Publicerat
Kategori: Novell

Lillefix

Än en gång rullar jag barnvagnen uppför den lätt lutande kullerstensbelagda Omirougatan i gamla stan på Rhodos. Det är mycket varmt och jag svettas av ansträngningen att skjuta den tunga lasten framför mig. Jag ger inte upp för jag vet att vägen snart bli jämnare. Jag vet det eftersom jag gått vägen till ”bussen” så många gånger att jag kan den utan och innan, i alla fall de senaste dagarna eftersom det snart är dags att återvända till Sverige. Klockan tre på eftermiddagen går färjan och vi måste skynda oss att släpa den sista packningen till bussen innan lunch. Alla ska hjälpa till. Jag tar den gamla, grå och smutsiga vagnen till hjälp och de andra elva syskonen får antingen stanna hemma och städa, gå med kassar eller om man är stor nog, ta mopeden. Om vi ska kunna komma iväg på vår resa måste alla pusselbitar stämma. Tänk så enkelt det skulle vara om vi istället kunde flyga…
”Tuut, tuut” en bil signalerar bakom mig i den smala gränden och vill köra förbi. Hastigt vaknar jag upp ur mina dagdrömmar. Jag försöker svänga in vagnen närmare husväggen för att lämna plats åt bilen. Rörelsen blir så häftig att vagnen tippar och vips ligger all packning utspridd över gatan. Det är bara att börja om från början.
När jag kommer fram till den stora vägen ser jag hur det ligger tomater, gurkor och andra grönsaker kvarlämnade överallt på vägen. Det hade varit marknad här på morgonen med små stånd som säljer kläder och grönsaker. Mina föräldrar hade varit där och köpt det mest nödvändiga inför resan. ”Splash”, av misstag råkar jag rulla vagnen över en gammal övermogen tomat som stänker ner mina sandaler. Jag knuffar vagnen vidare och kommer så småningom fram till den blåvita husbilen som står parkerad invid vägkanten. Med en suck av lättnad går jag fram till förardörren. Den står öppen och jag hör att ett av mina syskon är där inne. Jag slänger snabbt in alla kassar med mat, kuddar och annat som finns på vagnen. Därefter börjar jag springa tillbaka den väg jag kommit med vagnen, som nu blivit mycket lättare. Det tar ungefär tio minuter att ta sig genom de smala gränderna kantade av de höga stenmurarna hem till den välbekanta grå stenbyggnaden. Pappa har sagt att vårt hus är över fyrahundra år gammalt. Man kan se det i husets entré som har en ca tjugo meter lång gång där vi ställer cyklar och mopeder längs väggarna. Men från början var utrymmet avsett för hästar.
Allt är lite nergånget och gammalmodigt i vårt hus och överallt finns antika föremål såsom krukor och kanonkulor. Mitt sovrum påminner lite om ett militärläger med dubbla våningssängar i. Jag delar rum med tre av mina syskon Daphne, Niki och Zoi. På nätterna kan det hända att kalk från väggarna faller ner eller en och annan kackerlacka smyger omkring.
Trots det skulle jag inte vilja byta ut en sommar på Rhodos. Vi har en bassäng som min pappa byggt själv. Den är målad i blå kalkfärg och är ganska liten, men den är underbar! Den är räddningen om somrarna då det är över trettio grader varmt. På gården har vi även ett flertal bord och stolar, eftersom mina föräldrar tidigare drev en restaurang och bar som hette Bolox Bar. Men idag har vi tagit in alla stolar och bord och det ser tomt ut på det stora, kala betonggolvet som är kantat av blommor, palmer, lagerbladsträd, bananträd, kaktusar och andra växter.
– Det är dags att släppa ut ”sköldisarna” nu! ropar mamma från köket. Jag springer direkt till den lilla jordhörnan där vi har våra tolv sköldpaddor som blivit helt leriga av att trängas på det lilla området. Jag tar upp en av dem och lägger ned den på betonggolvet där den genast börjar springa bort mot friheten. Alla tolv ska ut då de får lite större plats under hösten, vintern och våren när vi inte kommer att vara där längre.

Efter lunch är det dags. Alla tar sina sista saker och börjar gå mot bussen. Väl framme får vi vänta. Som vanligt är det mamma som låser dörren och långsamt går genom gamla stan till ”San Franciscus” där bussen står. Under tiden leker vi utanför bussen. Då jag blir trött sätter jag mig bredvid en gammal farbror på en parkbänk. Han har slitna kläder och ser ut som en bonde som man kan träffa på marknaden. Han börjar prata med mig men jag förstår inte ett ord av vad han säger. Jag bara sitter där och nickar och ler mot honom. Plötsligt sträcker han på sig för att ta upp något ur bröstfickan på sin skjorta. I sina händer håller han en sköldpadda som är mindre än en snusdosa. Han räcker fram den emot mig och jag blir stormförtjust och tar emot det lilla djuret med ett brett leende. Jag har alltid velat ha en egen sköldpadda och tänkte direkt att ”Lillefix” ska han heta. Jag reser mig upp och säger:
– Eucharisto! som betyder tack på grekiska. Jag springer snabbt tillbaka till bussen för att visa alla andra vad jag fått…

Skriven av: Natalie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson