Publicerat
Kategori: Novell

Laura

Snön föll tyst och lade sig som ett tjockt täcke över allting som för inte allt för länge sedan varit fullt av liv och doft. I dalen som förut varit ljus och grön var det nu mörkt och kallt. Några få stjärnor gjorde sitt bästa för att lysa upp dalen men, misslyckades. Skogen var bara en svart massa och bergen höjde sig mörka och mäktiga. Det kändes som om de kom närmare, försökte stänga inne allt för att tillslut krossa det.

Laura gick genom snön och tystnaden var så genomborrande att hon fann sig själv hålla andan för att inte bryta den. Den kalla luften skar i en hennes lungor och letade sig in genom hennes kläder. Några tallar gungade olycksbådande i takt med vinden och snön föll tätare och tätare. Efter ett tag tycktes hon höra ett ljud. Ett dovt ljud som smälte in i tystnaden. Ett flåsande ljud av någonting som andades. Hon slängde en blick bakåt men såg endast mörker, hon försökte att gå fortare men snön var djup och hindrade hennes framfart. Flåsandet kom närmre. Ibland tycktes det komma ifrån höger, ibland snett till vänster om henne och ibland inne från Lauras eget huvud. Hon stannade och sansade sig. Övertygade sig själv om att hon bara inbillade sig. Alla andra i byn sov, och vad för djur skulle följa efter en människa? Björnarna sov och det fanns inga vargar i trakten. Hon upptäckte att det enda ljud hon hörde var hennes egna skräckslagna andetag och blev helt lugn. Hon rättade till halsduken och tittade upp för att fortsätta gå men kom aldrig så långt. Mitt framför henne lyste ett par vildsinta ögon och hon hörde nu ett klagande ömkligt ljud. Hon stapplade bakåt när ögonen långsamt kom närmare och när de ömkliga stönandena utbyttes mot morranden vände hon sig om och sprang. Hon såg sig inte för och snubblande ideligen. Hon var mer rädd än hon någonsin varit. Hon sprang och sprang. Utan att märka det irrade hon sig in i skogen. Stubbar kom i hennes väg och kvistar rev i hennes kläder men, hon fortsatte utan att tänka, övertygad om att hon förföljdes av någonting med vassa tänder och blodtörst. Ett flåsande ljud ringde i hennes öron. Hon slängde sig genom ett buskage, snubblade över en stock in i en glänta med huvudet först och fann sig själv öga mot öga med en morrande, mörk skepnad, stor som en liten ponny och med gnistrande ögon. Den kom närmare och hon kravlade sig upp på knä.


Plötsligt badade platsen i ljus. Molnen hade skingrats och avslöjat en perfekt fullmåne. Framför henne stod ett raggigt odjur. Den gick halvt om halvt på fyra ben och halvt om halvt på de två bakbenen, var utmärglad och varglik. Märkligt nog hade den en människas metalllänk runt ena tassen. I panik försökte hon skjuta sig bakåt med benen men, varulven tog sats och hoppade mot henne siktandes mot strupen. Den rev upp hennes hals och lapade i sig hennes blod medan hon fortfarande förblödde. Snart fanns knappt någonting kvar av henne och när månen tillsist försvann kom korparna och omintetgjorde resterna av henne.

Snön föll, mörkret skingrades och en nytvättad man lade sig till sängs, fingrandespå en lite för stor kedja runt sin arm.

Skriven av: Narabi

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren