Lärare

KUMMIN
Ögonblicket innan Oskar Isaksson hugger sig i benet, strax under knäet, har han glömt vad missa är. Men så är det med frånvaron, om blott för bråkdelen av en sekund. Genast vänder sig världen mot en med blottade tänder, drabbar en som gläfsande skymningsvargar, blixtsnabbt och utan förskoning, precis som yxans väg genom torrkvisten och in i gammköttet denna vinterdag. Tusen och tusen gånger åter har redskapet lytt honom. Nu sviker det ohyggligt. Han skriker till, ramlar svärjande ihop i snön.
Stånkande kommer Oskar på fötter, borstar av de grå vadmalskläderna. När han når ned till underbenet färgas skinnhandskens insida röd av blodet som pulserar ur såret. Han stapplar bort till näverkonten och sjunker ned på dess björklock.
Åtta kubik tjärdalsved ska huggas innan kvällningen. Fem är redan avverkade. För en stund sitter han bara och stirrar på de kors och tvärs fällda finstammarna och de redan resta resen. Så är det alltså att bli nedhuggen, tänker han ankommet, tar ett par djupa andetag, samlar sig och begynner att göra det som måste göras, ty dagen är sent liden, inte många timmar återstår innan vintermörkret lägger lock över arbete och dagsförtjänst. Han gräver om i konten till dess att han finner ombytesskjortan, en näve skohö och en stickesocka. Raskt river han skjortan i rimsor, snörar av sig skon, kavlar byxbenet över knäskålen, drar kniven ur slidan och skär bort det genomblodade kalsongbenet. Efter att ha lirkat fram snusdosan ur bröstfickan och gnidit in ett par rejäla prisar i det tretumslånga såret – svettpärlor tränger fram i pannan – lindar han skjortrimsorna runt olyckan och knyter igen, torkar blodet av foten, vilken nästan saknar känsel, tar på sig sockan, sliter det gamla skohöet ur näbbskon som magen ur öringsbuken, stoppar i nytt, träder in foten och snörar om. Försiktigt reser han sig. Han raglar till men benet bär och smärtan är på väg att avta. Det ljummar och hjärtbultar under skjortförbandet.
Om jag rör mig runt ett träd, tänker han, motsols, och som rännarna i startfållan, sviktande liksom, så kommer nog smidigheten och styrkan åter.

När nejden tonas blå är de åtta kubiken avverkade, kvistade, kapade i tvåmeterslängder och resta. Belåten, trots allt, axlar Oskar konten, träder skornas näbbar i skidornas läderöglor, greppar stavarna, och med lätt orytmiska rörelser beger han sig hemöver mellan snöklädda granar, magra småtallar och ännu ej fällda, stolta hundraårsfuror.

Uppallad på järnvägssyllar står kojan i en glänta just där basbilvägen gör en skarp krök undan Svartbäckens översnöade bäckfåra. Här bor han ensam sedan länge och ska så göra intill tidens ände. Så är det bestämt. Härvid är han orubblig. Det har han varit alltsedan den dag hustrun, Viola, övergivit honom för en annan, en uppnäst ingenjörssprätt söderifrån. Viola, dotter till en from droskkusk, hade han tagit för de kraftiga armarnas och de breda höfternas skull. Måhända hade han också valt henne för namnet, som erinrat om fagra myrälvorna och dikesrenarnas blommor, dem han brukat spela för när sommarnätterna ännu ropat efter honom. Snart nog hade han ehuruväl bittert fått erfara, att han vare sig äktat någon älva eller blomma, ty Viola hade visat sig vara det nätt upp lataste och leaste, och absolut det falskaste, som hasat omkring i ett par filttofflor från Åhlén & Holm.
Oskar suckar, kliver ur skidorna. Att han inte begripit bättre, att man inte friar till en borgardotter som dessutom är religiös. Men allt hade gått så fort. När hon väl börjat jäsa, hade det inte funnits något annat val än att krypa till korset och skaffa bostad i Storbyn, för till skogen hade hon blankt vägrat att flytta. Han hade tagit jobb i gruvan, som ortskrotare. Att det sedan inte blev något av med jäsningen, spelade ingen roll, för då var det ju redan försent, och oaktat det filadelfiska paradis som Viola och hennes far jämt besjöng, eller tack vare, hade tillvaron rask förbytts till ett sant helvete. Nej, dödfött hade det mesta varit från första början. Han skulle ha hållit sig till sin skog. När det varit som värst, hade det hänt att han önskat livet ur henne. Som när hon försökt tvinga på honom kniv och gaffel, eller bestick som hon sagt med näsan i vädret. Att äta som vanligt, redigt folk alltid gjort och gör, med slidkniven och tummen, var inte fint nog. Oj, voj! Det hugger till i benet, när han böjer sig efter skidorna och reser dem mot kojväggen, och som i blixtbelysning ser han henne sitta framför fönstret i enrumslägenheten och vänta på bättre tider, för var dag alltmer bredaschlad. Han skär tänder. Jo, jag tackar, jag. Manna från ovan, när man måste arbeta … arbeta … och där stod han, ingenjörsfan, i farstun med kuken i handen så snart som man var i sitt anletes svett …
Han ruskar av sig synen som en hund, rätar på ryggen, flyr blicken in i mörkret under en yvig grankjol på andra sidan bäcken.
Här slipper han åtminstone se henne, får snara kronfåglarna i fred, skjuta sina jaktförbudsharar och lägga ut garnen i domänträsken. Att han därmed skulle hänge sig åt tjuveri har visserligen förespeglat honom, men inte just mer, ty den skulden delar han med så många, med alla dem som bebor och brukar landet, själva verkligheten, den som är skogarna, sjöarna och fälten. Nej, tänker han, mödar sig uppför järntrappen, inte tillhör naturens rikedomar kyrkans och kronans herrar allena. Jag tar vad hävden mig tillmätt och äter som jag vill, och försöker de stoppa mig, sörlänningarna, vet jag nog att försvara mig.
Oskar får lirka en stund med nyckeln i det rostiga hänglåset, innan det ger med sig och han kan rycka upp dörren. Pustande slår han sig ned på huggkubben bredvid kaminen, strakar ut sårbenet så att några spottkoppar skramlar undan, kör handen i fickan och lirkar fram silverdosan, knackar upp locket, lägger in en pris.
Så när som på en smal gång till bordet och sovavdelningen, är golvet täckt med spottkoppar. Då han varit sin egen hushållerska hade golvet med tiden blivit så halkigt av den tobaksblandade saliven, att han investerat i en spottkopp, vilken dock inte hade blivit till någon större nytta. För det mesta hade han missat målet. I rena ilskan hade han därför hämtat hem ett tjog. Ett klokt val skulle det visa sig. Nu behöver han inte längre sikta för att loskan ska hitta rätt, samtidigt som han röjt undan åtminstone en anledning att måsta längta efter kvinnor.
Han tycker att han har ordnat det bekvämt för sig, där han hukar på kubben. Härifrån når han ledigt kulgevären, hagelbössan, kaminen, vedlåren, skåpet med ölbacken inuti och konservburkarna ovanpå, som står staplade ända upp till taket. Dem har han under åren hamstrat om krigsbranden, som visserligen slocknat i Finland men ännu rasar i Norge, sprider sig över gränsen. Härifrån kan han också sträcka handen ut genom dörren till galonväskan med smöret och fläsket, till fönsterbordet där stekpannan, kaffehurran, masurkosan, träsleven, saltpåsen och bitsockerpaketet står.
Han gräver om i vedlåren, hittar ett näverflak, späntar en näve stickor, laddar kaminen och tänder. Genast knastrar den igång, begynner att dåna, får färg, sprider sin tjärvedsdoftande torrvärme genom det lilla rummet.

När han andats ut kommer systersonen, Vilmar, för honom. Hans kontakter med omvärlden inskränker sig till de nödtvungna inköpsresorna till Storbyn och umgänget med just Vilmar. Inga andra släpper han över tröskeln. Det vet alla de som har försökt. Gråtande, bedjande, ilskna släktingar från när och fjärran. Och högbystade kärringar från fattigvården. Men en bössmynning avskräcker de flesta. Dock inte Vilmar. Pojken hade envisats med att komma. Till sist hade han fallit till föga och öppnat sin dörr för honom. Han gör ändå ingen förnär, tänker Oskar, och är tack vare lov inte i onödan talträngd. Säger han något är det på sin höjd flaska, ty pilsner tycker han om. Det är väl därför han knackar på, kvigen. Han töjer på smilbanden. Och så är han ju för dragspelsmusiken.
Det är nästan att han småsaknar honom. Fast där går gränsen för vad han tillåter sig. Ty vem vill spela ensamheten i händerna så att den får tänder som river upp gammsåren och kantar örnablickarna röda, de som vill vara rena och sjungande klara, som blåisen över bäckselet. Längtan är ett påhängset väsen. Den vill förlama och driva sömn när man måste arbeta. Men pojken är ung. Längtan hör ungdomen till. Vilmar kan gott bära några uns extra av denna törst, så som han bär en pilsner eller två. Han kastar en blick på väggbänken vid fönstret, där Vilmar brukar sitta och glo i fällbordets trådslitna vaxduk som om han försöker tyda postillans hieroglyfer innan högmässans bannor.
Oskar öppnar kaminluckan, klämmer in ett par trän. Nej, förresten. Han spottar en ljusbrun stråle som dyker ned i en av spottkopparna närmast bordet. Inte postillan, men väl den store Marx postulat, broder Hagbergs stridsskrifter i Norrskensflamman eller hans egna, ännu opräntade, mot ett samhälle som tillåter hustrur att överge sina lagvigda.

Efter att ha stekt några fläskskivor, med slidkniven och tummen flinkt inmundigat dem, strukit av tummen mot en blänkande förhårdnad på vadmalsblusens högra bröstsida, slevat i sig flottet och druckit sig otörstig av svartbäcksvattnet, haltar Oskar in i kojans sovavdelning.
Längs gavelväggen är två lavar uppspikade ovanpå varandra och under det lilla fönstret står en fanerklädd byrå. I den undre laven har han sitt läger – en höstoppad madrass och några svarta hästfiltar. I den övre sover Svetlana, handklaveret, under sitt duntäcke, döpt efter den ryske björnens, Stalin, älskade dotter. I Svetlana bor folkets musik, den som i rättviseton river skrankor, bygger broar över bråddjupen. Han har tänkt att klaveret ska vara himlen närmast, så att drömmarna, när de om natten nedstiger, tvingas tränga igenom spelet för att nå fram till honom, att de därmed ska tonas mildare och försonligare, ty musiken rår ingen ondska på.
Han sträcker ut sig, låter huvudet sjunka in i huvudgärdens skål, ett ihoprullat blåställ, och hjärtat pulserar i såret så rytmiskt skönt, att han snart faller in i en oroslös sömn.

I dagbräckningen brukar Oskars inre klocka väcka honom. Nu vaknar han först när dagsljuset begynner att fylla rummet. Svärjande kastar han undan filtarna, reser sig från slafen, men bara för att stönande störta till golvet. Det bränner till som brandglöden i såret. Han känner att det blöder ur det igen. Med stöd av byrån reser han sig mödosamt. Det går runt i huvudet. Han måste luta sig en stund mot byråns överstycke. Tomt stirrar han på porträttet av den enda människa han känner som är höjd över allt tvivel – Karl Jularbo. Fotot är kolorerat. Jularbo är iklädd en blå smoking. Han ler brett. Det paljetterade dragspelet hänger som ett harnesk för bröstet.
”Hjälp mig, Kalle”, viskar han och genom hans huvud skummar likt en vårflod Avestaforsens brus.
Försiktigt tänjer han knäet, stödjer sig på foten, knäar, till dess att han kan stappla ut i köksdelen, tända i kaminen och sätta på den av sot och överkok fläckade kaffepannan.
Kaffesurrogatet, en blandning av bränd råg och cikoria, vägvårdans rötter, förmår inte nämnvärt att gjuta liv i honom. Inte heller skarpkakan eller saltfläsket hjälper. Han bara skäms och paniken skuttar kring i bröstet likt vinterharen under dödens slagskugga.

När aprilljuset är fullt skidar han hän mot dagsverket med yxan i bältet, konten och ett renskinn på ryggen. Han åker knyckigt och orytmiskt, men undan går det ändå, som om han är Kiruna-Lasse på jakt efter nya stordåd.
Raskt förspills dagen. Han vilar oftare än normalt. Nå, nå, tröstar han sig, när jag väl är stark igen, arbetar jag in vad jag försummat. Är man släkt med Granträsk-Magnus, på fädernet dessutom, betvingar man allt, han som bar järnspisen de fyra milen genom obanat land från Piteå till hemmet i Granträsk. Allt! Han sätter axeln mot tallen. Sakta kommer den på fall, brakar till marken, piskar upp ett moln av pudersnö mellan stammarna.

Den sjätte dagen efter det olycksaliga hugget måste Oskar vila redan efter någon timma. Han ställer ifrån sig yxan, rätar på ryggen. Det är mildare än på länge och bedövande stilla i gläntan. Som efter en hagelsalva, tänker han trött, ser lapphandskarna singla till marken likt knipdun.
Han gör upp eld, rullar ut renskinnet, lutar ryggen mot konten, domnar bort.

Sådan finner systersonen, Vilmar, honom.
”Morbror”, mumlar Vilmar, borstar bort en snöstack från Oskars mösskulle. Det ser ut som om han drömmer vackert under fåraschlet vilket glidit ned över pannan, drömmer om flydda dar, om Viola, klaveret och jularbokungen. Han vill inte vakna. ”Pilsner”, säger Vilmar då, något högre, ler förväntansfullt. När morbrodern fortfarande inte reagerar, fyller systersonen lungorna med luft och det ljud han frambringar är så kraftfullt, att han själv ryggar inför det. ”Svetlana!” Oskar sätter sig upp med ett ryck, skjuter fåraschlet i nacken, ser sig vildsint kring. ”Det är bara jag.” säger Vilmar ängsligt. ”Med spelet är det nog ingen fara. Men hur är det med dig som ligger här och låter dig snöas över?”

Sida vid sida skidar Vilmar och Oskar till Svartbäckskroken. Oskar är gråblå som skuggsnön i ansiktet. Då och då måste han söka systersonens stöd. Vid järntrappen tuppar han av. Vilmar baxar in honom i kojan, bäddar ned honom och gör upp eld, väntar till dess att det dånar i kaminen. Sedan diagonalar han, med kraftfulla stavtag, hän genom barrskogen längs basbilvägens gnistervita flodfåra.

Oskar Isaksson förs bort med häst och släde. När han för en stund kommer till sans, förstår han, att det bär över floden, dödens flod, mot Gehenna. Och vad annat ska han tro, när ur fyrfats sotsvarta galler flammar sprakande bål, i fören utstöts bolmande ånga och omkring honom i förtappelsemörkret, bak skurar av grådaskigt skum som kastas upp i luften, passerar demoner revy med så groteska skepnader och anleten, att han måste återvända till medvetslösheten.

På sjukstugan behandlas han med viss respekt, även som sanslöst kolli, ty i staden har Oskar varit känd som en suput och slagskämpe. Och tro det. Gruvan hade varit svårt att tas med, varför han, när hon på lördagarna släppt honom ur sitt våld, gjort vad varje man med tillstymmelsen av stolthet kvar i kroppen måste – värjt sig.
Gradvis vaknar Oskar och fruktar, att resan nått sitt slut, att båten anlöpt helvetet. Omkring honom svävar små timglasformade dimgestalter, hasar tunga steg, slamras med metall och kärl, pladdras ömsom försåtligt viskande, ömsom brösttonsvasst med kvinnotunga och från fjärran når honom ekande klagorop och skrik. Och någonting lösligt sticker i näsan. Han sniffar. Först kan han inte komma på vad det är. Det luktar sprit, fast inte ändå. Terpentin? Nästan, men lutbad också, eller såpvatten. Tvål då? Kanske det. Tvål. Javisst! Det kniper till i magen, när han inser, att det helt enkelt luktar rent, helvetes rent. I nästa sekund bubblar ett trots upp inom honom likt sumpgas ur ett bottenlöst myrvatten, och tvärt förbränner skuldens isblå låga varje uns av rädsla. Den som inte vill arbeta, skall inte heller äta! rasar en röst mellan timrade väggar och hans ögon tåras av smärta och lust, när mor slår och slår med det björkris han själv tvingats hämta hem från skogen. Oskar drar handflatan över pannan, blöt av svett, gnuggar ögonen till dess att ett regn av gnistor faller igenom dem. Vad gör han här? Han ska säga dem, demonerna, eller vad de nu kallas, att han inte har tid att stanna, att han måste hem och hugga i. Det gör väl ingen skillnad om han är här eller där. Att slita ont under domänverkspiskan är väl så djävligt, ska de veta.
Nu hade hagelbössan varit tjänlig, tänker han matt. Då edra smådjävlar!

”Hur mår vi?” frågar en småväxt sjuksköterska, när Oskar till fullo kommer till sans. Yrvaket ser han sig omkring. Tillfrågades ytterligare någon? Sedan slår honom en vämjelig tanke: Eller blir man i helvetet revisionist, liksom tudelad, en djävulsk kompromiss?
”Vilka vi?” rosslar han. Sjuksköterskan knäpper händerna framför skötet.
”Jag undrade bara hur Isaksson mår?”
”Kan man här må annat än helvetes dåligt? För övrigt angår det ingen! Jag vill hem ... till Svetlana och hygget!”
”Så bråttom har vi väl inte”, säger systern nu så mjukt, att Oskar börjar tvivla. Hon tycks honom på tok för liten och snäll, ja, alltför jungfruelig till sitt väsen för att vara sant helvetisk, som Viola och de andra häxorna. Ja, han tycker sig rent av skåda ängeln i ögonvrån. En fallen ängel? Nej … en äkta måste hon vara, ty i vitaste stärkvitt är hon skrudad, hennes ögon är himmelskt blå, håret som av solstrålar spunnet och tänderna hennes blänker som skarsnön i maj när hon viskar: ”Det ordnar sig ska han se!”
”Är jag i paradiset?” undrar Oskar med viss bävan, för är helvetet revisionisternas djävla boning så måste himlen vara herremännens, de med frökenhänderna och ingenjörsfasonerna, vilka lockar ägda kvinnor att riva kontrakt som vore de oskrivna blad.
Sköterskan skrattar.
”Kanske det. På sjukstugan!”
”I Storbyn?”
”Om vi därmed åsyftar köpingen, så ...”
”Syftar och syftar, men bra nära det paradisiska och hem vill jag fort, fan, och göra rätt för mig!”
”Vi har ont i benet och ...”
”Det var mig ett satans viande!”
Då rycks dörren upp. Det blir knäpp tyst i salen och det tycks Oskar som om allt ljus faller på den vitklädda mansgestalt som med breda kliv träder in. Jesus! tänker han på sin vakt, ty bereden plats för Herran står skrivet i mannens blick, vilken liksom svävar ut över det närvarande och omfattar det med samma självklarhet och lika ögonblickligen som svartbäcksvattnet fyller ämbaret. Med blossande kinder och nedslagen blick viker ängeln undan.
Doktorn stannar till framför Oskars säng, som står närmast dörren, sträcker fram en hand, säger bestämt, fast beslöjat på samma gång, som om något har fastnat i halsen:
”Oskar Isaksson!” Oskar stelnar till. Tvivelsutan är jesusgestalten söderifrån. Fast annat var väl inte att vänta. Han är lång som vilodagen och myrtallsmager med tunt, ljust krollsplintkrull på svålen. Oskar tänker, att nog är det bra konstigt att det finns två Oskar Isaksson. Någon annan än sig själv har han aldrig hört talas om, men förstår med ens att det är därför som ängeln envisas med att via honom. Fast där slutar likheterna, för lång och mager som denne namne, som till råga på allt är en sådan där stockholmare, han skäms, och som ser lika bister ut som otiden, är han då rakt inte. Och krullhåret, som kvinnfolket sägs vara så svagt för, han sneglar på ängeln som ler glansögd, har han själv bara på fåraschlet, som så vitt han vet inte fått omkull något kjoltyg. Nej, därtill har krävts helt andra tillgångar – en het vilja och starka armar.
”Samma här”, knarrar Oskar, klämmer den framsträckta handen, som vinterlaken hal och kall.
Doktorn höjer de fjuniga ögonbrynen, säger:
”Jag är Sindt, doktor Sindt och vi har kallbrand!” På det viset, tänker Oskar. Har vi det. Och sint är du också din gärdsgårdsstång. Men mig skrämmer du inte. Skriv nu bara ut mig härifrån så att jag får åka hem och tjäna Kronan. ”Jag är rädd för att benet inte går att rädda”, fortsätter doktorn. ”Vi kapar det jäms med knäskålen!”
När doktorn gör en ansats att gå vidare, vräker Oskar undan sjukhuslärftet som luktar vedervärdigt rent, svänger benen över kanten. Det skulle han inte ha gjort, för det bränner till i såret så fördjävligt att han ser stjärnor och kometer, men trotset är en större och hetare brand, en sotsvärta i hans bröst runt vilket skulden är som tunnvidjan åtdragen. Kapa benet? När han koxande söker detsamma finner han sig vara bestulen kläderna och iförd kvinnosärk. Inte nog med att de tänker stympa honom, de vill dessutom göra narr av honom. Hade det för ett ögonblick föresvävat honom att skjuta sig för pannan, så är han nu tvärt av en helt annan mening. Icke, tänker han, att man driver gäck med Oskar Isaksson. Ej heller ska någon som äter med gaffel, och dessutom säkert ogenerat lyfter på andras kjolar, kapa någons ben som vore det hundraårstallen på skiftet. Han harklar sig, sväljer skammen, säger högtidligt, med darr på stämman:
”Är jag, Oskar Isaksson från skogen och Svartbäckskroken, med dessa två benen till verkligheten kommen, så skall jag ock jämmerdalen likadan lämna! Och släpper du mig inte skickar jag efter bössan för nu, hördudu, satans jesusdoktor, är också jag sint!”

Redan påföljande förmiddag kommer Vilmar och hämtar honom. Pojken är duskögd och luktar pilsner. Mödosamt sätter sig Oskar tillrätta i släden, sveper renskinnen över sig, kommenderar:
”Brännvin!” På systembolaget inhandlar Vilmar på morbroderns order och motbok tre litrar Eau de Vie, på sin egen ytterligare två samt en halvflaska Renat. Nu blir det livat, tänker Vilmar upprymd. Gubben har för avsikt att supa sig frisk och det är nog det enda raka, ty det är ju allom bekant att brännvinet och konjaken är rena medicinen. ”Aputeket!” befaller Oskar sedan. Därstädes införskaffar Vilmar fetvadd, bandager, en liter salpetersyra och en dito saltsyra. Vilmar grunnar på om det har snurrat om för morbror. Syror! Även expediten bakom disken tycks undra, för hon snörper på munnen på kvinnors vis, när de anar att något rackartyg är på färde, som superi i hölador och på fähusloft i stället för bedyrade jakten eller fisketuren, varför Vilmar för ovanlighetens skull säger sanningen, att varorna är till Oskar Isaksson i Svartbäckskroken och då tycks allt vara i sin ordning. Hon ser tvärt blidare ut, när han kastar henne en blick under sotluggen. Ja, rent ut grann är hon, med märrhöfterna svällande under uniformen och lingonblommorna på kinderna. Vilmar tänker tvärt, att när hon nu ändå tror, att det är till morbror kanske han ska ta tillfället i akt och slå två flugor i en smäll, lägga på litet för egen del och samtidigt kasta ut reven. När hon därför frågar efter något annat, smyger Vilmar upp händerna på disken, slår blicken i densamma, säger, som om han läser det nedskurade träets tecken:
”Kum... min var det visst också. Ett paket.”
Expediten, som av dialekten att döma, är från länets södra delar, ser storögt på honom, säger roat, och som vanligt, som alla de som bestämmer och inte förstår, inte vill, säkert inte vill:
”Vad för slag?”
Likt varje infödd som försökt, blir han hänvisad till kryddhyllan på Konsum. Bara för att ingen på orten riktigt kan låta tungan göra k till g, eller tvärt om.
”Gonsum var det”, mumlar Vilmar slokörad, betalar, tar påsarna och går.

Efter att kojan i Svartbäckskroken gjorts beboelig, räcker Oskar systersonen halvlitern med brännvin.
”Som tack för hjälpen liksom. Nu tiger vi och super.” Själv korkar han upp en av Eau de Vie-buteljerna, för den darrande till munnen. Först när den är till hälften urdrucken andas han, håller upp den, säger andtrutet: ”Detta påstås vara livets vatten. Och så känns det, in i djupaste själen som i surbensmärgen. Snart är värken ett ärr blott och nu ska vi spela!” Han reser sig från huggkubben. ”Kom, pojk!”
De går in i sovavdelningen. Oskar drar ut byråns översta låda. Längst in, under löneboken och postillan, ligger ett fotografi som han varligt lyfter fram. Han pekar på kortet, sedan på det inramade fotografiet på byrån, säger med glans i blicken:
”På sjukstugan i Storbyn var det som om vi var två, doktorn och jag, två Oskar Isaksson och det är kanske inte så konstigt, för här ska du se beviset på att det finns två Karl Jularbo!”
Som Vilmar ännu är ungdomligt kritisk till sin natur, ser han genast att det inte är två personer som avporträtterats, utan en och samma – den unge och den äldre Karl Jularbo, men därom vill han inte orda då brännvin är kvar och med morbror kan man aldrig veta. Han säger därför: ”Nog är det väl så”, samtidigt som det slår honom, att Jularbo på korten är som far och son, som Karl och pojken hans, Eberhardt, också speleman, eller varför inte som morbror och han, egentligen lika fina och lenhudade som gristrynena, ja, nästan som herrarna på LKAB.
Oskar lägger tillbaka kortet, skjuter igen lådan, lyfter försiktigt ned dragspelet i sin dunlinda, axlar henne på sig, går ut i köksdelen och sätter sig på sin kubbe.
Vilmar smyger ned på fällbänken, slår blicken i bordet med handen om flaskan och efter att ha lagt in en pris spelar Oskar så att väggarna bågnar och det blir liksom milt uti deras bröst. Mellan låtarna super de mod. Efter en avslutande jularbovals säger Oskar:
”Du har hjälpt mig från helvetet och himlen till livet åter och du ska hjälpa mig igen. Det jag ämnar göra kan ta sin tid. Och rätt som det är kommer kriget över fjället. Här i Svartbäckskroken är Svetlana alltför nära Storbyn och det vet man ju, fråga norskarna får du höra, att storbyarna bombas först.”
”Kriget?” sluddrar Vilmar, rätar på ryggen, kammar undan det korpsvarta håret. ”Tror morbror det?”
”Om och när herrarna så vill är det över oss redan i morgon. Måhända är jag då inte här.”
Vilmar kniper ihop ena ögat, som om ett grand flugit i det.
”Var är morbror då?”
Oskar spänner blicken i honom, säger långsamt:
”Därför önskar jag att du tar Svetlana till Nortikonskogen och begraver henne i sitt täcke fem alnar under jord.”
”Mitt i vintern? Allt är ju fruset!”
”Men är du farstufödd, pojk? Hur gör du när du själv är frusen. Du eldar förstås!” Ruskande på huvudet haltar Oskar ut i kojans sovdel, återvänder strax med dragspelet, nu åter inlindat, grymtar: ”När Hitler kommer i täten av sin här är jag, som sagt, kanske någon annanstans. Om jag får välja, det är inte uteslutet, blir det i så fall där nere dit ingen tjäle når. Och då är ju Svetlana redan på plats.” Han spottar, det klirrar till som änglaspelsmusik när loskan träffar en koppkant, tillägger förnumstigt: ”Man måste vara listig.”
Vilmar knyter nävarna så att knogarna vitnar, undrar försagt:
”Den där Hitler. Bryr han sig verkligen om ett dragspel?”
”Nej, det var just det!” Oskar sänker blicken. ”Säkert lika lite som ett ben. Det skulle inte förvåna mig om de känner varandra.”
”Vilka?”
”Hitler och doktorn förstås. Men det ska mera till än äktenskapsbryterskor, illsinta jesusar och ont krut för att knäcka en Isaksson!” Han räcker byltet till Vilmar. ”Gör mig nu till viljes.”

Vilmar stuvar dragspelet under renskinnen, tar tömmarna och åker. Han känner sig nedstämd. Där nere? Vad menas med det? Tänker morbror gå under jorden? Får han inte längre träffa honom om kriget kommer? Är det slut med supat då? Han andas häftigt, gnider tåren från kinden. Det sägs att freden är nära, men hinner han ändå komma, den där jädra Hitler, så sätter han salongarkulan i honom! Han klatschar till med tömmarna, smackar. Hästen går över i galopp, fiser tryggt. Rakt i pannskallen hans! Det är då ett som är visst!

Efter att ha proppat kaminen full dricker Oskar ur en halvliter till, tar sedan itu med själva problemet.
Varv efter varv av gasbindan virar han runt fetvadden, som han bäddat in det onda benet i, till dess att det är hårt lindat från fotabjället och upp till knäskålen, där doktorn velat sätta kapen. Därefter öppnar han flaskorna med syra. Först spiller han saltsyran över bandaget, sedan salpetersyran. Genast begynner det att ryka från lindningen, ty förenade mångdubblas syrornas frätkraft. En lukt så frän att han får svårt att andas fyller luften i kojan. Blandningen kallas för kungsvatten, då den löser allt ifrån järn till metallernas kung – guld. Därav namnet. Kraftigt utspädd brukas den som ett universalmedel mot allehanda hudåkommor, som skogsfolk från och till drabbas av, ofta i underlivet och på händer och armar, efter att ha kommit i kontakt med mossa eller löv. Nu bubblar, ryker och fräser lösningen sig igenom allt som kommer i dess väg. När den begynner att förtära benet blir Oskar först tranbärsröd i ansiktet, sedan vit som ungnävret och likt paltmoset ur köttkvarnen pressas svetten fram. Han glider av kubben, dråsar till golvet och blir liggande livlös bland spottkopparna.

Under tre dygn ligger han sanslös eller hoppar omkring på ett ben med de omänskligaste smärtor. Han eldar kaminen, dricker, äter, skiter på bron hängande i dörrfodret, anropar mor, Svetlana och Granträsk-Magnus, ber om Gudi nåd och kraft att härda ut, tynar bort, kommer till liv, tynar, livas alltmedan dagarnas blida tär på snötäcket och nätternas kyla ryker över bäckselet.

När smärtorna avklingat så pass att de är som tandvärken, karar han med slidkniven av den stinkande, brunfärgade smeten av bandage, vadd, kött och senor. Fram träder snart skelettet, fläckvis benvitt med muskel- och hinnslamsor hängande från det. När han anser sig nöjd stöter han upp dörren, stapplar ut på skarsnön och driver benet däri, såsom smeden glödjärnet i oljan. Och med ens försvinner de sista smärtorna. Gång på gång trycker han ned benet i snön, gnider det skinande rent.
Härmed har Oskar Isaksson gjort sig sin egen protes, den naturligaste som skådats.

I samma veva kommer bud om fred i världen och vintern går mot sitt slut. Vilmar kan komma åter med dragspelet, få sig sin pilsner och bli som folk igen. Och innan Oskar kramar en sjusjungande vals ur sin Svetlana, ryar han: ”Länge leve Oskar Isaksson!” så att snusspottet stänker och Vilmar raknar.

I takt med att krafterna rinner till, är det som om en börda ramlar av Oskar, som om han gjort sig kvitt en skuld, och utan att riktigt förstå vad som händer försonas han med livet och dess djävligheter.
Redan när maskrosen blommar flyttar han tillbaka till Storbyn, är munter och pratglad som få, trots att han nu är utlämnad åt fattigvården för livets nödtorft. Han går med i dragspelsföreningen och Filadelfia, och återansluter sig till det lokala gruvfacket, nu som stödmedlem. Och vart han går bemöts han med respekt, men inte av det gamla slaget. Nej, nu består den av aktning och ett inte litet mått förundran. Det är som om man, och det värmer hans uråldershjärta, för första gången ser honom som han är, god och snäll egentligen, som aldrig velat någon nåt ont.
Ibland kommer Viola vaggande med matkorgen i armvecket och på söndagarna händer det att han ser henne arm i arm med ingenjören. Men det bekommer honom knappast, trots att han upptäcker att hon inte ser så tokig ut ändå och rakt inte liknar en häxa. Kanske gnager det till, som det någon gång fantompirrar i protesen. Men inte just mer.

Så förflyter dagarna. Oskar sitter på sin bänk med dragspelet för bröstet och käppen i hand, förevisar skelettet, som med tiden blivit allt gulare och blankare av alla handpåläggningar, ja, det glänser som guld rent av, tycks det dem som gärna lyssnar på honom. Inte minst Vilmar, som kommer med pilsner varje dag. Inom synhåll ligger aputeket, dit få eller ingen vågar sig av dem som vanligen flockas runt Oskar på eftermiddagarna, de som lider alla helvetets kval för den svettdrypande ogudaktighet, ja, det rena sattyg som rumsterar i deras byxor. Han tänker, att om någon kan så är det han, att han för pojkarnas skull en dag skall träda in i helgedomen, ställa ifrån sig käppen mot disken, daska handflatan i densamma så att den vackra expediten skyndar till, att han då liksom intresserat skall se ned i det nötta träet, och säga, med folkets hela kraft bakom sig, utan minsta darr på stämman, som Hilding Hagberg, eller som Branting, jo, som en Branting:
”Åtta paket gnullkum… Nej, fröken! Gummin var det, hm, knull… gummin. Och av extra prima kvalitet!”

Skriven av: Ola F Nilsson