Publicerat
Kategori: Drama noveller

Lika men ändå så olika

Jag var en flicka på 16 vårar, du var en ung kille på 17. Ditt leende gjorde min morgon, min dag och min natt. Du och jag var som perfekta för varandra, men inte enligt dig.

Lägret började på den varma onsdagen, vi satt vid samma bord. Vi pratade inte, vi kollade knappt på varandra, jag bara tänkte på dig och på vad jag skulle säga. Dag efter dag, vi började prata mer, skratta mer. Jag fick känslor, små, små känslor, men det är ändå känslor. Dagarna gick, jag blev mer och mer förälskad. Nästsista dagen, jag gick fram till honom och sa hur jag kände. Han gillade mig också!! OMG! Jag grät och grät och grät, jag var lycklig, chockad och ledsen. Efter lägret träffades vi igen, vi tog en fika, vi pratade och hade det trevligt (enligt mig). Vi gymmade tillsammans dagen efter, det var kul men jobbigt. Dagarna gick, vi träffades någon gång. Skolan började därefter, vi sågs mer sällan. Vi träffades en dag efter skolan, därefter gick vi hem till honom, jag träffade hans familj. Det var en underbar familj! Han och jag pratade, såg film och umgicks. Det var en perfekt dag! Dagen tog slut och det var dax att komma tillbaka till verkligheten. Skolan, familjen, allt! Allt fler dagar gick, jag bara tänkte på honom som jag alltid gjort. Jag tänkte på hur han är, underbar, snäll, omtänksam, precis som jag! Vi hade mycket gemensamt, fast det måste man inte! Alla är olika och det är okej! För om alla är likadana så blir det tråkigt, för då vet man vad dem andra gillar, tycker och känner. Dagarna gick, min födelsedag kom, vi åt på resturang, han, jag, mamma och pappa. Det var kul men lite stelt i början. Men så är det alltid, även om man är bra vänner eller så. Veckan efter jag fyllde år hade jag en fest. Jag bjöd honom men han kom inte. Det började kännas som om han undvek mig. Skolan började igen och vi skulle träffas och kolla film, vilket inte hände för han “blev” sjuk. Vi planerade att träffas en annan dag istället, på onsdagen. Jag frågade vad vi skulle göra och jag fick som svar att vi skulle prata, vi behövde prata. Jag hade ingen aning om varför så jag frågade. Han svarade att vi inte är lika, vi förstår inte varandra. Men jag kände motsatsen. Hur kan man ha så mycket gemensamt men ändå tycka att vi är olika. Han sa att det inte kommer att hända något mellan oss. Jag som hade fått massa känslor för honom och jag gillade honom verkligen. Jag frågade om han verkligen hade haft känslor för mig innan och han blev arg. Han menade på att när vi har träffats så har han inte känt något speciellt och han tyckte det var stelt och att vi inte hade något att prata om och inget intresse för att fortsätta att prata. Enligt mig så behöver man inte ha något att prata om för att ha det trevligt. Enligt mig så var han det bästa som hänt mig på väldigt lång tid. Men enligt honom så var jag inte speciell. Jag bara var en tjej som gillar att träffa honom, tänker på honom konstant, pratar om honom och bara älskar att ha honom vid min sida så varför är jag speciell? Ingen aning! För honom är jag väl bara en jobbig tjej som är ful och tråkig, eller? Det visar ju hur killar verkligen är, arroganta, egoistiska och allmänt oempatiska! De bryr sig bara om sig själva och tänker inte på om de sårar dig. Jag gav mitt allt till honom men fick inget tillbaka. Jag var lycklig, men han tog bort det på en sekund. Jag var lite kär och det ändrades ganska snabbt. Jag hoppas på att vi fortfarande kommer prata och jag önskar fortfarande att det blir något mellan oss men förmodligen inte. Dagen kom då vi skulle prata. Vi träffades på ett fik, ett jättemysigt fik, ett ställe som vi gillade att vara på. Jag ställde några frågor, han svarade. Jag fick reda på att den dagen vi träffades på biblioteket ville han inte vara där, han visste inte varför men han ville bara därifrån. Han sa också att han gillade mig och att det inte fanns något som han inte gillade med mig. Men han kände att det inte skulle funka, han försökte ändra på det fast han kände att det inte kommer bli bra om han fortsatte. Så han försökte ta ett stopp på det innan det förökade. men enligt mig så var det lite sent, eftersom jag hade massa känslor för han. Jag tyckte att han hade kunnat göra det lite tidigare men nej inte enligt han, han ville inte konfrontera mig just då. Men om det hade varit tidigare så kanske jag inte hade gråtit lika mycket och jag hade kanske varit mer okej med det.

Efter allt drama mellan killar och mig så börjar jag trycka ner mig så som dem får mig känna. Dem får mig att känna mig som att jag inte är värd något och som att jag är en hemsk person. Därefter så trycker jag ner mig och börjar tänka att det är sant. Men så får jag inte tänka!! Jag är starkare än så! Jag måste visa han att han inte kan vinna över mig! Men det gör jag med hjälp av mina fantastiska vänner! Dem finns alltid där för mig när jag behöver det och jag finns alltid där för dem!! JAG ÄLSKAR DEM!!!

Vi alla är olika och det är bra! Om en kille inte gillar dig för den du är så förtjänar han inte dig! Älska dig själv och den du är för det finns bara en som du!

Skriven av: Maya Andersson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson