Lavendel Blommor

Jag drog in mitt första andetag och öppnade mina ögon. Det starka solljuset bländade mig direkt, så jag omedvetet stängde dem igen. Blommorna runt omkring mig doftade stark och solen värme igenom hela mig, ändra in till benmärgen. Min första tanke var, gud, vad jag har saknat doften av lavendel.

Mannen såg kvinnans kropp ligga pressat mot dem röda blommorna. Hålet där kulan gick igenom, forsade det röd vätska ur. Samma ögonblick som han insåg vad som hade hänt, sprack hans hjärta i tusen små bitar och han föll ner på knä. Jämrandes, vände han sig mot himlen. Snälla gud, åh gud, ge tillbaka henne till mig. Han jämrade och jämrade sig tills himlen öppnade sig. En monoton och stark röst dånade bortom molnen.
”Älskar du henne?”
”Åh ja. Mer än allt.”
”Då ska du få bevisa det. Döda alla nio hundra nittionio onda människor och kom sedan tillbaka till mig, så ska du få tillbaka din älskade.”

Mannen gick med på det och satte igång. Han gick runt, dag och natt, och mördade onda människor som hade begått alla slags brott. Rån, våldtäkt, misshandel, mord. Varje gång såg han sin älskade kvinnas ansikte framför sig, le brett och påminna honom om hans löfte till gud. Varje gång fylldes han med mer motivation och längtan för att få träffa henne. Varje gång fylldes han med mer vilja att snabbare få tillbaka henne. Snabbare döda alla dessa människor.

Till slut dödade han den nio hundra nittionionde människan och gick sedan tillbaka till fältet där han gett sitt löfte, den där dagen. Han föll ner på knä med blodspräckta ögon, röda händer och lortigt ansikte, och vände sig mot himlen. Han slog ut sina armar.

”Jag gjorde som du sa, snälla, ge henne tillbaka till mig nu.”

Ännu en gång öppnade himlen sig och ännu en gång dånade den monotona rösten.
”Du har bevisat din kärlek. Du ska få tillbaka henne. Men först ska du få en sista uppgift.”
Mannen nickade ivrigt och en spegel uppenbarade sig framför honom.
”Kolla på spegeln.”
Mannen gjorde som rösten sa och hajade till. Personen i spegeln var någon annan. Någon som flinade ett groteskt leende. Någon som hade längtande, röda ögon. Någon som hade täckt sina händer med rött, vackert blod. Någon som hade fått smaka döden.

”Jag bad dig döda nio hundra nittio nio onda personer, och det gjorde du mycket väl. Du gjorde det för kärlekens skull och såg din älskades ansikte varje gång du tog livet av en ond människa. Varje gång fylldes du med längtan och endorfin. Nu när jag gav dig en sista uppgift, nickade du ivrigt mot mig. Vad var det du var så ivrig för?

Mannen gapade upp mot himlen.

”För att få tillbaka min älskade såklart!”
Han skrek nu. Tårarna rann nerför hans kinder. Han förstod nu.
”Kolla dig i spegeln igen. Du har dödat nio hundra nittio nio onda människor. Vem kan den sista, ettusende vara, tro?”

Mannen stirrade på sig själv i spegeln.
”Varför…?”
Mumlade han. Varför? Han hade ju gjort som rösten hade sagt. Varför förtjänade han inte att få tillbringa resten av sitt liv med sin älskade? Men han visste ju redan svaret. Han tog sig samman och vände sig mot himlen igen.

”Jag ska göra som du säger. Så länge du byter ut mitt liv med mitt älskade. Låt henne glömma bort mig, och leva lycklig i resten av sina dagar.”
”Det var tanken från första början, förstår du. För att kunna ge tillbaka ett liv, måste jag ta ett. Och du har bevisat din kärlek nog, så din kvinna ska få leva ett underbart liv, fast utan dig.”

Mannen log ett sista leende och drog in den söta doften av lavendel från fältet. Nöjd och tillfredsställd, drogs han upp till den öppna, klarblåa himlen.

Jag ställde mig upp på skakiga ben och sträckte ut hela min kropp. Det kändes som att jag hade vaknat från en lång dröm. Jag kollade mig runt och såg att jag stod i mitten av ett stort lavendelfält, precis som jag trodde. Jag drog in den söta doften och började bege mig hemåt.

Skriven av: Keri K