Längtan till Toscana

Han närde en längtan till Toscana. Toscana var något annat än förorten och allt var bättre än det. Värmen, växtligheten och det bruna teglet, men just nu var kiosken i fokus. Räknat på två år behövde han sälja för tusen om dagen, då kunde han dra. Men idag hade han sålt två läsk och en påse salta pinnar för fyrtiofem spänn. Det räckte inte, han var tvungen att bli kriminell, men hur? Han fick ju utslag av skinnhandskar och åksjukan kom som ett brev på posten så fort han satte sig i en bil. Det fick bli postrån med vinylhandskar som inte kliade. Postbilen kom varje tisdag. Han förberedde sig genom att spana från skogen i en vecka. Tisdagar mellan sju och åtta rullade den förbi. Han kände visserligen Erkan som körde posten, de gick i samma klass till femman, men det fick gå ändå. Synd bara att det var så tidigt på morgonen, kroppen var liksom inte igång. Familjen hade självklart undrat varför han gick upp så tidigt. Han sa bara att fågelskådning var den nya trenden och att de kunde följa med själva om de ville. Frun tackade nej. Dottern tackade nej. Sonen, som bara var tre månader, tackade visserligen inte nej, men den som tiger samtycker. Då så, då är det bara jag, skrockade han för sig själv när han hukade i nyponbuskarna.

Erkan överreagerade. Masken över huvudet hade visserligen skrämmande effekt men han hade aldrig sett någon gråta och springa så fort. Vänster sko åkte av när han hoppade över diket till Perssons ödetomt och det sista han såg var en svettig flint som kastade sig över buskarna vidare in till lekparken. Pistolen var en originalimitation från Internet men det visste inte Erkan. Han kommer säkert aldrig bli sig riktigt lik. Tankarna for runt men han hittade fokus i toscanas bruna jord, fruktiga druvor och höga luftfuktighet. Alla med något slags sunt förnuft bode råna. Kroppen bultade tungt och hjärnan gick på högvarv. Dörrarna till lastutrymmet var olåsta vilket förvånade lite. Förvåningen fick sin förklaring. Lastbilen var tom. Tom på riktigt. Alltså helt tom. Plötligt försvann den stora lerkrukan odlade tomater, uteserveringarnas torkade skinka tonade bort och det enda som hördes var lastbilens hackiga tomgång. Två läsk och salta pinnar var bättre än det här! En vit volvo körde upp och stannade bredvid lastbilen.
- Kalle! Kalle, är det du?
Av alla personer i världen kommer lillflickans klassföreståndare magister Klippa just här och just nu.
- Jamen hej
- Hej! Jag letar bara efter ett paket till lillen från farmor, stickad mössa tror jag, men här finns ingenting. Ingenting alls faktiskt. Posten är inte att lita på nuförtiden.
Orden kom ut lite för fort.
- Men är det inte Erkan som kör turen på tisdagar?
- Jo, men han... Men han blev rädd för en humla och sprang iväg. Ditåt, mot Perssons. Kalle pekade med hela handen som för att imponera på magistern.
- Ja, att leva i en lögn kan ju inte vara lätt.
Tystnaden stannade mellan dem och han låtsades klia sig på ryggen och greppade om pistolen. Klippas bistra min bröts i ett leende:
- Ja, alltså, att humlor inte fattar att dom inte kan flyga är ju helt weird. Det är vetenskapligt bevisat som du säkert vet. Du, nu måste jag dra vidare. Rektorsmöte och lärarsnack, inget man vill missa direkt.
- Nä.
Kalle nickade och släppte pistolen när magistern vinkade hej då genom vindrutan.

Han satte sig på flaket, slängde masken i diket och skrev ett meddelande till sig själv i mobilen: "In Toscana there are no criminals. YOLO"

Skriven av: Erik Tobias Enström