Låt det falla i glömska

Anders hade plockat upp henne i sin bil. Hon svor lite över att hon inte hunnit se honom i tid. Då hade hon försökt komma undan. Hon gillade inte Anders det minsta. Han var allt som oftast otrevlig mot henne. Behandlade henne som skit rent av. Ja hon tyckte att han var ett riktigt jävla as. Så det var inte alls konstigt att hon inte gillade honom. Dessutom så var han ju också kompis med Yvonne. Riktigt bra kompis. Hon gillade inte någon av dem. Hon kunde inte bestämma sig vem av dem som var värst. Nu hade hon inte hunnit smita undan. Hon orkade egentligen inte bråka med honom längre. Efter varje gång som de kommit på kant med varandra så hade det blivit värre. Så den här gången hade hon stigit in i bilen utan protester. Kanske skulle hon försöka vara lite mer medgörlig tänkte hon. Kanske skulle han bli trevligare då. Men hon hade inte för avsikt att vara hur medgörlig som helst. Det berodde nog mest på Anders hur det skulle sluta. Anders hade fått i uppgift att söka rätt på henne och föra henne till honom.

Nu hade Anders i alla fall lyckats få in henne i bilen. Förklarar att han tänker ta henne till en person som vill träffa henne. Jaha han får väl göra det då resonerar hon för sig själv. Hon vill inte prata med Anders. Han kan omöjligt ha något att säga som skulle kunna intressera henne. Därför sitter de tysta i bilen. Skönt tycker hon.

De kör en bra bit utanför stan. Sedan svänger de av vid en mindre väg och snart är de framme vid ett större hus. Ett hus med vit puts. Det för nästan tankarna till en mindre herrgård. Anders parkerar i närheten av huset. De stiger ut ur bilen. Hon står och väntar några sekunder på honom och förväntar sig att de ska gå mot huset. Vilket de också gör till en början. Men viker av strax innan de kommit fram till huset och går mot ett uthus istället. Vad fan var det här nu då tänkte hon. Vad ska de i uthuset att göra.

Anders skulle inte ta med henne in i huset på en gång. De ville att hon skulle vänta i uthuset innan hon skulle in till dem. Innan det kunde hon gott vänta i uthuset. Hon kan inte göra annat än att följa med honom in i uthuset. Väl där inne så uppmanar han henne att ta av sig skorna. Hon undrade ju så klart varför. "Ja det är för att du inte ska få för dig en massa dumheter" svarade han . Han syftade på hennes ovana att smita undan från saker som hon förväntades vara med på men som hon själv tyckte var ointressanta eller obekväma. Något som de tänkte hindra henne från den här gången. Hon tar av sig de vita jympaskorna och lämnade över dem till Anders. De tänkte att hon nu inte skulle försöka smita undan eftersom det hade börjat bli blött och lite kallt ute. Det hade blivit tidig höst och det hade regnat en del den senaste tiden. Det skulle ju inte vara så värst behagligt att gå i skogen utan skor.

Nu skulle hon vänta i uthuset tills de hämtade henne. Hon kände sig otroligt förödmjukad. Hon tyckte att det var vedervärdigt av dem att behandla henne på det här sättet. Uthuset var inte uppvärmt och det fanns ingenstans att sitta. Hon kände sig oerhört kränkt av deras behandling. Men hon skulle minsann visa dem. Att det inte var så enkelt att hindra henne från att ta sig därifrån. Trodde de verkligen att det skulle räcka med att ta ifrån henne skorna. Nä hon skulle minsann visa dem. De trodde väl att hon inte skulle försöka att ge sig ut i skogen då det var blött och kallt. Men va tusan brydde hon sig om det. Det skulle inte hindra henne. Hon skulle inte ens bry sig om hon fick sår i fötterna. Inte bry sig det minsta. De hade däremot inte brytt sig om att låsa porten så hon var inte helt frihetsberövad. Tur för henne men mindre tur för dem. Och så kom det sig att hon begav sig ut i skogen i bara strumplästen.

Anders hade innan han lämnade henne själv berättat vem som ville träffa henne. Det var hennes ledare. Hon hade svårt att se nyttan och meningen med det. Hon visste att han inte gillade henne. Han hade med all önskvärd tydlighet förklarat det för henne. Hon den andra var bättre än vad hon var på alla sätt. Det skulle hon minsann ha klart för sig. Det var Yvonne han syftade på. Yvonne var bättre än henne på alla områden. Efter att hon hade fått det klargjort för sig så hade hon försökt göra sig så osynlig för honom som möjligt. Hon ville ju vara till så lite besvär för honom som möjligt. Hon tänkte att han skulle få slippa se henne över huvud taget. Men nu ville han alltså träffa henne. Hon undrade varför. Det kunde omöjligtvis vara i någon positiv bemärkelse. Hon skulle säkert få utstå kritik och förnedring igen. Som hon fått utstå de senaste gångerna som hon fått träffa honom. Det var ingen upplyftande tanke som slog rot i hennes sinne. Nä det kändes inte det minsta upplyftande för henne. Det hade underlättat för henne att fatta beslutet att ta sig därifrån. Ja det kändes nästan som att hon flydde. Som hon hade gjort ett antal gånger tidigare i lite olika sammanhang.

Hon hade nästan direkt gått ut genom den stora dörren och snabbt börjat gå i riktning mot den närbelägna skogen. Efter ytterligare en kort stund var hon inne i skogen och började röra sig i en aning slumpmässigt vald riktning. Hon visste inte riktigt var hon var eller åt vilket håll hon borde gå för att komma till en väg eller bebyggelse. Hon vågade inte uppehålla sig på vägarna nära huset för det var väl där de först skulle åka med bil och leta efter henne. Hon valde att röra sig där skogen var som tätast för att hålla sig så dold som möjligt.

Hon ville hinna med att komma bort i alla fall fem km från huset innan hon skulle tillåta sig att slappna av lite. Hon forcerade sig genom skogen i rask takt. Hon kände strumporna börja bli blöta och grenar och kvistar slog henne i ansiktet och rispade upp ett och annat litet småsår. Som om det inte var illa nog redan så började det regna. Visserligen bara ett duggregn men nog irriterande ändå. Håret börjar bli blött och vatten rann ner i ögonen som små rännilar som började skymma sikten så att hon snart inte skulle kunna se klart och tydligt.

Till hennes lättnad verkade inga följa efter henne. Hon hade stannat upp emellanåt och lyssnat men hade inte hört några ljud som kunde tyda på det. Hela hon var snart genomblöt och hon kände sig frusen men tvingade sig att fortsätta. Hon hade trampat på kottar, nedfallna kvistar och stenar med hårda och vassa kanter och hade börjat bli öm om fötterna men tillät inte det att hindra henne.

Efter att ha befunnit sig i skogen, ja hur länge kunde det ha varit. Minst två tre timmar åtminstone. Då kan hon skymta något som ser ut som en öppning i skogen. Ja en åker sprider sakta ut sig framför henne i takt med att hon kommer närmare. Det är en gräsåker som blivit skördad men inte plogad som tur är. Det betydde att hon skulle kunna gå över åkern ganska enkelt. Hon skulle inte sjunka ner till fotknölarna i lera.

Hon började gå genom åkern. Gräsrötterna höll ihop jorden bra och det var inte allt för mjukt så det var en lätt vandring över åkern. Det som kändes värre var alla små tunna hårda stumpar av avklippta grässtrån som stack rakt upp och rispade hennes fötter. Hennes tidigare vita strumpor var nu smutsiga och bruna. Hon kunde även se en svag nyans av rött på strumporna. Mest under fötterna. Hon började känna sig trött. Hon hade börjat känna sig tom. Helt tom. Men hon orkade ändå förbanna dem. Förbanna dem för att hon kände att hon tvingades genomgå detta på grund av dem.

Efter en stund var hon framme vid en väg. Hon började gå efter vägen åt det hållet som kändes mest rätt. Snart kunde hon också se att det kom en bil körandes på vägen mot henne. Kanske kunde hon få lift. Hon hoppades på lite tur. Bilen närmade sig och faktiskt så började den sakta in när den närmade sig henne. Hon hade funderat på vad hon skulle säga om de stannade. De måste se konstigt ut tänkte hon. Att hon saknade skor och hade smutsiga strumpor. Ja vad skulle man säga. Att man tappat skorna och gått vilse. Det lät ju inte riktigt klokt. Eller skulle hon säga att hon blivit inlurad i något men lyckats fly. Men inte hunnit få på sig skorna. Ja det kanske hon kunde säga.

Bilen hade hunnit fram till henne nu och stannade till hennes glädje. En man vevade ner rutan och undrade om hon behövde hjälp. Han tyckte att hon såg ut att vara i behov av hjälp. Det var ju fantastiskt att hon skulle få lift utan att behöva förklara något.
Hon hoppade in i baksätet i bilen. Anledningen till att hon satt sig i baksätet var en smal förhoppning om att mannen inte skulle ställa en massa frågor om vad hon varit med om. Hon sa var hon bodde men eftersom hon inte visste var hon var så hade hon ingen aning om åt vilket håll han borde ha kört.

Mannen ställde inga obekväma frågor utan körde på under tystnad vilket hon var tacksam över. Efter en stund så svängde han in på en annan liten väg. Nu reagerade hon. Borde han inte kört mot en större väg undrade hon. Och den här lilla vägen kändes en aning bekant. Det var ju vägen upp till huset som hon smitit ifrån. Jaha då lyckades hon inte komma undan den här gången. Nu skulle hon utsättas för förnedring ännu en gång. Hon känner sig uppgiven och beklämd. Hon sitter tyst i bilen. Den här gången parkerar de närmare det stora huset och går sedan in genom dörren till huset. Man får vara glad för det lilla tänkte hon. Nu slapp hon i alla fall uthuset. Mannen leder in henne i ett närbeläget rum men hon hinner se en skymt av ledaren innan de går in i rummet. Hon blir lämnad ensam i rummet. Här slapp hon i alla fall frysa och så kunde hon sätta sig på en bekväm stol. Mannen hade sagt åt henne att vänta för ledaren skulle snart komma in till henne.

Hon väntar tålmodigt och snart kommer han in till henne. Mannen som kört henne hade sett blodet på strumporna och rapporterat det till honom. Han hade därför med sig en kvinna som fick undersöka hennes fötter. Där var bara småsår så det räckte att rengöra och plåstra om fötterna. Han undrade vad hon höll på med. Vad var det för dumheter hon hade hittat på och var hon så ängslig inför mötet. Hon svarade att hon har lite problematiska erfarenheter av deras möten och så ville hon inte säga mer. Han pressade hennes gränser så som han brukar göra men sedan överraskade han henne. Han vill ta med henne till USA. Det hade hon verkligen inte förväntat sig. Hon känner sig smått förfärad. Varför vill han ha med sig henne till USA. Hon känner sig orolig. Det hade inte varit en fråga direkt utan snarare ett faktum. Han hade bestämt sig för att ta med sig henne oavsett vad hon tyckte. Menade på att de skulle alltid hitta några funktioner som hon skulle kunna fylla.

Hon vill inte följa med till USA. Där skulle hon vara helt utlämnad till andra. Hon skulle inte kunna bo i en egen bostad. Det skulle hon inte ha råd med. Hur skulle hon kunna få jobb. Hon vet inte hur de olika välfärdssystemen fungerar i USA. Antagligen skulle andra bestämma precis allt om det som gällde henne. Nä hon skulle känna sig utlämnad och otrygg där. Hemma i sitt hemland känner hon sig däremot någorlunda trygg. Den mest bidragande orsaken till tryggheten hon kände var hennes lilla enrumslägenhet. Den hade blivit något av en tillflyktsort för henne. När omständigheterna blivit jobbigare än hon riktigt orkat med. I USA skulle hon inte ha någon tillflyktsort över huvud taget.
Hon tänkte inte följa med till USA. I alla fall inte om hon hade det minsta att säga till om. Även om hon inte hade det skulle hon ändå försöka slippa. Sin vana trogen så kunde hon göra som hon brukade. Alltså hålla sig undan.

Avresan skulle inte ske de närmaste dagarna. Han hade rest iväg på olika ärenden och skulle återkomma om ett par dagar. De på gården höll ett ganska noggrant vakande öga på henne men hon hade tillåtelse att röra sig fritt på gården. Hon vistades ofta utomhus för hon föredrog helt enkelt det. Under den här utevistelsen ser hon Michael. De har en gemensam historia som sporadiskt slingrat sig samman men för tillfället förekommer inte så mycket mellan dem. Han är den man som är mest gudalik av alla män hon mött. Håret är mer mörkt än ljust en slags mellanfärg med för en man perfekta drag i ansiktet. En välbyggd atletisk perfekt manskropp har han. Han kastade en vänlig blick på henne men nog såg han lite road ut också. Så klart är han medveten om hennes förestående USA-resa. Det är väl något han har lite roligt åt för han vet att hon inte vill lämna sitt hemland. De pratar inget med varandra trots att de ser varandra flera gånger. Hon vill inte prata med någon för hon känner stark frustration över situationen som hon har hamnat i. Den skapar ett stressfyllt tillstånd hos henne. Nä hon vill inte prata med en enda jävel.
Hon låtsas att hon har accepterat sitt öde och tänker följa med utan motstånd. Det kan de gärna få tro men hon har andra planer

Så hade dagen kommit för avfärden. Han ska hämta henne ganska tidigt på morgonen men hon tänker inte vara där då.
Och så kom det sig att hon drog till skogs igen. Hon tänkte att hon nog inte skulle behöva hålla sig undan så länge. Flygplanet skulle ju inte stå och vänta på dem. Inte ens för hans skull.
Senare på förmiddagen så kom hon då fram igen. Hon stötte på Michael igen men han sa inget till henne. Tittade bara menande på henne. Menade på att hon begått ett stort misstag. Det var inget han sa men hon kände instinktivt att det var vad han tyckte. Och hon hade känt helt rätt.

Senare på dagen konfronterar Michael henne. Upplyser henne om att hon nu skulle bo hos honom och Yvonne. Han och Yvonne hade vid det här laget blivit ett par. Det var nu inget som hon hade någon större lust till men insåg det kloka i att göra som Michael sa. Han hade ju allt som oftast varit rätt så vänlig mot henne. De hade också hänt att de varit intima med varandra. Ett problem kunde däremot Yvonne bli. Hon och Yvonne var inte några vänner. Nä långt därifrån. Men hon behöver inte bry sig om Yvonne resonerar hon. Hon kan ignorera henne helt och låta bli att inlåta sig i något med Yvonne över huvud taget. Ja det skulle kanske inte behöva bli något problem alls hoppades hon.
Mycket riktigt så fick hon inte några större problem med Yvonne. Det var istället Michael som blev hennes stora problem.
Michael var deras ledares närmaste man och han var förargad över det hon hade gjort. De kunde inte låta det passera ostraffat. Det hade varit meningen att hon skulle ha följt med deras ledare till USA men det hade gått i stöpet på grund av hennes förehavanden. Det skulle hon få betala för. Hon skulle få betala dyrt för det. Hon skulle heller aldrig få vetskap om vem som låg bakom beslutet. Om det var deras ledare eller Michael eller om det var ett gemensamt beslut.

Från att ha varit rätt så vänlig mot henne förvandlades Michael fullständigt. Han blev känslokall, brysk och hårdhänt mot henne. Till och med i de påtvingade intima stunderna var han hård och kall. Hon kunde inte komma undan hur mycket hon än ville och även försökte. Hon var fast i ett helvete som sakta men säkert bryter ner henne. Det här var straffet och priset hon fick betala för att hon hade trotsat sin ledare. Hon håller på att förlora all verklighetsförankring. Då först upphör bestraffningen och hon tillåts återvända till sin lägenhet. Sin tillflyktsort.

Straffet var personligen riktat mot henne men också en varning till andra som eventuellt kunde nära liknande idéer.
Hon brukar inte trotsa sin ledare öppet men ibland kan hon trotsa honom i det tysta. Det föranleder alltid till en bestraffning men den här gången skänker tanken på att deras planer gällande henne gått om intet viss tillfredsställelse hos henne.
Visst blev hon tillintetgjord den här gången också precis som hon blivit tidigare men hon har en förmåga som de inte kan ta ifrån henne. Hon har förmågan att glömma. Att förtränga händelser som är för svåra att bära för henne. Just den här gången skulle hennes minnesförlust komma att fylla sitt syfte. Hon behövde ju aldrig resa till USA och skulle heller inte komma att minnas bestraffningen efteråt.

Förut kunde de bryta ner henne enklare så att hon slöt sig och stängde ut verkligheten. Men sedan hade hon utvecklat den här förmågan att glömma ohyggligheter som hon utsattes för. På kort sikt kunde de knäcka henne men med tiden så bleknade minnet av det bort och efter inte alls lång tid så minns hon inget av händelsen och kan gå vidare i livet helt oberörd som om inget hade hänt. Instinktivt känner hon ibland att något kanske inte står rätt till. Kanske är det hennes undermedvetenhet som då ger sig till känna. Men i ärlighetens namn så visste hon att det inte alltid bara var av egen förtjänst. Hon visste att det också fanns andra krafter som kunde ligga bakom hennes minnesförlust. Ett problem som kunde dyka upp i sådana fall var att hon inte alltid visste vem som var vän eller fiende. Det retade henne en hel del att hon sannolikt hade behandlat en del av sina antagonister som vänner. Men det kunde ju alltid rättas till.

Tiden går och den långa hösten börjar lida mot sitt slut. Men det är innan den är helt slut och innan vintern anlänt med sin kyla. Hon hamnar ännu en gång i deras sällskap. Den här gången är de på en ö i St: Annas skärgård. Det har tidigare varit en camping men någon ur organisationen har köpt upp hela ön. Alla som nu uppehåller sig där ingår på ett eller annat sätt i organisationen. Bland annat Michael.

Nu sitter hon på en stol i ett tält med skum belysning. Vänd mot henne sitter Michael och konfronterar henne. Att hon kommit med falska beskyllningar mot Yvonne. Det skulle hon inte ha gjort. Oavsett om de var falska eller inte. Vilket de inte var. Han kräver att hon ber om ursäkt. Till vem då? Han kräver att hon ber om ursäkt till Yvonne som hon oftast är respektlös mot. Inte en chans att hon gör det.
Visst hon kanske är och har varit respektlös men det utmynnar i hennes strävan efter frihet och självständighet. Hon vill vara sin egen herre. Står man i vägen för hennes kamp så får man skylla sig själv resonerar hon. Så nä hon tänker inte be om ursäkt. Och förresten hur skulle man kunna känna respekt för en människa som är genomsyrad av falskhet. Han är fast besluten att tvinga henne att be om ursäkt. Han åsamkar henne stor smärta och förnedring som efterlämnar en sargad själ. Hon förstår inte hur han kunde göra så. Hatar han henne verkligen så mycket. Ja så måste det vara. Hon undrar om hon någonsin kommer att kunna förlåta honom.
Bad hon om ursäkt. Hon minns inte riktigt. Hon ville inte göra det men spelade det någon roll. En ursäkt som tvingats fram utan ärlig mening kan väl inte innehålla någon giltighet. En sådan ursäkt fyller ingen funktion och räknas inte. Den uttalas men försvinner med tankens hastighet, skingras och inget med substans återstår för mottagaren.

Någon kör hem henne. Hon sitter frånvarande i bilen. Innesluten i sin egen sfär. Anders har inte nått fram till henne på hela resan men släpper av henne utanför hennes port. Väntar på att hon ska gå in i porten men hon gör inte det. Hon går förbi och ut till östra promenaden som det heter. Det är en starkt trafikerad gata som går utanför huset. Det finns en remsa med gräs och träd mellan filerna. Hon går där. Anders oroar sig för henne och följer efter. I sitt svårmod känner hon att hon inte har något val. Ångesten inom henne känns kvävande. Den håller på att förtära henne. Det finns inga alternativ för henne längre. Hon kan inte leva vidare. Inte med vetskapen av det som hänt. Hon måste avsluta sitt liv. Hon väntar bara på att ett tillräckligt stort och tungt fordon ska passera. Det räcker inte med en vanlig bil. Det måste vara något större annars kanske man bara blir svårt skadad. Det vill hon inte. Hon vill dö och det oåterkalleligt. Det brukar köra även tunga fordon här. Som långtradare till exempel.

Anders är inte långt bakom henne men hon har inte upptäckt det ännu. Hon är helt uppslukad av sina känslor. Eller kanske bedövad är ett bättre ord. Det enda i hennes värld som just i detta ögonblick existerar är ångesten och hennes väntan på rätt fordon. Hon hoppas att det ska dyka upp snart. Anders vet vad hon tänker göra. Han är snart framme hos henne. Samtidigt kommer rätt fordon körande mot dem. Anders anar att hon väntar på just det fordonet eftersom hon inte har slängt sig framför någon annan bil ännu. Det var tur för honom. Hade hon valt den första bilen som passerade så hade han inte hunnit. När långtradaren hunnit fram till dem och han precis hunnit fram till henne så stoppade han henne. Han slår armarna om henne så hon inte kan röra sig. Långtradaren passerar utan att hon kan fullfölja sin plan. Hon måste genomföra detta. Hon kan bara inte leva vidare. Inte när alla vet vad hon gått igenom. Att de vet om hennes förnedring och fullständiga nederlag. Att bli så brutalt kuvad var svårt för henne att hantera. Näst intill omöjligt var det. Att andra bevittnat det eller fått reda på det efteråt gjorde det helt omöjligt för henne. Hon måste bara göra slut på vanäran och det kan hon bara göra genom att avsluta sitt liv.

En ny långtradare är på väg mot deras håll. Det är nu hon får sitt sammanbrott. Hon börjar slåss för att komma loss. Hon skriker. Rena vansinnesskrik. Hon får övernaturliga krafter verkar det som och lyckas ta sig loss. Långtradaren är nästan framme hos dem. Samtidigt har polisen anlänt. De kanske åkte förbi och blev själva vittnen till det som hände. Eller så kanske någon larmade polisen via någon kommunikationsradio. Anders hade fått tag på henne igen och fick förklara för polisen att det inte handlade om något överfall utan att han försökte hindra henne från att begå självmord. Hon hade kommit loss igen och var i begrepp att kasta sig framför långtradaren som nu var framme hos dem. Anders skulle inte hinna hindra henne. Men plötsligt faller hon ihop mîtt i en rörelse. Sinnesrörelsen hade blivit för stor för henne och utlöste ett epileptiskt anfall. När hon vaknar till sans är hon helt frånvarande. Hon vet knappt var hon är. Hon letar inte längre efter en långtradare. Anders säger till poliserna att han tar hand om henne. Det var ok för poliserna för de var väl glada över att slippa ta hand om det själva.

Det händer något konstigt med henne. Det känns som att hon inte längre är i sin kropp. Hon är inte medveten om var hon befinner sig. Det känns som om en oförklarlig och övernaturlig kraft eller väsen letat sig in i hennes sinne. Den lindrar effekterna av det som händer och redan hänt. Hon vet inte hur länge det varade. Om det var dagar, veckor eller månader. Hon förtränger det som hänt. När hon har förträngt det mesta börjar hon repa sig. Var fick hon kraften ifrån. Fanns den inom henne. Besatt hon sådan själslig styrka eller fick hon den till skänks från något annat håll.
I vilket fall som helst så överlevde hon. Hon hade förträngt allt för det var enda chansen för henne att gå vidare med livet. Hon blev tack vare minnesförlusten sitt vanliga jag. Inte ens hennes undermedvetna gjorde några försök att lyfta upp minnena av det som hänt till ytan.

Ytterligare tid har förflutit. De var nu samlade och det hade bestämts att de till slut skulle släppa taget om henne. Det bästa var att låta henne bilda familj och skaffa barn. Det skulle lugna ner henne och göra henne mer sansad och insiktsfull var deras förhoppning. Det hade varit omöjligt för dem själva att få en rätsida på henne. Någon utbrast att de barnen skulle det bli synd om. Hon sa att hur hon skulle bli som förälder var något som ingen kunde veta men hon skulle iallafall själv ta hand om sina barn efter bästa förmåga om eller när hon fick barn. Hon skulle inte jaga barnvakter i tid och otid. Hon ville ta hand om sitt/sina barn själv och inte lämpa över ansvaret på andra. Ville man inte det så kunde man inte tycka om sina egna barn resonerade hon. Det hon sa väckte viss irritation hos en del i samlingen och det hade de gjort sig förtjänta av. Yvonne ville prata med henne. Hon hade ingen lust att prata med Yvonne alls. Tyckte att allt som fanns att säga redan blivit sagt. Yvonne ville att hon skulle stanna i sekten. Krävde det som om hon trodde att hon kunde fortsätta försöka bestämma över henne. Hon frågade om hon ville något mer. Yvonne ville inget mer viktigt så hon vände sig om och började gå mot dörren. Yvonne ropade efter henne att hon inte var klar men hon räckte bara upp långfingret och fortsatte ut ur rummet.

Bara tanken på framtiden ger henne en ångestattack som kramar och vrider om hennes inre. De hade förklarat förutsättningar för henne och det hade känts outhärdligt. Hon kunde glömma Michael. De hade förklarat att de aldrig varit ämnade för varandra. Bara tomhet hägrade. Hon tyckte att det var bra att åtminstone en av dem fick vara lycklig. Visst hade hon velat fråga om han älskade henne men vågade antagligen inte höra svaret. Hade det ens spelat någon roll. Deras vägar skulle ju ändå skiljas. Det var någon annan som hade bestämt det och inget att göra åt. Hon undrade varför han gjorde så mot henne. Vilka skäl han hade. Det kom att bli sista gången de var tillsammans.

De sitter fortfarande i bilen. Han är i färd med att lämna av henne där hon bor. Hon har olustkänslor och översköljs återigen av ångest. Hon undrar hur hon ska kunna leva vidare med vetskapen hon nu sitter på. Livet har ju inget att erbjuda längre. Ett tomt, innehållslöst och ödsligt liv är vad som väntar. Ett outhärdligt liv. Hon hade börjat få självmordstankar. Han frågade om han skulle radera hennes minne. Om han skulle ta bort alla minnena om honom och det som hänt. Hon insåg att det var hennes enda chans att fortsätta leva i ett någorlunda normalt tillstånd. Hon går med på det. Hon hade ju levt ett normalt liv innan händelserna hade börjat. Inte så spännande kanske men livet hade i alla fall flutit på för henne med den mentala hälsan i behåll. Hon hade mått bra innan allt detta hade hänt. Men just där och då befann sig hennes mentala hälsa i ett högst ogynnsamt läge. Hon undrade om det var hat hon kände mot honom. Han hade ruinerat hennes liv. Ödelagt livet för henne. Hon kände definitivt sorg. Sorg över förlusten av ett meningsfullt liv. Undrade hur hon skulle reagera om och när hennes minne kom tillbaka. Skulle hon falla ner i samma svarta hål igen. Innan hon skulle få tillbaka alla minnen så skulle hon heller inte veta vilka som var hennes fiender eller vilka som hatade henne.

Men snart skulle hon inte minnas något om det. En stor del av hennes tidigare liv skulle snart vara borta. Det skulle bara försvinna. Ännu en gång skulle minnesförlusten fylla ett viktigt syfte. Det skulle komma att skapa en barriär mot alla destruktiva och skadliga känslor som minnena annars skulle kunna frambringa. Hennes liv blev någorlunda normaliserat igen om än lita lamslaget. Det kändes lite som avslagen Coca-Cola. Något som man bara brukar hålla ut i vasken. Hon lyckas dock hålla livet på en uthärdlig nivå. Inte med jobb för det var mest bara själsdödande. Det som fungerade och var lite som konstgjord andning var väl familj och barn och projekt som köp & sälj av småsaker, självtillverkade saker, hus och fastigheter. Men det är sånt som kanske inte kan fungera på lång sikt.

Senare i livet upprepas liknande händelser men de är inte lika svåra. Hennes gamla minnen förblir dolda i hennes undermedvetna. De nya händelserna lyckas inte väcka liv i de gamla minnena. Först efter 37 år har de sista av de gamla minnena väckts till liv. Några enstaka händelser väckte liv i dem. Det var heller inga allvarliga händelser. Det var bara något som hon läste. Det hon läste förde henne tillbaka i tiden och hon började så sakteligen minnas igen. Först kändes det förödande att återigen tvingas veta. Det var inget som hon ville och definitivt ville hon inte att andra skulle veta. Hon inser dess bättre att det har förflutit så lång tid att de flesta kanske inte längre minns. En del kanske rent av är döda. De har försvunnit ur hennes liv så hon tänker inte låta det beröra henne på samma sätt som det en gång gjort. Det skulle nog inte bli så svårt för det kändes nästan som något som hon upplevt i ett tidigare liv. Eller en långfilm hon någon gång sett och blivit starkt berörd av. Nä hon tänker gå vidare med livet. Kanske rent av med stärkt själsstyrka för det fanns inget längre som kunde förhindra det.

De har alltid tyckt att hon varit omedgörlig och det har hon nog också varit. Nuförtiden har hon däremot blivit mer medgörlig. Hon sätter inte samma värde på frihet som hon en gång gjorde. Frihet betyder inte lite mycket för henne längre. Den har iofs en viss betydelse fortfarande för henne så hon vet inte exakt hur medgörlig hon i själva verket är i just denna stunden. Hon tycker att hon har den frihet och självbestämmande hon behöver och den är hon trots allt beredd att strida för. Om någon skulle vilja och försöka ta den ifrån henne. Annars så flyter livet på i maklig takt och får väl fortsätta att göra så. Hon blev till slut helt fri från sekten och behövde heller aldrig resa till USA.

Leila.N

Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på: [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 9 publicerade verk