Publicerat
Kategori: Drama noveller

Likadues och Sveket

Träbåten gungade och himlen grät. Jag signalerade till Maffies att hissa segel för att undvika det exploderande molnen. Årorna lyftes och sänktes i vattnet, men ödet var oundvikligt. Hela horisonten var täckt av svarta dundrande moln. Ljudet som kom från vågorna blev allt starkare och starkare samtidigt som vattnet fördes upp från sidan av båten. Sokats mage skrek i vånda och det märktes att han inte mådde bra. Det var som om Zeus själv ville stoppa äventyret! Jag tog tag i sidan av bänkarna mer och mer till främre delen av båten utan att ramla. Sokat hade huvudet överbord och Maffies ligger medvetslös på däck. Båtens rörelser blev allt värre och värre, det var nästan som om man stod mot en vägg. Jag tog det sista steget framåt för att hissa ner seglet. Jag ramlade av båtens rörelser och slog huvudet i bänken.

Solens strålar trängde in i det lilla gapet mellan ögonlocken. Min hand skuggade ljuset när jag såg sand omkring mig. Bakom mig fanns båten, inte längre i en del. Min haka blev paralyserad och föll till sanden. I vraket fanns fötter stickande ut från det slitna seglet. Jag tog seglet och befriade Maffies, men vi såg inte Sokat. Han och jag fortsatte gå in i det döda landet för att få livsresurser.

Efter att vi besteg stora kullen så såg vi inget mer än Sokat med en brasa förberedd. “Varför hjälpte inte du oss från vraket?” sa Maffies, “Eftersom att ni behövde lite god natts sömn,.” svarade Sokat. Jag böjde mig bakåt för att se om brasan var okej, men då så lade jag en blick på en svedd fackla. Jag undrade över vad han skulle använda facklan till, eftersom att det inte fanns några farliga djur på detta steniga ö. Sokat vände sig emot mig och såg misstänksam ut.
“Okej! Så jag och Likaedues går till vraket och gör fiskespön så att vi kan grilla fisk senare, vad kommer du att göra?” undrade Maffies. “Jag kommer att försöka hitta ett sätt att reparera båten så att vi kan åka härifrån.” förklarade Sokat med ett frustrerat ansiktsuttryck. Vi började gå ner till vraket för att skaffa materialet för fiskespöet.
Efter ett litet tag av att bryta ved så blev jag klart med min.
“Behöver du lite hjälp?” frågade jag till Maffies. “Eh, jag klarar mig nog.” sade Maffies. Vattnet gled längs mina fötter och fiskespöet fick motstånd medans allt jag kunde tänka på var tid.
Senare började jag förstå att någonting gått fel eftersom att Maffies inte har kommit hit än. Jag började gå tillbaka med två eller tre små fiskar, jag märkte att Maffies fanns fortfarande kvar vid vraket… Men han stod still, lite för stilla.
Vinden flåsade vid mina öron när jag såg att sanden under honom var röd.
En vass träbit av vraket gick igenom hans högra lunga och han hade blod från läppen till strupen. Han hängde där livlöst, ögonen öppna och pupillerna rullade tillbaks i skallen. Jag kollade ner i sanden och skrek i fasa. Sedan märkte jag att det var två olika storlekar av fotsteg i sanden. Jag vände mig om och såg ett välkänt ansikte helt utan känslor. Han stod på dem små klipporna med blodiga händer som fortfarande droppade. Jag kunde knappt säga någonting förutom “Varför?!”.
Han började le, men hans ögon var fortfarande kalla.
“Förstår du inte? Jag hittade på allting om Satal och kraken. Du har jagat något meningslöst hela tiden! Anledningen till Satals död är jag!”
Sedan flödade allting tillbaka, hur han alltid såg sur ut. Hur han alltid var skeptisk när vi kollade närheten av hans grejer. “Jag mördade honom, och du är härnäst.” sade Sokat. Han gick långsamt fram emot mig med sin brinnande fackla.
Jag bröt en del av vraket och använde den som ett vasst träspjut.
Precis efter att jag bröt av träspjutet så flög en ljus grej emot mig.
Jag duckade och jag kastade spjutet mot min största fiende.
Spjutet fastnade i marken bakom Sokat, han försökte andas med hans hals täckt i blod. Han rörde sig för att få bort spjutet, men han hann inte.

Jag gick fram till Maffies och tog ner hans ögonlock och började gå min väg till andra sidan om ön. Det blev solnedgång, och jag var äntligen framme.
Jag samlade ved och började hetta upp en brasa.
Efter elden blev klar så behövde man bara vänta.
Tillslut så hörde jag röster vid vattnet som kom för att hämta mig.
Jag följde med tillbaka till Grekland, till mitt hem.
Hela vägen tillbaka till Aten så kollade jag ner i det flödande vågorna.
Jag kände absolut ingenting. Allting som hänt kändes overkligt, typ som om det var en dröm.

Efter jag kom hem så öppnade jag den slitna dörren och satt mig vid köksbordet.
Först så gick sekunderna hastigt, sedan minuterna, och till sist, timmarna.
Ljuset från fönstret blev till mörker. Jag stod upp och började gå till den gamla smutsiga sängen. Ett knakande ljud kom bakifrån mig. Jag vände mig om och blev chockad av att se Sokat med ett hål i halsen. Jag tittade bort och försökte hitta kökskniven. Sedan vände jag mig tillbaks och… Han var borta.
Alla som jag känner, döda. Efter att jag såg honom blev allting omkring mig normalt.
Ibland så känns det som om det skulle ha varit bättre om jag var kvarlämnad på ön.

Skriver bäst på engelska, älskar att skriva skräckinspirerat. Snart 14 år med författambitioner.
Victor Poshman är medlem sedan 2020 Victor Poshman har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson