Längtan efter kärlek

Tidigt på morgonen när mörkret än ligger kvar ringer väckarklockan ilsket, ännu en dag startar i mörkret utan att kunna se något annat än jobb och hemmet.
Lampan tänder han över sängen. Ännu en dag- ska han kliva i sina sjukhuskläder och göra sitt arbete som undersköterska. Många gånger har han funderat på vad livet har att ge. Morgan har ofta fått höra att han är en hjälte, speciellt när han klev in i coronavärldens slutna rum. Det jobbigaste var just klädseln och de tunga passen ingen fattade hur han orkade. Han blev illa till mods när alla applåderade för honom och alla andra när det var coronatid.

Att träffa någon var det inte tal om, speciellt inte när alla skulle träna på att tvätta händerna och hålla minst två meters avstånd. En suck blev till två till tre. Till slut gav han upp att sucka, för det blev så mörk känsla då.
Arbetskamraterna var även dem singlar vissa av dem.
Läkarna slog rekord på att vara singlar, så hela avdelningen doftade saknad av värme.
Att jobba mycket kunde kosta i andra ändan vilket inte de som applåderade förstod.
Ingen verkade förstå att även Morgan hade ett liv utanför sjukhuset.

Stegen blev många och även passen. Tid för någon dejting fanns inte. Nej och vem skulle vilja träffa någon som var inom sjukhusets väggar i stort sätt hela dagarna periodvis?
Tankarna malde på i huvudet så högt att han trodde kollegor kunde höra.
"Morgan, du ser ut att vara långt bort i tankarna.
"Nej Anita, det är ingen fara.
Anita var hans närmaste kontakt som han brukat prata med tidigare när livet inte gick ihop med arbetet.
"Morgan vet du vad jag tror du skulle behöva göra?
"Nej jag vet inte.
"Gå in på onlinesidor och bli vän med kvinnor där.
"Ah du vet kvinnor vill ha en man med skägg och en massa muskler, inte en sjuksyrra med vita kläder.
"Oj är det så?
"Ja Anita, du vet...
"Morgan är det du?
En kvinna med långt rött lockigt hår kommer fram och ler.
"Anna vad gör du här?
"Jag var på intervju idag.
"Vilken avdelning?
"Iva
"Ja de behöver folk där nu när det är många sjuka.
"Hinner du med kaffe Anna?
"Ja, det är klart.
"Jag slutade för en stund sen, sa Morgan och satt kvar medan Anita reste sig och log lite innan hon gick mot hissen.

Morgan gick efter kaffestunden med Anna mot omklädningsrummet i kulverten. Han kände en känsla han så ofta känt. En glöd i hjärttrakten, som brann. Sjukhuskläderna bytte han ut mot privata kläder och la sina arbetskläder i tvätten.
En svår period var kommen och det kändes i hela kroppen. Döden väntade längs sjukhusväggarna.
Han satte sig, la ansiktet i händerna, kände hur gråten drog tag i honom. Ensamheten drog i hans innersta rum så han kände att han kanske inte orkade denna fight helt på egen hand.
En barndomsvän låg på IVA och kämpade mot det virus, som kommit vidare mot alla länder.
Han visste bara att de hade pratat och lärt känna varandra som barn och att deras vägar gick åt varsitt håll en dag i juni när skolan tog slut. Morgan hade köpt en röd ros till henne på deras student för han ville ge henne en gåva, för att kommas ihåg.

Han samlade ihop sig, reste sig och tog på sig. Innan han gick upp såg han sig i spegeln.
Ansiktet hängde av trötthet, ögonen tårades om och om igen. Just som han kom upp och kom ut så tog han upp bilnyckeln och gick mot bilen.

Mobilen blippade till.
Hej jag hoppas det är bra med dig.
Morgan log och såg att meddelandet kom från en tjej han velat träffa länge.
Han tryckte på luren och väntade efter att hon skulle svara.
Hon svarade och samtalt påbörjade.
"Du vad gör du idag?
"Inget, du då?
"Jag tänkte att vi kan ses.
"Vad kul att du vill det, hörde han henne säga.
Han la på och satte sig i bilen för att köra till kvinnan han ständigt längtat efter.

Sophie

Mitt namn är Sophie Molander Skrivandet är idag en källa till mitt inre
Sophie är medlem sedan 2019 Sophie har 61 publicerade verk