"LINA"

”LINA”


Jag tar ned en ”handdukstäckare” en paradhandduk, som jag hade hängt på väggen i sovrummet, mest som prydnad. Den döljer inga handdukar mera, men har följt mig genom många flyttar och många öden. Den är gammal från det förra seklets början kanske ännu äldre, den hängde uppe i mitt hem när jag var barn när det blev sommar.
Mamma tog ibland fram den och hängde den på hållaren framför kökshanddukarna. Detta trots att den inte var lika ”fin” som de andra som hängde där till vardags. Det låg säkert många minnen förknippade med denna bonad som var urblekt i sina färger och sytt på ett grovt bottentyg. Jag frågade en gång om hon hade broderat den. Nej svarade hon den är mormors, alltså min mormorsmors. Den kommer från mammas hem, alltså från min mammas hem. Nu blev det tillkrånglat som det ofta blev när släkten skulle förklaras. När mamma berättade så var de här människorna en skälvklarhet men för mig som var liten blev de svårupplösta minnesnystan att senare trassla ut. Den kom alltså från min mormorsmors hem. Då var den ju mer än hundra år gammal. Eller menade hon min mormor hur det nu än var så var den gammal
I mitt minne kommer ännu en ny bild, jag minns på nytt från min barndom ett minnesfragment, det är för längesen och den är dunkel och säkert många gånger redigerad i mitt minne. Så sker ju ofta med mina minnesfragment. Jag sitter och bläddrar i en gammal tidning, det är stillaveckan och då förväntas det att barn snällt satt inne och gjorde så lite väsen med sig som möjligt.
Jag hade ritat och försökt störa så lite som möjligt, nu var alla rena ytor på omslagspapper och utslätade papperspåsar fyllda med mina krumelurer och teckningar. Jag önskade att jag hade fått börja i skolan i höstas, jag var ju ändå sju år men skulle få vänta till nästa höst och dit var det långt kvar. Skolan, ja den var bra för då när jag började där så kunde jag läsa, ja inte kanske direkt, men nog ganska snart.
Det var bra att kunna läsa för då hade man något att göra som inte förde oljud och störde de andra, eller som nu när det skulle bli påsk. Då var det nästan helt förbjudet med allt som förde oljud. Vem som nu hörde om jag pratade och skrattade när jag lekte, eller sjöng någon av sångerna som mamma och jag brukade sjunga. Jag var ju ensam hemma med mamma och vårt hus låg för sig själv ute på en gammal betesmark. Konstigt att allt var så förbjudet nu när det var det man kallade stillaveckan. Fast att vara stilla betydde att inte springa runt och göra en massa oljud i onödan hade mamma förklarat. Men sjunga det gjorde man ju i kyrkan så det borde man få, tyckte jag nog ändå.
Jesus bodde ju där i kyrkan alltså och påsken var ju hans speciella dag och då skulle vi tänka på honom i stillhet. Så var det bara och omöjligt för ett barn att ifrågasätta.
Jag hade bläddrat i tidningen som mamma tidigare hade läst. Den hade fina bilder och en som var så vacker och visade hur Jesus hängde uppspikad på ett träkors. Blodet hade runnit ut bredvid spikarna. Det var lika stora spikar som de största spikarna som fanns i pappas spiklåda.
Varför spikade man fast honom? Vad hade Jesus gjort? Han skulle ju vara snäll och hade bara gjort bra saker. Botat sjuka och gjort så att döva kunde höra och blinda hade han fått att se.
När jag blir stor skall jag nog förstå allt det här, men först måste jag kunna läsa så att jag inte måste fråga om allt som jag inte vet. Mamma blev nog kanske trött på alla mina frågor.
Det måste nog ha gjort ont när de spikade fast Jesus på träkorset. Han skrek säkert och grät, precis som jag gjorde när jag slog mig med hammaren på fingret en gång. Då grät jag fast det bara kom lite blod.
Om man gick till kyrkan nu när det var stillaveckan och var tyst, om man satte sig ensam och lyssnade kunde man då höra hur Jesus grät av sin smärta.

Påskveckan var varm och jag tog fram cykeln gav mig iväg på en tur, kaffe och bulle var med i väskan som hängde på styret.
Hungerdagen namnet gnagde i mitt huvud, jag hörde det den gången från en kvinna som var ”inflyttad”. Namnet som hon åsyftade på var antagligen fastans dymmelonsdag, men det hon pratade om när vi träffades på kyrkogården, var om min mormors och hennes uppväxt i barndomens ”Pedesi”.
De hade tillsammans arbetat på ”Fabriken”, suttit bredvid varandra och ”stoppat” cigaretter, ja detta var före cigarettmaskinernas era. Då var nog Hungerdagen mera en realitet. Att leva utan kött och sovel på bordet i några dagar under en vecka om året var mera normalt än en manifestation för någon behjärtansvärd sak.
Hur mycket hon religiöst hon kopplade namnet på denna onsdag mitt i fasteveckan, är svårt att tänka sig så här långt efteråt. Hon hade levt och varit uppvuxen i en tid när religionen och tron var en självklarhet. Hunger var inte straff från Gud för tidigare obetalda syndaskulder utan den fattiges ok som måste bäras. Frivilligt påtagen fasta och att avstå från lyxen att äta kött var de rika och välbärgade förunnat.
Jag hade delat med mig av mitt termoskaffe och hon fick min skiva med vetebröd. Hade parkerat cykeln vid muren och satt på bänken och njöt av tystnaden och solen. Skall du vara länge här, frågade hon; då du hade kaffe me dej... Nej sade jag, jag var bara upp och titta till graven, sen skall jag cykla lite bortåt ”fladan” och se om snön och isen har smält bort.
Hälsa mam din, sa hon och jag packade ihop termosen och hängde den på cykelstyret, satte mig upp och cyklade iväg. Detta efter att jag skakat hand till adjö med den gamla gumman som stod på grusgången vid kyrkmuren krum och var hoptorkad och rynkig som ett russin i ansiktet.
Vem hon var vet jag inte ännu eller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan. Tankarna kommer och undran, hade hon arbetat tillsammans med mormor så hade hon varit närmare hundra år gammal när vi träffades. Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna. Tanken nu i efterhand är hur kände hon igen mig, hur kunde hon veta vem jag var?
Jag mindes ännu vårt samtal där vid kyrkmuren. Hon som var ”inflyttad” hade dykt upp liksom ur tomma intet där jag satt i mina tankar.
Hälsa mam din, hade hon sagt när jag hade packat ihop termosen och hängt den på cykelstyret och cyklat iväg. Man såg henne ofta driva ikring klädd i säckiga kläder. Var hon bodde visste jag inte kanske i ett av de gamla husen, ”kyrkstugorna” som man kallade dem.
Hon var en av de anonyma människorna som jag minns fanns i min barndom. Jag vet ännu inte heller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan. Tankarna komm och gick och jag undrade, hade hon arbetat tillsammans med mormor så borde hon varit närmare hundra år gammal när vi träffades. Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna.
Tanken är fortfarande hur kände hon igen mig, hur kunde hon veta vem jag var, kände hon min mamma? Mamma hade ju också jobbat på ”Fabriken”. Jag viker ihop tyget och minns att jag fått berättat att det grova tyg som det var broderat på kom från gamla mjölsäckar som man hade fått med mjöl malt av vete som betalning när man arbetat på vägarbetet. Det hade varit i svältåren på slutet av 1800-talet och vägen hade i folkmun fått namnet hungervägen. Mormorsmor hade som många andra arbetat där och tyget var nog ett minne värt att spara.
Ting hade en förmåga att länka samman tider även om de inte gav svar på alla frågor. Hunger var här en gemensam nämnare på mina tankar och minnen. Vem hon var som kände min mormor får jag aldrig veta med säkerhet, mera än att hon som var ”inflyttad” visst hette ”Lina”. Hon begravdes bland de okända längst ner i hörnet på kyrkogården. Jag såg en gång vid ett av mina strövtåg runt kring begravningsplatsen, jag hade besökt min far som numera låg sida vid sida med mormor i familjegraven. Läst ner i hörnet på kyrkogården såg jag en en grav markerad med en träpinne. På träpinnen fanns en fastspikad papperslapp och där hade prästen skrivit namnet ”LINA” med stora bokstäver och under stod med gemena bokstäver ”inflyttad”.

Skriven av: Bo Nystrand