörde den sig ut ur buskaget, lätt och ljudlöst. Försiktigt jobbade den sig framåt. Närmade sig bilen.
Ett plötsligt ljud fick henne att vakna med andan i halsen. Hon såg sig ryckigt omkring med vidgade pupiller. Det var kolmörkt utanför. Skymningen hade fallit medan hon sov. Den svarta massan tryckte mot bilrutornas genomskinliga gränser. En iskall rysning kom ofrivilligt över henne och hon stängde bildörren med en smäll och låste. Hon sjönk djupt ner i stolen och kände rädslan ta tag i henne, obarmhärtigt. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka! Hon tittade på klockan. Kvart i elva. Nu hade det snart gått fyra timmar. Var i helvete är han någonstans? Hon satte ryggsäcken i knäet som en skyddande kropp, höll om den som ett tröstande kramdjur. Jag vill inte mer, det här är inte kul längre. Hennes andetag var snabba och ytliga och hon blev rädd att hon skulle få en panikattack. Hon som hade tältat ensam i skogen flera gånger var plötsligt lamslagen av skräck där hon satt i bilen och väntade. Hon vågade inte se ut genom fönsterrutorna. Tänk så dök det upp ett ansikte där? Ett dött, ruttet ansikte från en vandrare som inte överlevt… Hon knep ihop ögonen och kramade hårt om väskan. Ett skrapande ljud hördes bredvid henne, som om något drogs mot lacken. En duns som från ett tungt steg. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte gud hjälp mig snälla någon, hjälp mig!
Så ryckte det i handtaget. Hon flög upp av chock. Utanför förarsätet stod Ricardo och knackade på rutan. Lättnaden var så enorm att hon skakade när hon öppnade dörren och släppte in honom.
”Saknat mig?” Han såg helt bekymmerslös ut, trots att han var den av dem som precis bestigit samma berg två gånger i rad.
”Det kan du tro”. Hon kände en sur smak i munnen och hade kallsvett i håret. ”Hittade du den?”
Till svar höll han upp sin gråskimrande Samsung i luften. ”Mycket riktigt, på toppen. Där vi satt och drack öl.”
”Herregud alltså, vilken otur. Jag började bli orolig att du inte skulle komma tillbaka.”
Ric stuvade in sin ryggsäck i baksätet, satte sig till rätta bakom ratten och startade motorn. Mörkret var så kompakt att det enda som syntes omkring dem var de två fläckar av ljus som lyktorna skapade framför bilen. De rullade ut från parkeringen och in på den slingriga grusvägen genom skogen. Kortisolet puttrade fortfarande i hennes blodomlopp men andningen var stabil igen och ångesten rann ifrån henne. Hon slog igång radion och lät musiken sprida sig i luften.
”Gud vad skönt att äntligen vara på väg hem”.
Ric svarade inte. De körde och körde men skogen slutade inte, tvärtom tycktes den djupna runt dem Hon fick plötsligt en obehaglig känsla i magen. Terrängen under bilen blev allt gropigare, som om de lämnat den släta grusvägen, och nu skrapade grenarna mot karossen, det hördes när träet skar i lacken. Hon vände huvudet mot Ric. Han tittade ut framför sig med händerna på ratten. Munnen var sluten, läpparna smala och kinden glansig av svett. Nu, i sin mer sansade sinnesstämning, såg hon det plötsligt. Tidigare hade hon inte lagt märke till det, men nu kom insikten över henne som ett kallt regn. Det var något som inte stämde med Rics ögon. Något som fick hennes egna att vidgas i fasa. Ögonvitan var inte vit. Den var grå. Som smutsigt vatten. Och pupillerna var inte stora och runda som de brukar i mörker. De var smala som streck. Hon stirrade på honom och när han kände hennes brännande blick vände han långsamt huvudet mot henne. Från ena mungipan rann en sträng av mörkt blod. Hans läppar särades i ett leende som visade en gammal, gul tandrad samtidigt som bilen plötsligt stannade mitt i ingenstans och han stängde av motorn. Utanför hördes ljudet av prassel i buskarna när en stor skara väntande kroppar plötsligt lösgjorde sig för att komma och ta emot gästerna. Rics grå ögon svartnade.
”Älskling. Vi är redan hemma”.

Victoria

Gillar att skriva skräck men även humor eller drama. Aldrig vågat visa upp något jag skrivit till fler än de närmast sörjande tidigare men nu tänkte jag ändra på det.
Victoria är medlem sedan 2024 Victoria har 2 publicerade verk