Publicerat
Kategori: Novell

Lapplands Skogar

Anna. Den unga kvinnan har just avslutat sitt frukost- och lunchskift på Hotellet.
- Hejdå på er allihopa!
- Har det så skönt, tjejen!
Hon slänger av sig serveringskläderna och går in i duschen. Väl klar byter hon till en röd sommarklänning och går ut genom personalutgången. På stan känner hon sig befriad. Hon följer hamnen och hennes hud smeks av en mild bris från havet. Näsan fylls av sommardofter och klänningen känns genomskinlig av luftdraget. En bänk längs vägen ser inbjudande ut. Hon beslutar sig för att det känns bra att sitta ned i solen. Några unga män strövar förbi. De slänger blickar och hon hör knappt deras intresserade kommentarer. Är på något plan road av deras intresse för henne men bryr sig inte mycket mer. Männen väcker dock känslor hos henne som inte känns bra. Tankar på sin tidigare pojkvän. Hon blir ledsen. Känner besvikelsen. Så känner hon åter igen den tunga sinnestämningen som hon alltid drabbas av när hennes förhållanden tagit slut. Oron griper tag i henne. Hon kan inte att sitta kvar i solen. Stiger upp och börjar gå i rask takt. Hemåt. Hennes tankar går till den inställda semestern. De skulle ju ha så roligt, hon och tjejerna! Sista-minuten-resa till Kreta. Hur kan alla resor vara slut? Vad ska de göra nu? Vad ska hon göra nu? Ledig mitt i sommaren och fast i stan!
Hon är snart framme på hemmagatan, låser upp porten och tar trapporna upp till sin vindsvåning.
- Hej kissen! Hon blir glad att inte vara ensam. Går fram till statuiet framför fönstret. Plockar bland färgerna. Fuktar penseln. Tittar ut genom fönstret som för att söka efter något. De där rådjuren, i gläntan, varför förföljer de henne? Hon har påbörjat motivet gång på gång men inte kommit någon vart. Hon väntar. Väntar på att något ska komma. Hur hade pappa gjort? Han ser alltid vad hon ser innan hon själv gör det. Nej, det går inte! Hon lägger ifrån sig målargrejorna och sätter på tepannan. Snart sitter hon ihopkrupen i sin soffa och smuttar på teet. Där ligger det, fotot. Fotot av mamma. Hon tar upp det och tittar som om hon ska upptäcka något mer. De afrikanska barnen. Hennes mor, leende, alltid så duktig. Hon tar tag i korset som hänger i en silverkedja kring sin hals och klumpen i magen kommer igen. En tår letar sig ned längs hennes kind. Hon griper efter telefonen - pappa kanske är hemma – men då ringer telefonen plötsligt.
- Hej Anna, det är Karin! Jag har en idé!

Eva. Folk strömmar in i stadsbiblioteket. En kvinnlig assistent är riktigt uppe i varv. Hon kontrollerar overheadapparaten. Sorterar bilderna som hon så noggrant ritat kvällen innan. Hon har nyss fått rusa iväg i sista stund för att leta efter en ny projektorlampa på stan. Hon tittar över kaffebordet. Kaffet i termosarna borde räcka, tänker hon. Kakor, bullar och koppar likaså. Hon tittar på klockan. Fem minuter kvar. Jag hinner repetera föredraget en sista gång, tänker hon och drar sig tillbaka till sitt skrivbord längre in i biblioteket. ”Vi på stadsbiblioteket hälsar er hjärtligt välkomna till Författarjubiléet”, läser hon innantill i sina papper. Det här blir bra, tänker hon. Hon kan redan känna tillfredställelsen i mötet med publiken. Och hon vet att hon kan göra intryck. Att det är det roligaste hon vet.
En hand på hennes axel får henne att rycka till. Det är bibliotekarien.
- Det här har du skött bra! Nu kan du slappna av. Jag tar över nu.
- Men! Protesterar assistenten oförstående.
- Om du ställer dig vid kaffebordet, så börjar jag inleda till de fina bilderna du gjort!
Inom kvinnan reser sig en protest men hon vet inte vad hon ska ta sig till med den. Bibliotekarien är redan framme vid podiet och knäpper på mikrofonen. Den kvinnliga assistenten reser sig, går fram och ställer sig bakom kaffebordet. Två kvinnor kommer omedelbart fram och ber om kaffe med kaka. När de fått sitt kaffe skyndar de vidare till bibliotekarien.
- Vad fint ni har ordnat idag! Säger de insmickrande till bibliotekarien som omedelbart suger åt sig av berömmet.
- Be om kanelbulla av min assisten vid kaffebordet! Så där snål är vi ändå inte! Svarar hon frikostigt och slänger en uppfordrande blick mot kaffebordet.
Assistenten försöker hinna med serveringen samtidigt som bibliotekarien börjar sitt föredrag. Inom henne växer dock vreden. Hon har ingenstans att rikta den så hon börjar darra i händerna. Det gör henne rädd.
- Nu måste jag skärpa mig, tänker hon.
Svimningskänslorna kommer dock närmare.
Hon spiller kaffe på en pratsam kvinna.
- Men snälla barn, vad gör du? Utropar kvinnan.
Bibliotekarien stannar upp i sitt föredrag och tittar mot kaffebordet.
Assitenten svarar inte. Hon känner bara att hon måste ta sig därifrån. Hon ser allt som händer omkring henne som genom en tunnel. Till slut vänder sig hon plötsligt om, lämnar kaffebordet och promenerar ut ur biblioteket.
Väl ute på gatan vet hon inte var hon ska ta vägen. Hon strövar planlöst omkring. När svimningskänslorna släpper börjar hon gå hemåt. Väl hemma hinner hon bara in genom dörren när telefonen ringer.
- Hej Eva! Det är Karin. Jag trodde aldrig att jag skulle få tag i dig! Lyssna nu. Jag och Anna har planerat en sak!

Lisa. Det är kaos på sjukhusets akutmottagning. Dagen har varit fylld av arbete. Först var det en trafikolycka. Sedan mannen med hjärtinfarkten. Som om det inte skulle räcka kommer till slut polisen med en knarkare som blöder, spyr och gör på sig.
- Äntligen! Tänker en av sjuksköterskorna när hon slänger av sig arbetskläderna och börjar tvätta av sig.
- Äntligen är arbetsdagen slut!
När hon är klar halvspringer hon på sin väg ut ur sjukhuset. Hon tänker på sitt val av utbildning. Var det det här hon suktade efter? Skiftgång, stress och kroppsvätskor. Ute känner hon eftermiddagsolen värma. Hon får lust att köpa en mjukglass vid ett glasståndet på trottoaren.
- Visst tycker hon om att arbeta med människor. Hon älskar människor! Skulle hon försöka bli psykolog istället? Hon less på allt som har med sjukhuset att göra. Det vet hon. Hur kunde det bli så här? Hon undrar. Kan det vara pojkvännen? Är det avslutningen av sin gamla tonårsförälskelse som gör att hon känner sig så orolig? Allt var så enkelt tidigare. Hon och han i åratal. Utbildning och sedan jobb. Men vad sedan? Äh! Det blev inte som hon tänkt.
Men nu då? Sommar och inget planerat. Vad ska hon ta sig till? Då kommer hon ihåg. Tjejerna finns kvar. Var är de nu? Hon tittar på sin klocka och vet sedan precis var hon ska hitta dem. Snart står hon framför en dörr. Hon knackar i farten men stiger in utan att vänta på ett svar.
- Karin! Är du hemma? Det är Lisa!

Jan. I stadshushallen pågår en utställning av modellhus inför satsningen på den nya stadsdelen. En man har precis pusslat ihop och satt upp sin modell. Han är stolt, för han vet att han har fallenhet för färg och form. Att montera modellen på utsällningen har varit ett pillergöra som krävt koncentration, men hans tankar har ändå fastnat i något annat. Han tänker på sin flickvän, hon är flera år äldre. De har gjort slut. Eller rättare sagt, hon har gett honom korgen. Han kan dock inte avbryta dialogen inombords.
- Kunde han ha gjort annorlunda?
- Fanns det ändå inte några utsikter till att de skulle kunna bli ett par igen?
Han är arg på henne. Borde han inte glömma henne efter allt hon gjort som sårat honom så? Jo!
Men ändå. Han kan inte glömma henne. Skulle hon locka på honom så skulle han omedelbart smälta och krypa tillbaka. Det är han smärtsamt medveten om. Just därför är han så rädd för henne. Hon kan få honom i vanmakt. När som helst.
En kvinna kommer in i stadshushallen och siktar genast in sig på mannen med utställningsmodellen.
- Oh nej, tänker han! Det är hon som kommer in i salen!
Han känner sig knäsvag.
Kvinnan kommer fram till hans bord.
- Hej Janne!
Han svarar kort. Som för att inte visa sig angelägen. Hejar tillbaka, men låtsas titta i sina papper. Kvinnan genomskådar honom. Hon kan sin Jan.
Hon känner att hon har total makt. Ser ut att trivas med det. Hon vickar på höftena och går vidare i svängig stil. Så svängig att hennes handväska slår i hans modell. Han måste sträcka sig mot modellen så att den inte åker av bordet . Men istället för att rädda modellen fumlar han så att den gör just det. Modellen kraschar i golvet.

Henrik. Var kan Janne hålla hus? Mannen låter sin blick svepa i hallen. Han ser att en av borden råkat ut för något.
- Klart att det är Jannes bord! Tänker han och skrattar inombords. Han går fram till Jan.
- Hon var här! Säger Jan medan han plockar i spillrorna.
- Hon igen! Svarar mannen.
- Äh, bry dig inte om det där!
Han tittar på sin klocka.
- Båten går snart! Vi måste skynda oss!
Jan stuvar undan sitt projekt i en låda och lägger det bland lådor gemensamt för de andra utställarna. De två beger sig ut ur stadshuset. De går mot hamnen.
Jans kompis har fortfarande alla sina tidtabeller i huvudet. Det är han som gör dem. För alla skärgårdsbåtar. Av det skälet är inte så talför än. Jobbet dröjer sig kvar. Och han tänker bara på den båt han och Jan ska ta ut i skärgården. Det är en specialbåt som bara går idag men den är ändå med i tidtabellen. Snart är de framme vid rätt brygga. En grupp människor är redan här.
- Vi har fem minuter kvar! Säger han till Jan.
En man ur gruppen som redan väntar på båten vänder sig om mot männen.
- Jag kom för fem minuter sedan! Då gick just båten mitt framför mig! Säger mannen.
Jans kompis letar i tidtabellerna inom sig. Så stelnar han till. Jan ser hans förskräckta ansiktsuttryck.
- Vad är det? Undrar Jan.
- Kom! Säger mannen.
- Men båten då? Undrar Jan.
Jans vän stannar inte förrän de kommer en bit bort från hamnen. De stannar framför ett skyltfönster. Han stirrar tomt på reklamen. Som för att han ska komma på vad de nu ska göra.
- Jag har gjort fel! Säger han lågt.
- Vadå fel? Undrar Jan.
- Jag har satt avgångstiden tio minuter senare än vad som gäller!
- Så det blir ingen tur till …? Undrar Jan.
Jans kompis skakar bistert på huvudet. De båda stirrar in i skyltfönstret. Deras drömmar för de närmaste dagarnas ledighet rasar samman. Besvikelse. De sjunker in i bilderna i skyltfönstret framför dem. I skyltfönstret visas något helt annat. Fiskeexpeditioner. Vilda forsar. Renar.
- Du Henrik! Säger Jan och får något drömskt i blicken.

Kapitel 1


Jorden rusar genom mörkret medan den roterar kring sin sol. På dess norra kalott är det den månadslånga dagen i polcirkelns land, och solen lyser dygnet runt. Den står högt på dagen och går lågt på natten. I en vid cirkelrörelse rör den sig sakta längs den arktiska horisonten.
Under molntäcket duggar ett lätt regn. Ett böljande landskap breder ut sig. Till synes inget liv, så lång ögat når. Men, där nere finns något! Två människor vid en maskin. En stor borr med mast, slangar och hjul. Den ena, en äldre man, en geolog, sitter och röker en bit ifrån maskinen. Den andre, en yngre man, arbetar med maskinen. Han koncentrerar sig så att hans handgrepp vid diamantborrningen ska bli rätt. Nu lyckas han äntligen. Han får upp borröret ur underjorden. Meter för meter lägger han ut borrkärnorna på marken bredvid det frustande, tryckluftsdrivna borraggregatet. Han har hållit på ett bra tag - nu verkar det som om han är klar. Han slår han av maskinen och det blir tyst. Bara vindens susar. Han är stolt över sitt verk. Tittar framför sig, tar upp ett av de perfekt cylindriska proverna i sin hand, smeker över dess både lena och sträva yta.
- Du! säger han till geologen, hur gammalt är det här?
- Du menar stenprovet? Undrar geologen.
- Mm, svarar Jon medan han noggrant ser på ränder och prickar i stenen.
- Det är granit, och den är ungefär två miljarder år gammal! Svarar geologen.
Han fortsätter.
- Förutom järnmalmen vi letar efter, innehåller graniten mest kvarts. Kvarts består i sin tur av kisel, jordens vanligaste mineral!
Geologen är i sin passion.
- Andra yngre bergarter, på andra håll än här, innehåller kalk, och då växer det bättre, som t.ex. på blomsterängar. Granitjordmånen däremot, är näringsfattig.
- Det kan inte ha varit lätt för de människorna som först befolkade den här trakten, säger han tankfullt.
- Jo, potatis! Potatis trivs bra i i den här miljön! Tillägger han
- Men om du ser ut österut härifrån, Jon, så ser du bara granitödemark. Mil efter mil bevuxet av gran och tall, de trivs i sur mark. Sällan hittar du rikhedar, alltså örtvegetation. Ja, hur gammalt, Jon?
- Du vet, ingen vet hur det såg ut här när den här graniten stelnade från den heta, flytande lavan. Atmosfären hade vi inte kunnat andas, även om vi hade fått göra en tidsresa dit. Inte ens ljud fanns, som vi är van att höra dem. Bakterier och alger, kanske det. Över allt reste sig förmodlingen ett forntida Himalaya. Eoner av tidevarv kom och gick. De en gång så ofantliga bergen slipades ned, och, det du ser framför dig, ett ganska platt peninsula. Peninsulan fortsätter ned under Östersjön, över Finland och Kolahalvön, ända bort till Stilla Havet. Urbergsskölden är den största på jorden. Nåt liknande finns inte någon annanstans på vårt klot.
- Det var en annan historia än jag fått lära mig hemmavid! Svarar Jon och ler mot geologen.
- Du är same, inte sant? Frågar geologen.
- Jo, min familjs och mitt folks land är det vi borrar i. Landet, det är våra olika samebyar, så långt ögat når.
- Säg mig, Jon! Är det så att varje sameby är ett eget område mellan två stora älvar?
- Jo, svarar Jon, ungefär så är det. Fyra stora älvar. Alla fritt rinnande, helt oexploaterade av vattenkraftverk. Det är våra renars vinterbetesområde.
- Har du tänkt på en annan sak, fortsätter geologen. Älvarna tar sitt vatten från fjällen i väster, där Atlantens lågtryck klättrar upp över Skanderna och faller som regn. Här i öster ger västvindarna regn och blåst, men egentligen inte så mycket vatten. Jag har märkt att, som under de senaste dagarna, det mesta regnet faktiskt kommer från öst, från samma håll som finvädret, de varma ryska högtrycken.
Jon och geologen sitter tyst och tittar över nejden.
- Jo, det är sant. Jag har tänkt på en annan sak, fortsätter Jon. För mig är det naturligt, när jag sitter här och ser ner över vår sameby, att det finns tio renar på varje människa, men för svenskarna, i alla fall för stadsmänniskor, är det skrämmande.
- I genomsnitt skulle varje innevånare här ha en kvadratkilometer för sig själv, om man delade upp marken, säger geologen.
- Och var och en skulle kunna få en egen sjö, fortsätter han.
- Jag träffade en holländare förra året, berättar Jon. Holland är tättbefolkat, han var professor i turism. Han berättade att han gått några hundra meter utanför stugbyn. Plötsligt förstod han att, om han skulle få en hjärtattack, då skulle ingen höra honom. Han blev helt skräckslagen. Hade aldrig varit ensam i en natur i hela sitt liv. Jag berättade för honom hur många vi var här, och då undrande han hur vi fick folket att räcka till alla samhällsfunktioner. Bara snöplogningen av så mycket vildmarksväg, sa han, borde kräva massor av folk. När han sedan hörde att vi dessutom har många arbetslösa, så sa han att han inte förstod någonting alls av livet häruppe.
Jon och geologen skrattar så de kiknar, ingenting är roligare än skratta åt okunniga människor, var de än må komma ifrån.
- Men du Jon, samlar sig geologen, du som är same. Hur kom det sig att du började med det här jobbet? Jag menar, vill du inte hellre arbeta som renskötare? Jon slänger ifrån sig stenprovet och tittar upp.
- Jo, visst, men man måste ha renar också. Men jag hjälper min äldre bror med renskötseln. Jag ska snart på kalvmärkning uppe i sommarfjällslandet. Till dess ska jag köra turister som forsrännare åt hembygdsgården. Jag ska förresten köra i eftermiddag, det var därför jag sökte ledigt.
En genomträngande sirenstöt bryter plötsligt viddernas tystnad omkring dem. Ett persontåg. Det är Nordpilen som ringlar fram längs Malmbanan.
- Det kanske är dina turister på väg, undrar geologen.
- Nej, de kommer med flyg, de jag ska köra idag. Företagsfolk, vet du! Jon tittar på sin klocka.
- Himmel, jag måste rusa nu!
- Gör det, jag tar rätt på grejorna. Geologen tittar efter Jon när han slänger sin ryggsäck över ryggen och försvinner i den ljusgröna, skira försommargrönskan. Turister och flyttfåglar, de kommer nu, tänker han. Sedan flyger de hem igen på hösten. Vi andra blir kvar. Den arktiska sommaren är så förtvivlat kort. Ibland blir det inte ens sommar.
Som denna midsommar – det snöade. Dåligt sparkföre vore ett bättre namn på detta lands sommar. Men flyttfåglarna och turisterna kanske vet bättre. Annars hade de inte kommit tillbaka.

Jetplanet har precis nått maxhöjd och marchfart på 10.000 meters höjd över det norrländska inlandet. Längst fram, i Business Class, sitter Gruvföretagets representant tillsammans med två representanter för afrikanska gruvor. Afrikanerna tar skrattande emot drinkar som Gruvföretagets representant beställt från flygplanets bar. När flygvärdinnorna klarat av Business Class drar de fram serveringsvagnarna. Dagens lunch består av råvaror med anknytning till destinationsorten, renklämma och lingondricka. På de första platserna sitter en så kallad Incentive-grupp, styrelsen från Bilföretaget AB på teambuildingresa. Deras guide håller hela tiden gruppen på ett muntert humör med kvickheter avseeende männens potens och förestående utmaningar i lappmarken. Bakom Incentive-gruppen sitter vanliga passagerare. En blandad kompott av fjällvandrare, hemvändare, tjänstemän och företagare med anknytning till Staden. Jan och Henrik, sitter bredvid varandra och tittar tillsammans på en stor fjällkarta.
- Du tittar på kartan, men dina tankar är långt borta! Säger Henrik
Jan tittar yrvaket upp.
- Det är den där bruden igen, inte sant? Säger Henrik.
- Hon plågade livet ur dig, lekte bara med dig.
- Hon hade en fin sida, om det bara hade varit den sidan! Svarar Jan plågat. Kanske var det jag som irriterade henne?
- Glöm den där bruden! Inbilla dig inte nåt gott om henne. Hon drev dig till vansinne. Och till hösten, då har du din utbildning att tänka på. Skärp dig!
Jan blir blossande röd i ansiktet.
- Ska du säga! Du är nöjd bara du får göra de där tidtabellerna åt turbåtsföretaget och sedan drömma om resor!
- Ja, vad är det för fel på det? Jag har i alla fall jobb, det har inte du!
Jan börjar skratta.
- Tidtabeller. Tidtabeller som blir fel! Säger han och tittar på Henrik.
- Hur kunde du göra en sån miss? Jan skrattar så att han nästan får kramp.
- Jag kan inte smälta det! Hur tror du de såg ut när de upptäckte att det aldrig skulle komma någon båt?
- Som du såg ut när jag avslöjade det för dig vid skyltfönstret! Svarar Henrik.
- Och din modell då? Fortsätter han.
- Vad är det med den? Undrar Jan.
- Hur lyckades du krascha den? Svarar Henrik.
- Ja, det hade nog gått bra om inte …
- Gud, tyck synd om oss, snälla, säger Henrik och gör korstecken.
- Men! Henrik vänder sig mot Jan.
- Jag tycker du har känsla för rum och form när du ritar hus. Helt OK, Janne! Men, jag skulle inte beställa ett hus av dig. Jag skulle inte lita på att det stod pall för en regnskur. Allt du tar i går sönder och du tar inget på allvar. Du bara leker.
- Och du tar allt på fullaste allvar? Replikerar Jan.
Henrik tittar ut på molnen genom flygplansfönstret.
- Jag har inte haft det lika lätt som du, Janne! Säger Henrik och växlar över till ett ledsam min.
- Kan ni vara snäll och vika ihop den där kartan? Flygvärdinnan ler mot dem. Jan börjar leta efter viklinjerna i kartan. Han hittar dem inte så han viker den bryskt i fyra delar och kör ned den i stolsfacket framför sig.
Han känner att han kanske sårat Henrik och byter samtalsämne.
- Midnattsolen var som högst förra veckan, säger han försiktigt. Vi kommer inte att ha något mörker att sova till på natten.
Henrik är tyst en lång stund.
- Hur länge är det midnattsol? Undrar han.
- Minst tre veckor till! Svarar Jan.
De hugger in på lunchen. Skrattsalvor når dem från Incentive-gruppen. Guiden har vid det här laget klätt sig i lappmössa och sjunger på samiskt vis, han jojkar. Han får gruppen att sjunga med i något som en same skulle ha ryst längs hela sin ryggrad om han hört. Medan övriga passagerare äter sig igenom lunchen, fortsätter guiden sina upptåg. Ett av dem går till så att han promenerar genom planet, framifrån mot bakdelen, med skylten Polar Arctic Circle på magen. Eftersom deltagarna därmed inträtt i Polar Arctic uppmanas de av guiden att svepa en drink med vargtass, en blanding av lingondricka och vodka.
Efter att kaffet både serverats och plastmuggar samlats in, meddelar kaptenen i högtalaren att vädret på destinationen är 10 grader varmt med lätt regn. Landning sker inom några minuter, passagerarna uppmanas att spänna på sig säkerhetsbältena. Flygplanet lämnar solen och sänker sig ned i molnen. Plötsligt faller planet hundra meter. Allt prat stannar upp. Oroliga blickar söker varandra. Henrik är stel av skräck men Jan ler när det värsta verkar vara över.
- Titta! ropar Jan, som sitter näst närmast fönstret och lutar sig över Henrik. I revorna mellan molnen skymtar gröna landskap. Henrik sneglar, utan att vrida på huvudet, ut genom fönstergluggen och ned bakom vänstra vingen. Han ser ett böljande landskap. Som tändstickslika pinnar står tallar jämt utspridda. Här och var höjer sig kala men gröna bergskullar. Ibland upplöses skogen och ersätts av myrar som i sin tur spricker upp i sjöspeglar. Henrik eggas av det enorma landskapet som inte verkar ta slut åt något håll och glömmer för ett ögonblick sin rädsla. Skräcken tar dock tag i honom på nytt när planet gör en kraftig gir. Flygkaptenen vill komma i läge för landning. En stor älv med en bro skymtar snabbt förbi under planet. När Jan tittar ut på höger sida ser han ett samhälle breda ut sig på ett lågt berg. Det är Staden han ser. I fonden reser sig en brant bergssida upp genom regnskyarna. Det är det stora Gruvberget. När han fokuserar blicken ser han små gula hål vid horisonten. Det är solen som någonstans ifrån lyser på vassa fjälltoppar i fjärran .
Planet dunkar hårt i landningsbanan. Studsar upp och landar igen. Piloten vänder motorerna och den kraftiga inbromsningen suger tag i passagerarna. Asfalten är blöt av regn. Planet stannar i slutet av landingsbanan, vänder sakta om, och taxar mot flygplatsbyggnaden. Säkerhetsbälten klickar upp och passagerarna reser sig mot sina väskor i bagagehyllorna. Snart trycker sig en långsam kö ut mot avstigningstrappan.
- Åh, vilken härlig luft, säger en av fjällvandrarna vid kontakten med den fuktiga, lite råa luften. Afrikanerna ryggar tillbaka och drar upp sina rockar runt halsen, men Gruvföretagets representant lägger genast sina armar runt axlarna på dem, som för att skydda och säga att det inte är så farligt som det ser ut. På plattan finns ett bord med platsmuggar, tillbringare med förfriskningar och torkat renkött skuret i skivor. Jon och Ylva i rutiga skjortor och gröna byxor med benfickor, står bakom bordet och ler. Passagerare går förbi på höger sida om bordet. Incentivegrupens guide svänger av till vänster om bordet, vänder sig om och vinkar in sin grupp.
- Welcome to Lapland, Boris-Boris alla samebarn, säger han på sin hemgjorda samiska. Vi måste fylla på våra utsvultna magar. Normalt så skulle jag inte be er att lita på dessa vildmarksguider, de är barn av det vilda Lappland, men nu står de till er tjänst. Ta för er! Deltagarna tittar på bordet.
- Är det Vodka igen? Undrar en i gruppen.
- Absolut! Svarar Jon. Absolut Vodka.
Flygplanets övriga passagerare tittar nyfiket när de passerar. Gruvföretagets representant går snett framför afrikanerna och viftar välkomnande mot flygplatsbyggnaden. Väl inne vid bagageutlämningen plockar Jan och Henrik upp sina ryggsäckar och beger sig mot utgången. De går fram till den första buss de ser.
- Går den här bussen till byn där vi ska åka forsränning?
- Nej! Den ska in till staden. Bussen till byn går om två timmar efter att nästa flyg landat.
- Aj, aj, säger Henrik, ska vi verkligen behöva vänta så länge? Han skyggar mot duggregnet och känner på sin tröja som redan är fuktig.
- Tur för er att ni inte var här när skyfallen kom i morse. Det var det värsta jag varit med om! Utropar busschauffören
Jan och Henrik tittar leende mot chauffören.
- Ja, nu är vi nog i vildmarken! Säger Jan och ser på Henrik.
- Kan man gå till byn?
- Nej, nej, säger busschauffören och skakar på huvudet. Ni får vänta här.
Incentivegruppen kommer ut på parkeringsplatsen. Guiden tar fram en liten trumpet och samlar sin grupp till tonerna av en genljudande trudelutt. Bakom honom kör en annan buss fram. En chaufför stiger ur och öppnar bagaeluckorna längs bussens sidor. Gruppen börjar lasta in sina resväskor. Kan hända var det den senaste förfriskningen, eller den förra, men en av de tyngre männen i gruppen snavar på sin väska och störtar i asfalten. Henrik är snabbt framme och hjälper honom att resa sig.
- Tack unge man, det var snällt av dig, du vet, jag har inte varit så här långt norrut tidigare.
- Jag heter Bertil! Han ger Henrik sitt handslag.
- Vart är ni på väg? frågar Jan. Vi ska ut på forsränning i eftermiddag, svarar Bertil.
- Kan inte vi få åka med er? Frågar Henrik. Vi kan naturligtvis betala för oss. Vi ska också åka forsränning.
- Tack grabbar, det var vänligt gjort, bryter guiden in. Han vänder sig mot Bertil.
- Hur gick det?
- Kan inte grabbarna få följa med oss, de ska tydligen till samma ställe, undrar Bertil. Guiden ser bekymrat på pojkarna.
- Går det ingen reguljär buss? Han vill inte blanda in några utomstående i gruppen eftersom programmet syftar till att stärka gruppkänslan. Men Bertil ger guiden en erfaren ledares blick och det gör det omöjligt för guiden att säga nej.
- Nåväl, ni får sitta längst bak, svara guiden.
Incentivegruppens buss rullar ut på landsvägen. Guiden, med lappmössan på, pratar oavbrutet i bussens mikrofon och passagerarna skrattar. Jan och Henrik blir förlägna av de vågade skämten och tittar leende på varandra.
- Ni ska veta! guiden tar sats. När man har varit i Lappland är det inte mycket av det man senare kommer ihåg! Han sneglar demonstrativt på fickpluntan i bröstfickan.
- Men det lilla man kommer ihåg, grabbar, det kommer man ihåg resten av livet!
- Hurra för Lappland! Hurra för Bilföretaget AB! Deltagarna riktar sina hurrarop till Bertil. Bertil rodnar, normalt är han chef för denna grupp.
Männen i incentivegruppen skrattar självmant åt det mesta de ser från bussen. Guiden ger sig själv ett stillsamt leende. Det här går bra, tänker han. Nu litar de på mig, men de vet samtidigt inte riktigt var de har mig. De är barn på nytt. T.o.m. deras chef i gruppen har sänkt garden, känner att han inte konstant måste hålla auktoriteten på topp. Han kan slappna av och bara njuta av utsikten. Guiden vet precis att balansera sitt skrämmande macho från vildmarken mot sin andra sida, den trygge konferensmanagern. Han möter varje förväntning från deltagarna med en vild lögn om vildmarken och vad de ska utsättas för. När han ser att de blir oroliga, avslöjar han att allt är lögn.
- Ljuger han? tänker de. Innan de hinner sätta sin attityd till det, kommer nästa drag från honom.
- Ni ska veta, han blir allvarlig, deltagarna väntar spänt på vad han ska säga.
- Jag såg redan från början att ni är tuffa grabbar. Deltagarna känner att de växer inombords.
- Och ni vet väl att ni klarar dubbelt så mycket som ni själva tror.
- Men det ni kanske inte visste, det är, att ni orkar tio gånger så mycket som morsan tror! Skratten exploderar och vill inte ta slut. De här människorna lägger sin tillit hos guiden. Han har dem i sin hand. Han är beredd att lotsa dem genom upplevelser som de annars inte skulle vara mottagliga för. Istället för att i bitter konkurrens snegla på sin kollega eller avundsjukt stå på tå för sin chef, kommer de att märka om det regnar eller blåser, förvånas över naturens vildhet och skönhet. De kommer att tillsammans utmana vildmarken. De kommer njuta av den fysiska tröttheten på kvällen.

Anna, Eva och Lisa har följt med Karin till hennes omtalade fjäll. De har packat och packat om. Frågat Karin om än det ena och än det andra. Nu sitter de äntligen de på Lapplandspilen som ilar fram genom Norrlands skogar. De fick ansluta i natt på en ödslig växlingsort. De hör signalklockorna på ensliga växlar i vildmarken komma och försvinna i fjärran bakom dem. De har mycket att prata om, det mesta sker till skratt över lustiga kommentarer. Tågkupens luft är tät av banan, smörgåsar, termoskaffe och festis. Utanför fönstret passerar skogar av gran, tallbackar, sjöar jättelika och jättelika myrar. Ibland kämpar sig tåget upp tills det nosar under något ensamt kalfjäll. Malmtåg, ibland fulla av malm, ibland tomma, har på sina ställen stannat för att släppa förbi Lapplandspilen.
- Titta! Skriker Lisa och sträcker sig över de andra mot fönstret. En älgfamilj har skrämts upp och flyr in i terrängen. Lokföraren ser oroat på dem från den framrusande förarhytten. Han har tur, inga djur blir påkörda av tåget idag. Trots att tågen går här, på världens tyngst belastade järnväg, sedan snart ett sekel, har inte de vilda djuren lärt sig att väja. De försöker ofta att komma undan på det de tror är snabbaste vägen, längs efter järnvägsspåret. När det händer bli de överkörda och lokföraren måste gå ut och hugga ihjäl de stackars stympade djuren, innan tåget kan fortsätta.
I nästa kupé, åt ena hållet, sitter två torra äldre män, noggrant klädd i rätt fjällvandrarkläder med knickers och noga packade ryggsäckar av senaste modell, tillsammans med två unga män från Tjeckoslovakien. De unga männen luffar runt i Västeuropa på billigaste sätt, klädda i kläder som verkar ha gått ur mode för länge sedan. Bredvid de slitna ryggsäckarna har de plastkassar. I Kupén åt andra hållet klingar det av ölflaskor och skräniga röster. Killarna här ska hem till staden efter att ha arbetat på byggen hela veckan. De har börjat sin fest och kommer inte att avsluta den förrän nästa dag. Bortanför dem upptas resten vagnen av en stor grupp scouter med sin ledare som har fullt med att hålla ihop sin grupp som vill springa åt båda håll i tåget.
Tåget stannar. Tjejerna drar nyfiket ned kupefönstret och hänger ut åt var sitt håll.
- Varför har vi stannat här?
- Här är totalt öde!
Det är alldeles tyst i det gröna landskapet framför dem. Ett svagt brus kommer framifrån tågets lok, men det växer snabbt och snart rusar ett mötande tåg förbi så att tjejerna trycks tillbaka i kupén. De skrattar åt varandras chock och förvåning. Tåget rycker igång igen. Snart saktar det in igen. Tjejerna undrar vad det är nu som ska hända. En liten sliten byggnad visar sig, det står Sjiska, 400 m.ö.h. ovanför entrédörren.
- Sjiska, vad är det för ställe? Utropar Anna.
- Det var här Nils Nilsson Skum, samekonstnären, bodde, upplyser Karin.
- Vad gjorde han? Undrar Anna.
- Tecknade renar! Svarar Karin.
- Bara renar? undrar Lisa.
- Ja, och en och annan järv. Flera hundra renar åt gången, slår Karin fast.
- Titta! Det står en gumma på grusperrongen! Karin pekar på en liten, färgglatt klädd äldre kvinna. Konduktören stiger av och byter några ord med samekvinnan. Han vänder på stanna-skylten och hjälper henne sedan att ta sig upp på tågets trappsteg, en halvmeter över perrongen. Visselpipan ljuder, konduktören vinkar mot lokföraren och tåget rycker igång igen. Tåget fortsätter.
- Nu måste ni titta ut, vi närmar oss Staden! Säger Karin uppfordrande;
- Hem till byn, tjejer! skojar Anna.
- Att bo så här, Karin, undrar Lisa medan hon faschinerat låter den ena myren avlösa den andra utanför tågfönstret, det måste vara …intressant?
- Det här blir vår sista färd. Vi kommer att gå vilse i Lappland, eller så äter isbjörnarna upp oss, säger Anna.
- Isbjörnar!? Karin känner sig förnärmad.
- Äsch! Lyssna inte henne, hon har bara sett insidan på sin restaurang! Svarar Lisa.
- Anna, det finns faktiskt människor som gjort annat än serverat öl på krogar! Lisa försöker bita av det sista, men det slipper ur.
Hon skäms, ville inte säga riktigt så.
- Ja, och kanske målat olja. Du är bra på det, Anna!
- Har ni sett Annas oljor? Fortsätter hon, men hennes omtänksamhet låter konstruerad.
- Satsar du på konstnärskapet, Anna? Undrar Eva ambitiöst.
- Kan man leva på det? Undrar Karin
- Jag var på Luovren i våras … försöker Eva.
Lisa avbryter.
- Karin, berätta om byn. Vad gjorde du medan du växte upp?
Eva tappar fotfästet i diskussionen. Hon hade tänkt berätta om sin resa till Paris. Nu måste hon försöka fokusera om till Karin.
- Det är inte så mycket att berätta om, vi var som folk i allmänhet, inget märkvärdigt alls! Svarar Karin lite ursäktande.
Hon letar efter nåt intressant att säga.
- Jag håller faktiskt på att få min folkdräkt färdig! Kommer hon på att säga.
- Folkdräkt, det menar du inte? Brister Lisa ut.
- Hur har du det med killen din i byn, han som hade två barn? Undrar Anna.
- Det är slut, muttrar Karin.
- Varför det? Undrar Anna intresserat.
- Det var han och f.d. frun, svarar Karin. Hon hade ett finger med i allt fastän de skiljts. Barnen var gulliga, men det var svårt att vara styvmamma. När han ville att jag skulle passa upp dem som en hemmafru, då fick jag nog.
- Men Karin, jag trodde du ville ha en sån där hemvävd familj? Säger Lisa.
- Karin är med i Rödstrumporna! Flikar Anna in.
- Hur många bor i byn, Karin? Frågar Eva. Har de gymnasium? Finns det jobb för akademiker?
- Nej, du kan inte jobba som litteraturkritiker där! Svarar Karin.
- Nej precis, Eva kan inte samiska! säger Anna.
- Jag är inte same, värjer sig Karin.
- Eva skulle bara behöva några dagar så skulle hon prata in sig hos byns samtliga tio stolpskott. Sedan skulle hon dö av för lite uppmärksamhet! Skrattar Anna. Eva tittar försvinnande på Anna och drar sig tillbaka med en inåtvänd blick.
- Förlåt Eva, jag skämtar! Säger Anna. Hon kramar om Eva.
- Du pratar skit, Anna. Din sista kille. Vi trodde ni skulle ta ihjäl varandra. Du är inte precis expert på harmoniska relationer du, inte! Fräser Karin.
- Snarare passion till döds! Fnittrar Lisa.
- Eva berättar om hur det går på skolan! byter Anna till. Vad blir du när du blir klar?
- Ha, vad jag blir? Litteraturkunnig, vet inte! försöker Eva skakigt.
- Författare, Eva! Du kan bli författare! Utropar Lisa.
- Som Virginia Wolf, säger Karin.
- Vem är rädd för Virginia Wolf, sa jag och miste min förra kille, skrattar Anna. Ni vet, filmen där Rickard burton och Elisabeth Taylor är gifta och plågar ihjäl varandra.
Eva skrattar, befriande, men med ett tår i ögonvrån och en öm blick på Anna.
- Eva, berätta om den där piloten, han som förföljde dig! Säger Lisa intresserat.
- Han var stridspilot, börjar Eva.
- Ville du verkligen bli ihop med honom? Undrar Lisa.
- Nej, han var så trevlig, i början. Sedan blev han som besatt. Han begrep inte att jag bara ville vara vän.
- Jag och Eva är lika, instämmer Anna. Vi gör killar tokiga.
- Av olika skäl kanske! Anna medvetet, Eva utan att förstå det! Säger Lisa.
Efter att lagt forsar och sjöar bakom i en till synes ändlös mängd, förändras landskapet. Till vänster syns grå malmlavar och gråbergstippar. Till höger breder stadsbebyggelse ut sig. Staden inramas av två stora gruvberg. Tjejernas slutar prata, de ser under tystnad ut över samhället som intar scenariot genom kupéfönstret.
Härifrån, i Svenskdalen, i skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, blickade de första rallarna in över platsen där Staden skulle byggas. Människorna blickade in i det nya århundradet, lika förhoppningsfulla som ödemarken framför dem var skrämmande.
- Är det värt att ta upp familjen? Frågade en gruvarbetarna gruvdisponenten.
Först efter att finansfamiljen Wallenberg och den Svenska Staten beslutat sig för att satsa på världen största malmfyndighet, tog den gigantiska satsningen form. En mönsterstad skulle det bli. Jo, det var värt att ta upp familjen. Snart försedde gruvan Europas stålverk med järnmalm. I fred, en välsignelse. I krig, en förbannelse.
- Tjejer! Nu ska vi stiga av. Säger Karin.
Ryggsäckar vältras ned från bagagehyllorna. Remmar spänns och stövlar dras på. En svettig kö längs gången utanför kupéerna växer. Efter att ha passerat lokstallar och järnvägsförråd, barngårdar och parkerade ellok, stannar tåget.
Tjejerna stiger ned på perrongen.
-Hej pappa! Karin kramar om sin far, Harald, som väntat länge på det försenade tåget. Den för honom nyss så ödsliga stationen, myllrar nu av förväntningar, ryggsäckar och människor på väg åt alla håll.
- Hur är det flicka min? Jag trodde aldrig ni skulle komma! Tåget måste vara mycket försenat. Tjejerna hälsar i tur och ordning. De följer Karin och hennes far till bilen, en grön herrgårdsvagn, lastar i ryggsäckarna och rullar ut på vägen ut från Staden.

Richard och Sigurd viker av från Europaväg 4 och in på en mindre, regional väg. Den vägen både smalnar och blir knaggligare. Efter någon timme breder ödemarken ut sig på båda sidor. De passera både odlingsgräns och polcirkel. Samhällena blir först till byar, sedan till gårdar och snart bara ödemark. Långa raksträckor över jättemyrar slutar i fjärran backkrön. Richard har kört länge, sitter stelt men avslappnat och stirrar vilsamt på vägen. Sigurd låter regelbundet sin blick fastna på nåt i terrängen till dess att det passerats av bilen medan han pratar om än det ena, än det andra. Han har snart berört allt han dagligdags går och tänker på. Richard hm:ar.
Plötsligt rusar en älgko över vägen. Richard väjer och hamnar med ena däcket utanför vägrenen. Bilen kränger och han kämpar förtvivlat för att få upp bilen på vägen igen. Han kommer upp på vägen, men då hörs och känns en kraftig smäll.
- Vad var det? Ropar Sigurd.
- Nånting tungt, vi körde på något, svarar Richard.
- Bromsa! vi måste se vad det var, säger Sigurd. De bromsar in och går ur bilen. En bit tillbaka, på vägbanan, ligger en älgkalv. Richard tittar längre bort. Där står den första älgen, den som orsakat allt och stirrar på de båda männen.
- Jäkla älg, säger Richard, men vänder sedan blicken ned mot den påkörda kalven. Den andas och dess hjärta bultar. Svarta ögon fyllda av fasa möter männens blickar.
- Den lever ju! säger Sigurd med tunn röst.
- Jaha, tror faan det, svara Richard,
- Nu måste vi slå ihjäl den.
- Det borde duga med en sten! Richard ser sig om. Till Sigurds förskräckelse bär Richard upp en stor sten ur diket. När Richard lyfter stenen för att krossa kalvens skalle, vänder sig Sigurd bort i vämjelse. Han hör studsen av det första slaget. Två nya slag följer, det sista smackar så att det hörs när kalvens skallben ger vika. Innan Richard slänger ifrån sig stenen, lyfter han den på nytt och tittar allvarligt mot Sigurds rygg. Han funderar, ändra sig och slänger iväg stenen. Sedan drar han älgkroppen av vägen och torkar av händerna i gräset i diket. De båda vandrar tillbaka till bilen utan att säga ett ord. Bilfärden fortsätter i tystnad. En stund senare ser de en grupp älgar vid en myrkant och båda rycker till. De pustar ut efter att passerat älgarna, inte ett dugg förtjusta över att ha fått se skogarnas konung.
Granar och tallar är här småväxta jämfört med sina fullvuxna kusiner längre söderut. De verkar utnyttja varje ledig plätt i landskapet runt stora myrar och bottenlösa tjärnar. Tunga regnmoln tågar lågt och dramatiskt fram över lappmarken. Skurar kommer och går. Ibland räcker det med att Richard slår på vindrutetorkarna till och från, men andra gånger är regnskurarna så häftiga att torkarna måste vimpa allt de förmår framför ögonen på honom för att han ska se vägbanan. De slår på bilradion, men den dåliga mottagningen gör den till en plåga istället för nöje.
- Hur många timmar har vi kört sedan vi vek av från europavägen, undrar Richard. Sigurd tittar på sin klocka:
- Ca tre timmar.
- Tar inte lapphelvetet slut snart? mumlar Richard.
- Där är det! Ropar Sigurd, och pekar mot vägskylten.
Richard bromsar in.
- Ja, se på …! Richard svänger av från vägen de följt så länge.
- Nu kan det inte vara långt kvar! Han slappnar av och börjar gnola:
I’m singin in the rain, I’m singing in the rain. What a glorius feeling, I’m happy again! Framför dem saktar en grön, fullpackat herrgårdsvagn ned, blinkar och svänger av till höger. Richard kör ikapp en buss som plöjer genom vattenpölarna på vägen. Han kör om den i nerförsbacken innan bron över älven. De kan inte undgå att smittas av den festlika stämning som skymtar genom bussfönstret, och Richard raljerar:
- Vilka galningar!
Sigurd ler roat mot bussen.

Karin ser igenkännande när hennes far kör in på den gamla gården. Han parkerar mitt framför hennes födelsehem. På förstubron står Ingrid, hennes mor, och vinkar välkomnande. Två Grönlandshundar ylar åt hela spektaklet. Karins bror, Lars, går fram till hundarna och försöker lugna ned dem.
- Har du med dig hela storstaden i bilen, Karin? skrattar modern. Karin går fram och kramar om sin mamma. Lisa, Eva och Anna stiger stiger ur baksätet och ser sig nyfiket omkring på den lilla gården. De sneglar åt Lars håll. Det märker han och han ler blygt mot besökarna. Han kommer fram och hälsar. Tjejerna kråmar sig nästan omärkligt men Lars märker det och känner sig glatt uppmärksammad inombords. Det luktar sågspån om honom. Han har sågat ved på morgonen. Han hade tänkt att klyva dem med yxa till färdig brasved, men det ser han nu att han inte hinner. Arbetet i byn börjar om en halvtimme. Ett arbete som, efter mötet med Karins kompisar från storstan, känns lite i vägen. Han funderar.
- Jag ser att ni har träffat min bror redan! Karin går fram till Lars och ger honom en jättekram.
- Hur är det med min egen lilla skogarnas son?
- Åh, han har börjat med turister i byn, som alla andra, ropar mamman.
- Snart gör ingen ett hederligt arbete här i byn, säger Harald, men inte utan en viss stolthet i rösten.
- Jag måste över till byn med båten, säger Lars.
- Ska ni följa med?
- Det går inte! säger Karin.
- Vi ska till fjälls imorgon och har jättemycket att göra innan dess! Lisa, Eva och Anna tittar besviket på varandra, och Karin, som är så angelägen om att hennes hem ska göra succé hos kompisarna, ser plågat på Lars.
- Äsch, det tar inte lång tid, Karin, tröstar Lars.
- Ni lämnar mig och åker sedan hem igen!
- Dina kompisar får se byn från sjösidan.
- Och du vet ju hur man kör båten. Lars vädjar till storasyster. Karin tittar först på sin far och sedan på sin mor, ängslig över att hon ställer till det med mat och allt.
- Åk ni, säger Ingrid, jag har inte ens börjat med maten än.
- Var försiktig när du flödar till motorn så den inte blir sur. Ja, det där vet du ju, åk nu. Här hinner ni vara! Muttrar Harald.
Tjejerna väntar spänt på Karins svar. Karin är besegrad, förådd av alla.
- OK, svarar hon svagt.
Lars rodnar igen när tjejerna förväntansfullt vänder sig mot honom. Han måste titta bort, så han kisar mot himlen där regnmolnen jagar varandra.
- Ni måste hämta era regnkläder! Säger han med en dåligt spelad sträng röst, och ler.
Snart ringlar sig en grupp människor ned mot en brygga vid den stora sjön. Lars lossar båten och håller i den så att alla säkert kan stiga i. Tjejerna sätter sig förväntansfullt i fören på båten, Karin sätter sig baktill mittemot Lars. Hon kollar åror, slangar till motorn och bottenproppen. Lars fumlar mer än vanligt på grund av trycket han känner som skeppare. Han är van att dagligen transportera turister, men nu är det hans systers vänner. Kanske är det för att han är lillebror till en av passagerarna, kanske är det för att tjejerna är just tjejer för honom. Han ställer sig bredbent i båten, vänd mot motorn och gör ett kraftigt ryck i startsnöret. Motorn vrålar igång och båten accelererar kraftigt. Karin håller stadigt i relingen, men Lisa, Eva och Anna, som hittills mest varit intresserad av varandras fniss, vinglar till där de sitter. Båten drar iväg och samtidigt som aktern kräver sig djupt ned i vattnet reser sig fören över den spegelblanka sjön.
Karin känner igen sig. Inte bara från förra sommaren. När hon var bara några år gammal satt hon uppklämd i fören tillsammans med Lars. Hennes far körde med säker hand, klädd i svart helgkostym, mor satt i båtens mitt klädd i långskjol och hukle, den lappländska slöjan, runt sitt huvud. Pappa har just köpt utombordsmotor och just fått den beställda träbåten från byns båtbyggare. Hemmet har Harald byggt på tomten modern fått köpa av sin släkt i byn. När kyrkklockorna ekar från kyrkudden i den gamla 1500-talskyrkan, skjuter respektive familj ut sina långa forsbåtar i vattnet vid stränderna runt om den stora sjön. Motorljuden hörs på alla håll runt sjön. Båt efter båt reser sig mot skyn och lämnar ett vitt skum efter sig i vatttnet. I varje båt, skyltande med hela sin familj, radar medlemmarna upp sig på rad. Längst fram, högt över vattnet, sitter småbarnen, inte de minsta för de sitter i famnen hos sina mödrar, men pojkarna och flickorna som vill våga sig ända fram i spetsen på båten. Längre bak i båten, där årorna utgår, sitter de vuxna. De är äldre barn, föräldrar och deras föräldrar. Längs bak styr den vuxne mannen sin utombordare, stolt över att få ta hand om hela sin familj. Sjön är stor och kall. Dess vatten kommer från glaciärer och fjälljokkar högt uppe i fjällen i väster. Bara för några veckor sedan kom vårfloden. Då släppte isen i älven och vattnet från omkringliggande skogsmarker rann till. Denna vecka har fjällfloden anlänt. Snön i fjällen har äntligen, efter en lång och hård vinter, släppt sitt grepp och smält. Vattennivån är nu den högsta för sommaren längs älvens många forsar och sel. På detta vatten visar familjerna upp sina respektive ekipage för varandra, tävlar i båtstorlek och motorstyrka. Klan mot klan. Snart svänger de alla av över sjön, riktar in sig på kyrkudden. Motorljuden avtar, båtarna lägger sig glidande ned i vattnet med fören. Någon i varje båt, som har den uppgiften, ställer sig upp i fören med en lång träpik för att finjustera anläggningen vid stranden. Mamma i hennes båt, tar som alltid hand om styrpaddeln där hon sitter bak på akterbrädan bredvid Harald.
De närmar sig hembygdsgården och Karin vaknar till. På båda sidor ligger långsmala forsbåtar med utombordsmotorer sida vid sida.Två turister i keps och hatt tittar på dem från uteserveringen. Lars ropar:
- Håll i er! Båten kanar upp på grusstranden samtidigt som han snabbt fäller upp motorn. Sällskapet stiger av över fören, Lars balanserar gunget i båten genom att stå bredbent mitt i båten tills alla kommit av.
-Hej Lars!
- Idag gäller det!
- Det är Jon, Ylva, du och jag som ska köra! ropar Anders hängande över serveringens räcke.
- Vad ska du köra? Undrar Karin.
- Forsränning, svarar Lars och sträcker på sig
- Forsränning, gud vad spännande! utropar Eva.

Ulf hänger över liggaren i hembygdsgårdens reception. Han har slagit upp den på glassdisken. Bredvid sig har han den svarta telefonen, gjord i bakelit. Här är verkligen världens centrum, tänker han. Precis när jag ska greppa bokningsläget så ringer telefonen och samtidigt trängs ett tjog ungar framför mig och ska ha glass. Han har försökt uppmärksamma föreståndaren på detta orimliga arrangemang, men har bara fått svaret:
- Nu är det högsäsong och alla måste kunna göra flera saker samtidigt. Hå, hå, ja,ja tänker Ulf. Hans blick söker sig över de blyertsritade modulerna i den breda liggaren.
- Nu ska vi se, vi har incentivegänget, 16 personer, det blir två båtar. Vi har Gruvbolaget fyra personer, en VIP-grupp, de bör ha en egen båt även om det är på gränsen till för få passagerare i dessa stora gummiflottar. Vi har också två lösisar som kommer med bil, det ser inte bra ut. De har betalat väldigt mycket bara för att få åka idag under alla förhållanden, men två är för få. Flotten kommer att flyta som en kork i forsarna. De kommer inte att känna kraften i vågorna. Anders kommer in bakom Ulf och sjunger:
- It’s the final countdown, barabam-bambam.
- Hur är läget byråkraten, blir det nån ränning idag? Ulf vrider sig irriterat om och tänker säga nåt dräpande, men då ringer telefonen. Det är föreståndaren som ringer från Gruvbolagets kontor inne i staden.
- Nu kommer jag med gruvisarna, är allt klart? Ulf pekar med sitt finger mot barnen framför honom som vill köpa glass, och vinkar med tummen åt Anders, ”ta du det där”! Anders förstår och går muntert i klinch med mynt som ska vändas och läggas ihop för att räcka till rätt glass åt rätt barn. Här ska små drömmar realiseras, utstrålar Anders.
- Vi har ett problem, säger Ulf i telefonen. Vi har två lösisar som vi varken kan sätta i egen båt eller neka till att åka idag. Trots högvattnet idag kommer de inte att få en bra upplevelse, de kommer att bli besvikna.
- Jag vet råd, avbryter Anders.
- Ta med Lars tjejkompisar som står där ute! Han blinkar mot Ulf på ett sätt som ska få Ulf att förstå att han har lösningen på problemet, men samtidigt glimtar spillevinkern fram ofrivilligt. Ulf tittar misstroget på honom och tänker.
- Hur du! Han vänder sig till föreståndaren i telefonen.
- Anders säger att Lars har några tjejer här som vi lätt skulle kunna övertala.
- Vad tror du om det?
Anders ser ut som - ”där satt det”!
Ulf lägger på luren.
- Det är OK, hämta dem på en gång!
- Hur vet du att de vill följa med?
- Det fixar vi, svarar Anders medan han rättar till snusnäsduken och speglar sig i glassdisken.
-Upp och hoppa, tjejer och killar! Vi har dagens mission impossible där ute! Utropar Anders i personalens fikarum. Jon och Ylva vilar sina yllesocksförsedda fötter på fikabordet.
- Ta bort de där mögliga fötterna från mitt bord, har jag ju sagt! Gnäller ett köksbiträde som står med en kaffemugg i handen!
- Vad säger du? Undrar Ylva.
- Att ni ska ta ned era äckliga fötter! Säger köksbiträdet.
- Nej jag menar Anders! Säger Ylva
- Kom nu, det är snabba ryck som gäller! Anders knuffar ned fötterna från bordet så att de dunsar i golvet för de oförberedda forsrännarna.
- Aj, det där gjorde ont! gnäller Ylva.
- Vi kommer, ta det lite lugnt! säger Jon.
Anders är redan ute.
- Lars! Stoppa tjejerna! ropar Anders utanför serveringen.
- Varför då?
- Gör det, jag kommer!
- Karin, vänta! ropar Lars till sin syster. Lisa, Eva och Anna vänder sig om i båten.
- Ni ska inte åka! ropar Anders till tjejerna.
- Inte? Svarar Karin.
- Ni hinner åka hem senare. Ni ska med på älven med oss. Tjejerna tittar på varandra och brister ut i skratt. De vill gärna bli roade. Mannen som fångat deras uppmärksamhet har en stor kniv nedstucken i en läderslida. Den hänger och dinglar i en decimeterlång läderrem. Ovanför svarta läderbyxor, avbrutna av ett brett skärp full av nitar, är han klädd i grovrutig flanellskjorta. Hans ansikte spricker snabbt upp i intagande charm så fort han ler, och det vet han om. Hans ljusa kalufs faller nätt och jämt ned på hans axlar. Tjejerna reser sig osäkra i båten och gör ansatser att stiga ur. Karin tittar frågande på Lars, men han har fullt upp med att lyssna på det Anders viskar i hans öra.
- Det är Okey, nickar Lars till Karin. Ni får det helt gratis!
- Once in a lifetime, ni kan inte säga nej, säger Anders och ler så han nästan får käkarna ur led.
- Ska vi åka forsränning? Frågar Eva förväntansfullt.
- Gratis? Undrar Anna.
- Nä, nu får du ge dig, Lars! Utstöter Karin argt och blänger på Lars.
- Mamma väntar med maten och vi måste förbereda fjällvandringen.
- Ulf känner dina föräldrar, han kan förklara allt för dem. Snälla, ni gör oss en jätte-tjänst? bönar Anders och ler igen.
Framför tjejerna står nu Anders, Lars och Jon. Ylva som till slut fått på sig stövlarna, ser killarna och deras offer nere vid stranden. Hon himlar med ögonen åt en som förstår henne, köksbiträdet, som nu står med sin kaffemugg på uteserveringen och också ser manövern nere vid stranden. Där nere inser Karin snart att slaget är förlorat. Anders lockar fram ett leende av henne, och sen är hon fast.
- Okey! säger hon bittert och tänker: - Ja, se grabbar.
Jon kör fram den lite rostiga minibussen till en av förrådshusen på hembygdsområdet. På ett släp lastar Jon och Lars upp fyra gummiflottar tillsammans med paddlar och åror. De spänner fast allt med kraftiga spännremmar. I ett annat förråd utrustar Anders och Ylva passagerarna med flyvästar, stövlar och regnkläder. Tjejerna skrattar åt hängselbyxor och stövlar som de drunknar i. Richard och Sigurd lyssnar noga till Anders utrustningsråd. De är precis klara när Incentivegruppen tågar ut från vip-rummet på hembygdsgården. Gruppen skrattar och guiden klappar dem alla på axeln innan han puffar in dem i utrustningsboden. När de är utrustade kliver de på sin buss tillsammans med Jon och Lars. Tjejerna får plats i minibussen tillsammans med Richard, Sigurd, Anders och Ylva. Ulf kör iväg med hela lasset.
Till Startviken anländer nu en komfortabel turistbuss, fylld av lagomt salongsfärdiga medelålders män ständigt påhejade av sin guide. När de kommer ur bussen, ser de, till guidens muntra kommentarer, hur alla forsrännarna sliter med gummiflottar, motorer och paddelutrustning. Båtarna rutchar en efter en ned i vattnet. Tjejerna och bilresenärena står för sig själva och tjusas av den febrila verksamheten. Guiden står framför två av båtarna och håller Jon och Lars om axlarna. Han instruerar dem om vad som gäller just hans grupp. När de är klar blåser han i sin trumpet och männen i incentivegruppen lastar sig i sina båtar och skjuter ut i vattnet. Lösisarnas båt kommer också ut i sjön med Anders vid motorn. Endast Ylvas båt är tom på passagerare men också den är med. Den ena motorn efter den andra ryter igång, trycks ned i vattnet av föraren så att den kan gurgla iväg med sin last. Incentivegruppens buss har redan åkt, så Ulf står kvar ensam på stranden. Han tittar iväg mot gruppen, men kan inte riktigt slappna av. Det är nåt som inte stämmer, känner han. Nåväl, tänker han, det är bara att åka tillbaka till hembygdsgården.
Det första som drabbar Ulf när han kommer tillbaka till receptionen är köksbiträdet.
- Ska ni inte ta med alla när ni åker iväg?
- Vad menar du? undrar Ulf.
- Titta själv, två stackare sitter i matsalen och väntar på att få åka forsränning idag! Hon pekar bakåt med sin tumme. Ulf tänker. Han tar sig till sin omöjliga reception och kollar in en av lapparna på telefonen.
- Jäklar, det här hade aldrig hänt om vi hade haft en vettigt organiserad reception. Nu kommer han ihåg. Två lösisar, yngre killar, skulle åka idag. Vad ska han ta sig till. Det andra som drabbar Ulf är anblicken av det han ser när han snegla ut genom fönstret.
- Matlådorna, Ulf fryser till is. Hur kunde vi glömma dem? Hur ska vi se till att båtarna får dem? Han känner håglöshetens kalla vätska rinna ned genom kroppen. Vi brukar lösa det mesta. På nåt sätt, tänker han. Han tar tag i glassdisken och sluter sina ögon. Han har det. Det måste gå. Om han agerar snabbt.
- Flyghamnen, välkommen! Svarar piloten Göran.
- Gud vad glad jag är att ni inte åkt än.
- Är gruvisarna hos er?
- Vi ska just lasta in dem i planen.
- Gör inte det, vänta på mig, jag är där på rödaste minuten! Ulf väntar inte på svar utan slänger på telefonen. Kanske vill han också krossa den. Han springer in i matsalen och får syn på två män med ryggsäckar.
- Välkommen till forsränning på Hembygdsgården, ni ska följa med mig! På vägen till minibussen rycker Ulf med sig två flytvästar och två regnställ. Stövlar har killarna, Jan och Henrik redan själva. Snart slirar minibussen iväg mot flyghamnen i ett moln av dam.
Ulf lastar ut fyra matlådor och två ynglingar framför de två förvånade piloterna.
- De här killarna får sitta i mitten i båda flygplanens baksäten och hålla i lådorna! Han vänder sig försiktigt till Jan och Henrik:
- Ni har verkligen tur idag, ni ska få flyga fram till forsarna! Jan och Henrik tittar storögt på de båda sjöflygplanen, Gruvföretags platschef och de två afrikaner förpackade i gällt gula regnkläder. Samma färger som AIK, tänker de. Piloterna vet vad de ska göra. De leder vant embarkeringen och snart skjuter Ulf ut de båda pontonplanen i sjön. Ulf lämnar inte platsen förrän sjöflygplanen vrålar ute på sjön så att det ekar i hela dalen. Nu, tänker han, nu borde allt ha gått i lås. Någonting inombords säger honom att trots att vissa dagar verkar odödliga, är det ändå inte självklart att man kommer att komma ihåg dem om några år. Dagar som de här är allt för vanliga. Det han inte vet än, är att denna dag från och med nu kommer att utveckla sig till en en dag som alla inblandade aldrig kommer att glömma. Men det vet ingen ännu något om.
Föreståndaren står utanför hembygdsgården, nere vi sjöstranden. Hans blick söker sig efter stranden. Den stannar upp vid vissa stenar och vid båtbryggan. Bryggan, som är pålad, är nu så djupt i vattnet att den mer ser ut som en flytbrygga. Han vänder tillbaka blicken mot en av stenarna. En sten som nästan är dränkt av sjön. Jo, bestämmer han sig, så här högt har vattnet i sjön aldrig varit tidigare. Han lyfter blicken mot horisonten. Där borta, tänker han, startar båtarna just nu. Den häftiga fjällfloden i år, den senaste veckans ihållande regnväder och morgonens extrema skyfall. Naturligtvis, tänker han, självklart är det allt det här som skjutsar ut i älven just nu. Om han bara hade kollat vattennivån imorse. Men det var en sån där morgon då allt hände och ingen tid fanns.
Minibussen bromsar in i gruset upp vid hembygdsgården. Ulf är tillbaka.
- Ulf, vänta! Ropar föreståndaren. Han tar några snabba steg och Ulf förbereder sig att förklara misstaget med de missade passagerarna.
- Såg du vattenlinjen vid Startviken? Undrar föreståndaren.
- De kom iväg, allihopa, svarar Ulf på den fråga han inte får. Men sedan fortsätter han:
- Nej, jag tänkte faktiskt inte på det. De får nog en häftig ränning idag, tror du inte? Föreståndaren tittar frånvarande på Ulf, tittar sedan ned i backen, men han inser att det inte är något han kan göra just nu. De är ju rutinerade, forsrännarna, och de har Anders med sig, han kan läsa vatten och ta de rätta besluten. Anders. Han byter tankegång.
- Ulf, hur verkar Anders ta det där med far sin?
- Ja, svarar Ulf, efter att han också bytt tanke. Det var väldigt tragiskt. Jag pratade faktiskt med Anders far så sent som dagen innan olyckan. Då skulle han ut med sin hembyggda kajak. Han tyckte att vi gjorde det för lätt för oss med våra gummibåtar. Han berättade hur han körde alla de stora forsarna. Ensam. Det var nog ingen vacker syn när de hittade honom.
- Jag menar, avbryter föreståndaren, Anders, hur tar han dödsfallet?
- Anders? Jo, jag tror han tar det hårt, men han visar ingenting. När han skjutsade in mig till Staden igår, så körde han så fort , så jag fick be honom att ta det lugnt, flera gånger. Föreståndaren vrider sitt huvud från ena sidan till den andra, som i en långsam huvudskakning. Inom honom växer oron.
- Du, Ulf, vi måste … de blir avbrutna.
En gäll röst – biträdet - ropar plötsligt från restaurangen;
- Midnattsolsgänget är här!
Midnattsolsgrupperna är hembygdsgårdens stora gästgrupp. De kommer för att se byns museum, kyrkans berömda altartavla och äta rökt sik innan midnattssolståndet. Förståndaren har försökt att utveckla verksamheten, men det har visat sig svårt att få dem att göra något mer. För två årtionden var det dollarturisterna som gällde. De kom i mindre grupper och åkte forsränning i träbåtar med de legendariska bröderna Johansson i byn. Välklädda damer och herrar. Numer är vildmarksfararna yngre och mer självständiga. De hyr kanoter, sjöflyget tar dem till avlägsna sjöar och efter en vecka hämtas de upp av hembygdsgårdens minibus vid någon av de stora älvarna. Föreståndaren trodde ett tag att veckoturer i gummibåtar skulle bli det nya trenden, men så verkar det inte bli. Företagsgrupper som betalar bra för dagsturer, är det som bär upp hela verksamheten. Exklusiva vildmarksäventyr, på kontorstid, skulle man kunna säga.

Skriven av: Lars Fors

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson