Läppar av aska

För mycket länge sedan, i en tid få visste om, levde ett ungt kärlekspar. Hon, med sitt gyllengula hår ständigt svepandes kring den smala midjan, var dotter till guvernören av dåtidens England. Han, en till synes fattig man från något okänt land, var charmig nog att vinna Mary-Annes hjärta. Deras enda och stora problem var att den unga kvinnans far ville gifta bort henne med en anständig man, istället för med en blek stackare från öst. Förtvivlade och pressade rymde de tillsammans, bort mot en ljusare framtid. Deras starka band blev dock snabbt brutet när de vid landgränsen blev infångade av faderns vakter. Den unge mannen kunde inte låta henne gå förlorad. Inte nu. Snabbt drog han henne intill sig och trollband henne med sina korpsvarta ögon.
”Mary-Anne, vill du vara min för evigt?” frågade han hoppfullt och strök henne kärleksfullt över halsen. Han visste att hon antingen skulle dö eller bli en odöd som honom, men det var värt risken.

Hon öppnade munnen, men inget ljud undslapp. Mannen hade redan böjt sig fram och kysst hennes nacke. Några vittnen tycktes ha sett ett par silvervita huggtänder glimta förbi, men det kunde lika gärna varit en synvilla. Vakterna separerade dem hårdhänt, och det var det sista de någonsin såg av varandra. Ryktet om hennes död några dagar senare, spred sig som en löpeld genom landet. Den unge mannen blev anhållen på grund av vissa iakttagelser, och försvann sedan spårlöst en natt. Han svor, över hela sin själ, att han skulle göra allt som stod i sin makt för att återigen få vara med sin älskade.

En mörk skugga drog hemlighetsfullt över de förseglade fönstren. Likt en försluten hand kramade den rummet till totalt mörker. Anne huttrade till och pressade den fluffiga yllefilten närmare sin kalla kropp. Ända sedan de, för två veckor sedan, flyttat till den där herrgården ute på landet hade det hänt konstiga saker. Varje skymning tycktes hon sig höra steg långt där nedanför de viktorianskt formade sovrumsfönstren. De hasade sig fram i takt med den inte alltför ovanliga dimma som numera tycktes trivas riktigt bra därute. Att det dessutom brukade höras låga väsningar och klor som skrapade gjorde inte saken mycket bättre. Huttrande och darrandes av den intensiva kyla som kom från den omgivande dimman, ansträngde hon sig för att stänga ute alla förmodligen inbillade ljud. På det viset somnade hon till slut, precis som alla andra hemska nätter.
Den halvsovande flickan sträckte på sig i en utdragen gäspning. Överflödigt ljus strömmade in från de omgivande fönstren, vilket fick rummet att bada i en gyllene nyans. Nu kändes det helt löjligt att hon varit så rädd kvällen innan. Vad fanns att vara rädd för? Det var nog bara hennes sinne som spökade, precis som hennes far ständigt påpekade när hon några dagar tidigare anförtrodde honom med sitt problem.

Anne gick fram till ett fönster. Det soliga vädret såg ut att inbjuda till en förmiddagsrunda. Glatt drog hon på sig löparkläder, sprang nedför trapporna och kastade sig ut i frihetens ljuva doft. Det var sommarlov och det skulle dröja innan hon var tvungen att resa tillbaka till internatet. Med andra ord kunde det inte bli bättre.
Efter att ekdörren hårt slagit igen bakom henne, joggade hon bort mot skogens nedtrampade stigar.
Där hon sedan sprang i den djupgående granskogen tappade hon till slut bort både tid och rum. Hon tänkte inte på vart hon sprang, och plötsligt fann hon sig själv vilse. Då hon stannade till för att med hjälp av sin kompass hitta norr, upptäckte hon till sin förvåning att himlen tycktes mörkna snabbare än någonsin förut.

Det livfulla fågelkvittret dog ut och ersattes av ett dovt mummel, när granarnas grenar och barr rytmiskt ströks mot varandra. I ren desperation vände hon tvärt om och började springa tillbaka. Mörkret omslöt henne och gjorde det omöjligt att se vart hon var på väg. Flera kvistar bröts plötsligt en bit bort och följdes av ett hårresande ylande. Det tog flera sekunder innan ljudet hade studsat bort mellan granarnas kolsvarta silhuetter.
Plötsligt stötte hon emot någonting stort och hårt. Hon föll handlöst och landade över en jordig rothärva, som mystiskt slingrade sig över stigens mattliknande golv. För att inte göra några onödiga ljud höll hon sig knäpptyst i väntan på det kommande skyfallet.

”Vad gör en vacker flicka som du här ute i skogen?” frågade plötsligt en dov röst från det skuggliknande område hon nyss sprungit in i. Anne skrek till och kastade sig bakåt mot de skyddande träden, men mannen hann ikapp henne och drog bestämt upp henne på fötter. ”Nå?”
Panikslaget slet hon sig loss och kastade sig ut i undervegetationen. Vassa sjok av hårda grenar och spetsiga barr slog emot henne som piskrapp. Hon kände hur någonting segt och vattnigt, som karmosinrött blod, sakta rann från pannan och ned i ena ögat. Irriterat svor hon över sin egen dumhet, då hon utan förvarning snavade över en taggig stubbe. Hon kastade sig upp igen, och en enorm smärta spred sig från vristen och upp i resten av benet. Utan att bry sig om att hon nu var skadad fortsatte hon envist.
”Vill du komma hem eller inte?” frågade plötsligt samma dova röst. Anne ryckte till så häftigt att hon snavade igen. Smärtan från benet gjorde henne helt skakig. Genom halvslutna ögon spanade hon skräckslaget runt omkring sig, men allt hon såg var svarta trädtoppar mot en något ljusare himmel, innan även den försvann.

Medvetandet återvände sakta, och hon fann sig själv på ett okänt ställe. Hon låg i en hög säng prydd med sidensvarta lakan. I taket hängde en stor ljuskrona, som glödde drömskt av alla fladdrande stearinljus, och över de stora fönstrena hängde svarta sammetsgardiner. Just som hon började minnas det som tidigare hänt, var det en svartklädd man som steg in i rummet. Han hade långt, korpsvart och välkammat hår uppsatt i en stram hästsvans i nacken. En lång kappa av något tunt silkestyg släpade dramatiskt i marken när han gick, i ett sorgset utdraget läte som liknade det Anne brukade höra om natten. En kall kåre löpte genast över hennes spända ryggrad. Hon ville därifrån!
”God kväll, min sköna”, hälsade den svartklädde mannen vänligt, och lade en tung men vacker sammetsklänning vid sängens breda fotända.

Anne var tyst ett tag, vid åsynen av den underbara klänningen, men tänkte inte låta sig luras så enkelt.
”Jag vill att du tar mig hem”, sade hon kallt och satte bestämt armarna i kors. ”Jag vet inte varför du tagit mig hit, men… Snälla, visa mig var mina egna kläder är så att jag kan ge mig av!”
Mannen stannade till ett ögonblick, och ögonen tycktes blixtra till av någonting ont och okontrollerat, innan han åter verkade sansa sig.
”Dina kläder… tvättas, och det är väldigt mörkt ute. Det är en lång väg om du vill komma hem. Många otäcka varelser du aldrig ens skulle kunna drömma om lever i den där skogen. Jag föreslår att du sover över. Imorgon bitti, i gryningen om du så vill, visar jag dig mer än gärna hem.”
Anne tänkte precis komma med ett motargument, vilket som helst, men hon fann inget. Den mystiske mannen hade rätt. Aldrig i livet att hon skulle vilja vandra omkring i skogen om natten. Det var förmodligen därifrån ljuden kom – och den läskiga dimman.

Hon rös till av obehag och drog täcket tätare om sig.
”Okej, jag stannar”, mumlade hon uppgivet. Det kunde väl knappast vara värre än skogen.
”Utmärkt”, log den bleke mannen stilla och lämnade rummet. ”Det är middag om femton minuter.”
När hon kom ned till matsalen satt mannen redan och väntade vid ett avlångt bord av ljust trä. En nervös servitris kom fram ur skuggorna och visade henne till den andra kanten av bordet, och hällde sedan upp ett glas med blodrött vin. Mannen schasade iväg henne och log sedan hjärtligt mot Anne.
”Du ser bedårande ut, min sköna”, sade han drömskt och drack en klunk ur sitt skvalpande vinglas.
”Tack”, mumlade den gyllenblonda unga kvinnan och tittade ned i bordet.

Hon önskade bara att allt det här skulle vara över. Tänkte han verkligen visa henne hem morgonen därpå? Det verkade nästan som om han planerade någonting annat. Bara hans finurliga leende gav henne kalla ilningar.
En spänd tystnad lade sig över rummets kalla och mörka area. Av ett infall frågade Anne:
”Är det okej att jag går på toa?”
Mannen med de hårda, svarta ögonen nickade kort och pekade sedan. ”Det ligger ditåt. Skynda dig så att du inte missar desserten.”
Anne sköt genast bak stolen och gick åt det håll han pekat. Så fort hon kom utom synhåll började hon haltandes att springa. Hon var tvungen att hitta ytterdörren!
Hon sprang genom en lång och mörk korridor, tills hon äntligen kom fram till en smal trädörr. Hon gläntade försiktigt och kikade sedan in. Panikslaget stapplade hon bakåt och sprang tillbaka längs den långa korridoren. På golvet av vad hon antog var köket hade servitrisen legat helt blodig. Halsen hade varit prydd med två djupa, sargade märken, som rytmiskt pumpat ut nytt vinrött blod över det blanka golvet. Plötsligt stod den mörkklädda mannen rakt framför henne. Hon fick tvärbromsa för att inte springa rakt in i honom, och greps av tillfällig beslutsångest. Skulle hon springa tillbaka till köket eller försöka komma förbi främlingen?

”Du ska ingenstans, fröken”, klargjorde mannen kallt och grep tag i Annes smala handled.
Hur mycket hon än kämpade kunde hon inte ta sig loss.
”Släpp mig!” skrek hon och försökte åla sig ur hans grepp, men det var totalt lönlöst.
”Du borde inte ha sett det där”, viskade mannen hårt och fångade hennes ögon med sina. ”Nu får jag lov att sudda ut detta missförstånd. Jag hade andra planer för dig, min sköna, men din nyfikenhet är dock alldeles för mycket för mig.”
Hon kände hur hennes andning sakta blev lugnare och hur kroppen i samband med det började slappna av. Hans korpsvarta ögon färgades blodröda, och ett väsande som fick vartenda hårstrå på kroppen att resa sig slapp ut från hans nu öppna mun. Ett par glänsande, kritvita och spetsiga tänder blottade sig i ett brett leende. Två mörka blodsdroppar rann ned på den trasade underläppen, varpå tungan snabbt var framme och slickade upp dem.
Inom sig skrek och slingrade sig Anne, men med ögonen fastlåsta med hans kunde hon inte utföra något av detta i verkligheten. Hon var fast.

Just som hon insåg att allt var över, kastade hon en sista blick upp mot korridorens enda ljuskälla. En likadan ljuskrona som hon hade haft i sovrummet hängde löst och dinglade med sina förtrollande ljus i fokus. Hon ansträngde sig mer än någonsin förr, och lyckades till sin förvåning bryta transen. Ett ögonblick var hon förvånad, men sedan var hon snabb till handling. Med en enda tanke i huvudet knuffade hon den skräckinjagande vampyren, så hårt att han slog huvudet i den lågt hängande lampan. På bara några ögonblick flammade han upp till en skrikande eldflamma, som ilsket kastade sig över den unga kvinnan. Förskräckt kände hon hur hettan lade sig som ett andra skinn och hur en enorm smärta spred sig genom kroppen. Hon kastade sig bort och rusade haltandes iväg genom korridorens mörka hallar. Eldens vassa flammor var henne hack i häl, längtandes efter varm hud att sätta tänderna i. Anne halkade och föll på det blankpolerade golvet, men var snabbt på fötter igen.

”Mary-Anne!”
Ett genomträngande skrik skar genom luften och ekade mellan slottets alla väggar och tak. Hettan var snart outhärdlig och blev bara starkare och starkare.
Hon visste knappt om det var en illusion eller inte, men när hon såg en kraftig dörr av järnek, var hon inte sen att panikslaget kasta sig ut i friheten.
Darrande av skräck och lättnad lämnade hon det brinnande huset bakom sig. När hon kommit in bland skogens skyddande träd, kände hon flämtandes efter i nacken. Hjärtat stannade nästan, då hon under allt blod kände formen av två halvmåneformade bitmärken.

Skriven av: Lovelle