Lady Black

- Oo, här kommer Lady Black!
- Som om jag skulle bry mig…svarade jag med snäsig röst.
- Oj, oj, oj! Är man sur idag?! Fortsatte David Cooper med sin äckligt lena röst.
- Du, om du tycker om mig så mycket kan du otminstonde använda mitt riktiga namn, Cindy.
- Skulle jag tycka om dig? Cindy Black?!
- Cindy Zima! Fräste jag tillbaks och fortsatte den oändliga vandringen genom korridoren som var full av fjortisar och ”coolt” folk.

Det syns så tydligt att han tycker om mig! Hela skolan vet att han skulle ge sin högra hand för att bli ihop med mig, eller kanske vänstra… han måste ju kunna fixa håret!
Men han vågade inte. Inte kunde väl skolans populäraste kille va ihop med Lady Black! Lady Black… dom kallar mig så, innegänget alltså, för att jag jämt har svarta kläder, men det är väl för helsike ett fritt land vi lever i!
Men i alla fall, det intressanta i mitt liv började inte förrens Micke kom till skolan.
Han hade kommit hit, till London alltså, när han blev relegerad från sin förra skola i USA. Då tyckte hans pappa, mr. Cleavater att det var dags för lite miljöombyte, då flyttade dom hit, England ska ju vara så fridfullt…
Jag tror vi tar det från första dan Micke var i skolan.
Allt var som vanligt den morgonen.
Alla fjortisar stod mitt i gången samtidigt som dom blockerade gången. David och hans gäng stod och lutade sig mot några skåp med ans dom väntade på att jag skulle gå förbi så att dom skulle få chans att ge mig några kommentarer om mitt liv, som om jag behövde några.
Allt var som vanligt. Jag tog mod till mig och började gå genom korridoren. Den oändliga korridoren.
När jag gick där insåg jag motvilligt att jag måste gå förbi David för att komma dit jag skulle.
När jag var bara några meter ifrån dom, så såg jag en ny kille i gänget. Jag var nästan framme, utan att dom sagt ett endaste ord. Jag var nästan säker på att jag skulle få gå förbi. Men inte då! När jag stannade självmant framför dem när David sa ungefär: Nej men är det inte Lady Black, den svarta utomjordingen som tittar förbi!
- Har du fortfarande inte lärt dig mitt namn! Det är sorligt att dagens ungdom ska vara så korkade…
- Jag kan visst ditt namn! Cindy! Svarade David som kokade av ilska.
- Ha! Du sa mitt namn! Ni får ursäkta mig, men nu måste jag faktist gå! Det borde föresten ni också göra, om ni inte vill komma för sent. Speciellt inte första dan avslutade jag och syftade på den nya killen.
Jag kände att den här dan hade börjat bra. Nu var jag oövervinnelig! Eller, jag trodde det…

När skolan var slut så gick jag som vanligt hem. För att komma hem så måste jag gå genom en ganska mörk park.
När jag var mitt inne i parken så hörde jag att något prasslade i några buskar intill…
Jag vände mig om, då såg jag att det var David, bara David.
- Va fan gör du här?! Nästan skrek jag åt honom.
- Va fan svär du för!? J a får väl göra va ja vill! Skrek han tillbaks.
- Öm, de där borde du nog tänka över…föresten, skulle inte du tycka de var konstigt om jag låg i några buskar på motsatta sidan av stan en va ja bodde på och typ väntade på att du skulle gå förbi?
- Skit i det! Du…kan inte…vi, eh…ja du vet…. Sa David med skakig röst.
- Vadå? Frågade jag med frågande röst (konstigt, va?). Det var första gången i världshistorien som David Cooper inte visste vad han skulle säga!

Skriven av: Madelene