Publicerat
Kategori: Novell

Länge sen?

Så länge sen var det inte, tänkte Emelie när hon klev av bussen på skolgården. Eller var det? Hon räknade efter i huvudet. Nej, det var det inte. Hon lyssnade på ljudet av bussen som körde iväg. Det var alltid många som klev av, och på, här. Hon sneddade över slänten upp mot gatan som gick parallellt med skolgården, och stod plötsligt vid den gamla busskuren och den välbekanta inbuktningen i trottoaren där bussar och bilar med försenade barn stannade. Nu var det...hon tvingades räkna efter igen. Jodå, sex månader sedan, och lite till. Tjugosex veckor sedan var det hon hade stått här i den iskalla februarivinden och väntat på sin storebror.

Hon kom ihåg just den dagen väldigt tydligt.
De hade ringt till skolan, och hennes förtroendelärare hade kommit in i klassrummet och tagit henne till rektorsexpeditionen. Mamma hade hamnat på sjukhus, bilolycka. Det var inte säkert att hon skulle överleva.
Hon hade inte kunnat gråta. Som om hon hade vetat nickade hon och gick sedan för att hämta sin jacka. Hennes bror var på väg redan, för att köra henne.
Tårarna hade kommit först senare. Inte när de hade kommit fram och sköterskan hade mött dem med sorgset ansikte. Berättat att hon hade dragit sitt sista andetag bara halvminuten tidigare. Inte när de hade gått in och hon hade smekt mammas kalla vita kind, vispat undan en mörkbrun hårslinga från ansiktet och försiktigt kramat hennes hand. Inte när de hade suttit i bilen på väg hem och hennes bror hade tvingats köra av vägen för att han börjat gråta.
Först två veckor senare när de tog henne till skolan grät hon. Hon hade samma lektion som den dagen, och när läraren återigen drog upp samma ämne började tårarna rinna. De droppade tyst ner på bänken, och eftersom han direkt satte på en film var det ingen som märkte tårarna. I mörkret satt hon och lät tårarna rinna. Inte minsta ljud kom från henne, bara ett enda häftigt andetag. När filmen var slut böjde hon ner huvudet och plockade ihop sina saker olidligt sakta. Sandra skulle vänta vid skåpen, men nu torkade hon bara hastigt bort tårarna och gick ner.
Sandra såg det ändå. De skolkade från de sista lektionerna och gick ner på stan, tog en fika och var så som bästa vänner ska.
Emelie rycktes hastigt ur sina tankar när steg hördes på asfalten. hon kisade mot gestalten som kom gående i solljuset. Hon måste se i syne. Det var ju mamma. Svagt skratt kom ifrån henne, hon kom närmare och kramade sin dotter.

När Emelie vaknar silas solljuset in genom de flortunna gardinerna.

Skriven av: Katja

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Mörk, vacker, passar till allt. Vad är jag? ;-) Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag på följande adress, välkommen dit:…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson