Publicerat
Kategori: Novell

Lilla Fågel Blå

Ingen visste om det, ingen visste att detta skulle vara kvällen som förändrade de bådas liv. Lea stod i hallen och såg på sin bästa vän. Vad vacker hon är, tänkte hon. Emma hade färgat håret rött, kvällen till ära. Hon hade en svart klänning och svart-vit randiga strumpbyxor. Håret var uppsatt med hårnålar och hennes stora ögon glittrade, markerade med eye-liner och mascara. Hon skrattade till när hon studerade sig själv i spegeln och hennes skrattgropar kunde hon inte längra dölja. Lea själv hade mörkblå lågt skurna jeans och en röd blus. Emma hade hjälp Lea att sminka sig och Lea kände sig för engångs skull riktigt vacker. De båda vännerna stod en stund och gjorde grimager i spegeln, samtidigt som Ebba Gröns – ”Flytksoda” gick på repeat i bakgrunden. Denna stund skulle Lea alltid minnas, men det visste hon inte nu.
Emma öppnade upp ryggsäcken som hon gömt under sängen. Hon tog ut två öl, Kung stod de stort på burken som hon sträckte över till Lea. Lea knäckte försiktigt ölen och tog en klunk. Fy fan va äckligt, tänkte hon och höll masken för att inte grimagera.
- åh va gott, sa hon och tittade sin vän i ögonen. De var bara att dricka, för öl är nåt som vuxna dricker och hon var nästan vuxen nu!
Emma knäckte också sin öl, hon drack och Lea såg att hon njöt av varje klunk. Emma var två år äldre än Lea och skulle börja tredje året på gymnasiet till hösten. Lea själv skulle börja i ettan och hon hoppades på att komma in på mediaprogrammet.
- vi måste typ sticka nu, sa Emma. Jag ska bara ringa Tony och höra om festen är igång.
Emma tog upp mobilen, hon hade en av de nyaste Ericsson telefonerna med kamera och allt!
- okej vi sticker dit nu. Festen är redan igång och Markus är där, sa Emma med ett stort leende.
Markus hade varit Emmas hemliga kärlek i snart ett år och Emma hade bestämt att berätta precis vad hon kände för honom ikväll.
De gick nerför trappan och Emma ropade snabbt:
- Jag sticker nu, sitt inte uppe och vänta.
- Jasså och vart ska du då? Hennes forsterpappa Bengt hade rest sig från fotöljen och klev ut i hallen.
- Vi ska hem till Tony i Bandhagen. Du vet Tony i min klass.
- Jaha okej, bli inte borta förlänge bara, uppmanade Bengt.
- Nerrå! Ropade Emma som redan var påväg ut genom dörren.
Emma hade förlorat sina föräldrar i en hemsk bilolycka för två år sedan. Hon bodde ett tag hos hennes moster Karin och hennes man Kenneth. Efter ett år av misshandel från Kenneth så hade Emma försökt ta sitt liv och då omhändertogs hon av socialen och placerades hos Bengt och Agneta, ett gulligt par över femtio år som aldrig själva kunnat få barn. De första halvåret hos dom så hade Emma inte varit annat än problem. Hon hade blivit groft dreprimerad och börjat ta droger. Hon var uppkäftig och skolkade nästan jämt. Efter att socialen igen hade gripit in och hotat Emma med omplacering om hon inte började sköta sig så gav Emma med sig. Hon gav upp drogerna, började sköta skolan och är hon gick ut nian hade hon hela 285 poäng. En rikig vändpunkt för Emma och idag hade hon aldrig mått bättre!
Ute vid busshållplatsen tog emma upp en paket Camel och bjöd Lea. Lea rökte egentligen inte. Men ikväll var det fest och vuxna röker på fest och hon var nästan vuxen.
Utan att ringa på klev de båda tjejerna in, de snubblade över alla skor som stod i hallen och kastade jackorna på en stor hög av jackor som låg i ett hörn av hallen.
- Tjena tjejer! Tony klev ut i hallen och omfamnade dem båda.
Tony var riktigt snygg, i svart skjorta, ljusa jeans och ett vitt skärp stop han där i hallen. Han höll ett plastglas i handen och räckte fram det till Lea.
- Smaka, det är vodka, tranbärsjuice och fanta. Skitgott!
Tea tog en liten klunk. Det var gott, betydligt godare än ölen Tea tidigare hade hällt i sig.
- Tänkte ni stå i hallen hela kvällen eller ska ni komma med in? Tony blinkade åt Lea.
Han flörtar med mig, tänkte hon. Tony, snygga Tony som kunde få vem som helst stod och höll armen runt henne! Ur högtalarna sjöng Fronda ”sant, är det fest är det inget som förstör det” och det var precis så det kändes.
Tjejerna klev in i vardagsrummet, där var det fullt med människor. Det var många personer som Lea hade träffat förrut och hon hälsade artigt på alla. Lea och Emma satte sig i en av sofforna och tog varsin öl. Efter fyra öl så tyckte Lea att det faktiskt började smaka bra och hon och Emma satt och sjöng till den högljudda musiken.
Plötsligt satte sig Tony ner på armstödet, tätt intill Lea. Hon kände hur hennes hjärta började slå fortare. Emma sa att hon skulle gå på toa och Tony tog hennes plats i soffan. Han strök Lea mjukt över håret, Lea rös. Tony tittade plötsligt upp, han såg rakt in i Lea med sina ljusblåa ögon. En halvminut senare låg hon i soffan med Tony över sig. Det var helt oskyldigt och Lea visste att det inte skulle leda någonstans. Plötsligt hostade någon till precis brevid Lea, det var Emma som hade återvänt. Men det var något som inte stämde, någon var inte som det skulle va. Emmas ögon var rödsprängda och hon såg ut att vara helt borta. Lea reste sig hastigt, puttade bort Tony och drog med sig Emma till köket. Därinne gav hon Emma ett glas vatten och frågade vad som stod på. Emma sa att det inte var något särskillt och Lea hörde på hennes röst att hon ljög. Men det var så med Emma, hade hon bestämt sig för att inte säga nåt så skulle hon inte heller göra det hur mycket Lea än skulle försöka. De återvände till sina platser i soffan, Tony stod och pratade med en av tjejerna i hans klass. Lea måste erkänna att hon var lite svartsjuk, även om hon inte hade någon rätt att vara det.
Plötsligt slet Markus tag i Emma. Emma hade försökt ignorera Markus hela kvällen för att samla mod till sig att berätta för honom hur djupt kär hon faktiskt var. Markus tog Emma till sig och började lite klumpigt att svänga runt henne i dans. Emma skrattade av lycka och av alkoholen hon druckigt. Och av drogerna hon tagit, men det visste inte Lea.
Thomas, som gick i paralellklass med Emma satte sig brevid Lea. Han hälsade och började prata om hur jobbigt det var i tvåan. Thomas läste sam-ekonomi, mest för att han inte visste vad han skulle läsa och han hade redan ångrat sitt val.
- Fan när jag äntligen tagit studenten så måste jag fortsätta plugga, minst tre år för annars kommer jag aldrig få nåt jobb. Han suckade och kollade bort.
Plötsligt från ingenstans kom Tony och nästan hoppade på Lea, som för att markera sitt revir. För det var så, ikväll var Lea hans. Lea tyckte om tanken om att få vara någons, om så bara för en enda kväll. Efter en timmas hångel med Tony kändes det som att hennes käke skulle hoppa ur led och hon reste sig upp. Hon mådde ganska illa av alkoholen och gick ut i köket för att dricka vatten. Då plötsligt slog det henne att hon inte hade sett Emma på länge. Hennes första tanke var att hon hade gått och gömt sig i nåt hörn för att mysa med Markus. Men så kom hon på att hon faktiskt hade skymtat Markus tillsammans med Björn och någon annan som Lea inte kunde namnet på. Hon hörde plötsligt ett kväljande ljud från ett av sovrummen och sprang nästan dit.
Där inne fann hon Emma, liggandes på en säng med Nalle Puh-lakan. Nu kände hon plötsligt en rädsla växa inombords. Hon försökte få liv i Emma, utan resultat. Kände på hennes puls, kollade hennes andning. Både pulsen och andningen var svag. Nu greps hon av panik. Hon la Emma i framåtstupa-sidoläge som hon hade fått lära sig på gymnasitiken några veckor tidigare. Hon sprang ut i hallen, rotade bland alla jackor. Tillslut fick hon tag i sin egen och tog upp hennes mobil. Hon slog de tre siffrorna, ett, ett, två.
När ambulansen tillslut kom hade Emmas andning nästan upphört. Hon bars ut på bår och alla ungdomar redan försvunnit, ingen ville bli kopplad till den festen.
Lea satt där i ambulansen, höll krampaktigt tag i Emmas hand. Ville inte släppa taget, kunde inte släppa taget! Hon magpumpades, de kollade hennes puls. De gav henne hjärtmassage.
Tårarna rann, Lea kunde inte hejda dom. Hon satt där, hand i hand med hennes bästa vän. Fast det var inte längre hennes bästa vän, för just nu var det bara ett tomt skal.
Lea kommer ihåg när de träffades för allra första gången. De var sommaren mellan femman och sexan. När Lea klev på bussen så satt alla barnen redan två och två. Men det var en ledig plats, en tjej satt själv med hörsnäckor i öronen och tittade ut genom fönstret. Hon var helt svartklädd, hade svartsmink runt hela ögonen och nitar runt armarna. Lea satte sig brevid henne, men det var ett stort mellanrum mellan dom. Emma tog ur ena snäckan ur örat och studerade Lea. Lea måste ha sett ganska mesig ut brevid Emma. Hennes röda savann-byxor, vita t-shirt och hennes fula glasögon som hon fått några månader innan.
- Tja, sa Emma med en skarp och säker röst.
- Tja, svarade Lea försikigt.
Efter några timmar gled bussen in bland några röda stugor och på en stor skylt stog det ”välkommen till Kolmårdens djurkollo”.
När det var dags att välja sängar så hade Emma redan bestämt vilken säng hon skulle sova i. Kaxigt vacklade hon fram och kastade sig på underslafen av våningssängen. Tea hade tvekat, men sedan så hade hon tagit mod till sig.
- Är det okej att jag tar slafen över dig?
- Tja, varför inte. Så länge du inte är nån sängvättare hade Emma svarat.
Plötsligt gav hon ifrån sig det mjukaste leendet Tea hade sett och skrattgroparna visade sig. Från och med denna dag så var det bästa kompisar. De kunde ingen ändra på, det visste hon!
Plötsligt väcktes Lea ur sin dröm. En ambulansvårdare la en filt över henne, eftersom hon skakade av chock. Försikigt tog han hennes hand, den handen som hon krampaktigt hållt i Emma och kramade om den.
- Vad gör du? Pressade Lea fram.
- Finns det någon som kan möta dig på sjukhuset, frågade mannen som presenterat sig som Pär.
- Vad gör du? Upprepade Lea.
Mannen visste inte riktigt vad han skulle svara och Lea såg hur osäker han var.
- Det finns tyvärr inget mer vi kan göra Lea.
Vad säger han! Vadå inget mer? Vad är det som händer. Lea förstår ingenting, samtidigt som hon förstår allt. Hon får svårt att andas, tar tag i en plastpåse som ligger brevid hennes fötter. Hon kräks, hon kippar efter luft, hon kräks igen.
Efter det så minns hon ingenting. Hon vaknar upp och känner doften av sjukhus. Hur hamnade hon här? Vad var det som hänt? Hon skakar, fryser i hela kroppen. En läkare med vit rock kommer in i rummet. Strax efter honom kommer hennes mamma. Hon kastar sig i armarna på henne. Hennes egna mamma, världens bästa mamma!
- Såja, allt kommer att bli bra lilla älsklingen.
- Vart är Emma? Lea tvekar med frågan. Hon vet redan, hon vill inte ha det bekräftat.
Varför är hon så dum att hon frågar för?
- Lilla älsklingen, min lilla Lea. Mamma svarar inte på frågan. Lea känner plötsligt en
droppe mot halsen. Mamma gråter.

Klädd i svart; svart klänning, svarta strumpbyxor, svarta skor, svart jacka promenerar Lea med sakta steg över kyrkogården. Hon släpper inte hennes mammas hand, just nu skiter hon i att hon ska börja gymnasiet till hösten. Hon kramar mammas hand, för det är sånt som ett barn gör och hon är fortfarande ett barn!
I kyrkan sitter det en massa människor, släkt, vänner och klasskamrater. Hon sätter sig på raden näst längst fram. På alteret står en vit kista, på kistan ligger det röda rosor. Under hela gudstjänsten blundar Lea, hon vet inte varför hon blundar. Hon vet att när hon öppnar ögonen så kommer kistan fortfarande stå där, med de röda rosorna på. I slutet på cermonin sätter prästen på en cd-spelare. Den här gången är det inte Thåström som sjunger ”var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig, jag går på glödande kol”. Det är inte heller Fronda som sjunger ”för allt som har en bra början har ett bra slut”. Lea hatar Fronda! För nu vet hon, hon vet att allt som har en bra börjar inte alltid har ett bra slut.
Just nu så är med Staffan Hellstrand som sjunger:

Det kallas himlen och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen
så önskar jag att du var här.
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld.
Och jag kan bara säga

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå

Allt var så vackert. Lea hatar sig själv för att hon tycker det. Hur fan kan man tycka att det är vackert när ens bästa vän ligger död i en kista som inom en timma ska begravas i jorden. Om en timma så kommer Emmas kropp sakta men säkert börja fömultna och bli mat till en massa äckliga likmaskar! Min älskade Emma, Emma med skrattgropar som kratrar i ansiktet. Emma som har lovat Lea att hon alltid ska finnas där.


Det har gått tre år nu. Tre år och inget har förändrats, fast allt har förändrats!
Lea står vid graven, studerar gravstenen. ”Här vilar Emma Bengtsson, älskad och saknad”. Lea sväljer. Hon tänker tillbaka, minns den kvällen. Den där hemska kvällen som förändrade allting. Lea minns hur vacker Emma var där hon stod i hallen. Det kommer hon alltid att minnas. Utan att tänka sig för börjar Lea sjunga:

Var inte rädd för mej,
jag är så rädd för dej,
jag går på glödande kol.
Lyckan kommer, lyckan går.
Dom säger tiden läker sår.

Hon vet att tiden inte läker alla sår, fast folk säger det. För här står hon nu, vid hennes bästa väns grav. Visst har hon kunnat bearbeta det som hände, men det kommer alltid att göra lika ont. Det vet hon. Men hon vet också att vart hon än går, vart vägen än bär, så kommer Emma alltid att finnas där. För det har hon lovat Lea att hon ska göra och Lea vet att Emma aldrig ljuger.

Skriven av: frekso

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren