Leonard

Leonard väntade på att något skulle hända, kanske i hans liv, eller bara just nu. Leonard tände en cigarett i sin väntan. Han trummade med fingrarna på köksbordet. Lekte med tändaren.
Solen sken, det var en fuktig sommardag, fylld med solregn. Leonard sänkte blicken ner över gatan, ut genom fönstret. Gatan var byggd av stenar som var ojämna så att man måste se upp var man gick. Han såg flera människor snubbla över dem.
Leonard bodde ovanför torget. Där nedanför hans fönster stod grönsaks- och frukthandlare, och där gick det mycket folk. Leonard reste sig och kikade ner genom köksfönstret. Cigaretten brände fortfarande i hans mun. Telefonen ringde.
Men en kvinna som han såg, fick hans hjärta att hoppa i bröstkorgen på honom. En kvinna som köpte grönsaker. Med krulligt, blont hår och solglasögon. Wow, sa hans tanke. Hans ögon spärrades upp. Men telefonen fortsatte att ringa, så han reste sig upp och svarade.
'' Hallå, '' sa han. Det var hans mamma. Efter de pratat en stund lade de på luren, och Leonard hörde någon gå i trappuppgången...
'' Det måste vara den nya grannen... ''
Leonard sprang ut i hallen och kollade i kikhålet. Där gick en kvinna... milda makter! Det var hon han sett stå i grönsaksståndet! Hjärtat tog ett skutt, och han ryggade först tillbaka... sedan kollade han igen. Det var hon som var den nya grannen som nyss flyttat in!
Vad skulle han göra? Kvinnan stängde dörren efter sig, och Leonard öppnade sin. Fråga efter socker? Han kollade på kvinnans dörr. Hon hette... Angelina Robinsson. Leonard skakade. Ska jag fråga... han ringde på dörren... och sprang tillbaka in i lägenheten, och stängde snabbt igen dörren. Angelina öppnade dörren men ingen var där. Hon stängde igen dörren. Leonard svor, fan, fan, fan! Han slopade sin chans. Men så öppnades Angelinas dörr igen. Leonard såg det inte, utan han gick in i köket för att tända en cigg och dricka lite konjak. Men då skuttade han till, när det ringde på hans dörr. '' Fan, '' tänkte han. Han gick fram till dörren utan att komma ihåg att kika genom titthålet, och öppnade dörren.
- Hej, jag heter Angelina... jag är din nya granne... ringde du just på hos mig...?
- Nej...
- Okej, svarade hon, och gick sakta tillbaka till sin dörr.
- Om det är nått, är det bara att... ringa på.
Angelina stängde varsamt sin dörr. Leonard suckade, och stängde sin. '' Idiot, idot,'' tänkte han för sig själv och bankade med handen mot pannan.
Sedan vattnade han sina blommor. Hällde upp ett glas konjak åt sig, och drack nästan hela i ett svep. Strök en skjorta han skulle ha på sig nästa dag till jobbet. Och kunde inte låta bli att tänka på Angelina... varje dag i en vecka kikade han efter Angelina på gatan, och ibland såg han henne faktiskt. Han funderade hur han skulle få kontakt med henne, även om hon bodde i dörren mitt emot sin egen. Och han hade ingen idé, men han tänkte ringa på. Men dagarna gick, och han ringde inte på, och Angelina glömde att han fanns till. Tills den dag han fyllde trettio, den 13:e augusti, då ingen hälsade på honom och han fått nog av denna ensamhet han levt i under sådan lång tid... då tog han sig ut ur lägenheten, och steg med bultande hjärta fram till hennes dörr... höjde sin hand... och knackade på dörren. Han tänkte; om hon inte öppnar snart, så tänker jag gå tillbaka...
Men något uppehöll hans tankar. Dörren öppnades, som om Angelina väntade någon.
- Hej, sa hon leendes.
- Hej, svarade han. Men han fick tunghäfta och sa inget mer.
- Vill du komma in på en kaffe? Frågade hon honom.
- Gärna, svarade han med tung röst.
De satte sig på hennes balkong. Rökte och drack tillsammans. Regnet föll och blommorna tackade för vattnet. Och människorna fortsatte handla på torget. Och Leonard mindes sin födelsedag länge det här året.

Snowangel

Ibland finns det för mycket att säga, ibland för lite.
Snowangel är medlem sedan 2016 Snowangel har 4 publicerade verk