Lisa på rymmen

Det är fredag eftermiddag. Det har varit en lång och dryg dag i skolan med bara massa teori plus idrott. Jag pallrar mig uppför de sista trappstegen till dörren.

Hela huset står som vanligt i en enda röra och det enda som hörs är lilla Marie som ligger och lipar i vardagsrummet. Jaja, gör jag inget. Innan mamma och Lars kommer hem så lär det väl bli gräl. Särskilt med Lars som alltid ska lägga sig i vad man gör och inte. Men lukten av ostädad lägenhet plus synen av stökigt köksbord samt en massa disk gör att man bara vill här ifrån.. Att man känner sig hängig gör det bara ännu värre!

Jag blir så jäkla less bara vid tanken på att ”snart kommer han hem”. Det är fan inte hans hem! Han kommer aldrig få mig att tycka att han är min pappa hur mycket han än fjäskar för att försöka vara det, särskilt inför Tobias, Sixten och Lina vilka är mer lättåtkomliga eftersom dom är yngre. När det gäller mej så fjäskar han däremot inför morsan. Jag menar alltså: ren falskhet. Han kan berömma mig med saker som jag vet att han inte tycker inför morsan men inte då jag är själv. Då nonchalerar han mig totalt om det förvisso inte är så att jag kommer hem sent någon kväll eller inte har fixat middag. Jo, då förståss kan han ju bry sig om mig.

Klockan är nu halv sex. För att slippa allmänt missnöje så värmer jag på lite soppa och ställer på diskbänken. De kan ju värma på den när de kommer hem. Jag tänker då inte vara kvar här länge till. Jag börjar alltså packa ner det absolut nödvändigaste. Ett par underkläder, deodorant, parfym, tandborste och tandkräm, ett par tunnare tröjor och mina mellan blå utsvängda jeans plus ett ritblock och ett par pennor. Sen går jag in i Lars rum och börjar rota efter pengar. Det är ju han som har pengarna här i huset. Någonstans borde de väl ändå finnas, men ”icke sa Nicke”. Jaja., jag får väl klara mig med dom 110 kronorna jag har kvar av min 150 kronors månadspeng hur nu det ska gå. Jag låser ytterdörren efter mig och går nerför trapperna och ut på gården.

Jag tar första, bästa buss in till stan och börjar gå längs gatan. Det är milt och skönt ute trots att det nyss har duggregnat. Jag går in i en affär och köper mig lite lösviktsgodis.

Jag fortsätter att gå längs gatan och alla problem verkar för en stund bara plötsligt vara ur världen. Jag hör mysig klassisk musik som verkar komma bortifrån någonstans. Jag håller utkik längst gatan och får syn på operahuset som lyser upp som en guldliknande fasad. Det låter så vackert. Jag måste bara kolla vad det är för någonting som pågår därinne. Tänk om det är en alldeles underbar balettföreställning eller något men det kostar nog skjortan att ta sig in dit. Äh, jag går vidare.

Sen plötsligt tittar jag åt sidan och ser att långt inne i den mörka gränden vid operahuset är det en öppen dörr som det lyser ifrån. Det kanske är vaktmästaringången eller nåt. Bäst jag kollar. Jag menar man kanske t.o.m kan lyckas smita in om det inte är någon där inne.

Så jag springer lite diskret men snabbt in i den mörka gränden och fram till dörren. Jag kikar in lite försiktigt och konstaterar att det ingen är där. Jag öppnar dörren lite till sakta och stänger den sedan efter mig så att någon inte ska misstänka något, eftersom den som lämnade dörren antagligen har glömt bort att han eller hon lämnade dörren öppen. Sen springer jag så snabbt och diskret som möjligt längst den långa, upplysta korridoren men det blir tyvärr inte speciellt ljudlöst eftersom mina klackar smattrar i golvet så mycket. Jag börjar gå lita saktare bara för att det inte ska låta så mycket .

Ett par våningar uppför spiraltrappan ser jag vaktisen komma gående längs korridoren som jag kommit fram till och jag möter hans blick. Jag börjar känna mig mer och mer osäker. Vad ska jag nu säga.

Till slut stannar han framför mig och tittar mig i ögonen och sen börjar han granska mig från topp till tå till han till slut kommer upp till mina ögon igen.

-Jasså, så du har inte tänkt gå in som dom andra gästerna du?
Jag sväljer och tittar ner i marken. Detta var ju det man minst av allt ville skulle hända… Vad ska jag säga., hur kommer han att reagera om jag säger som det är. Jag menar, tänk om han anmäler mig och jag får en prick. Vad ska jag då säga när morsan och Lars får reda på det? Jag tittar upp igen och möter hans blick men den ser snällare ut nu så jag berättar nog som det är.
-Det var så här att jag gick förbi här och hörde den underbara musiken och sen såg jag den öppna dörren där nere och passade på att smita in och för det andra så har jag heller inte råd att gå på sånt här medans jag verkligen vill det! Jag tittar upp igen och möter hans blick som ser riktigt flinande ut och så säger han:
-Jahapp, och vad har du tänkt göra åt det?
Han sneglar mot min vänstra hand och jag blir plötsligt medveten om den stora och härligt läskande godispåsen som jag håller just i min vänstra hand. Då kommer en snilleblixt…
-Men, om du får min godispåse. Är vi kvitt då?
Då ser han på mig och ler.
-Javisst. Det var precis den jag ville ha också!!

Jag ger den till honom med en lättnadens suck och han släpper in mig i ett nersläckt café med utsikt över den stora scenen och dess publik. Folk håller fortfarande på att sätta sig på sina platser. Jag iakttar publiken utifall att jag känner igen någon men jag ser ingen. Alla ser så jäkla stroppiga ut. Undra vad biljetten kostar… säkert 1000 spänn. Det skulle inte förvåna mig. Jag tittar ut över scenen men den är för tillfället tom men orkestern står beredd. Min blick fortsätter vandra efter publiken. Plötsligt känner jag att det är ljust runt omkring mig där jag står. Jag vänder mig om och där vid dörren jag just gick in i står Nathalie. Åh shit, vad länge sen och vad olik sig hon har blivit. Det är värsta kontrasten i jämförelse med alla andra här och med jättemycket smink. Hon ser nästan dockliknande ut. Det är vackert.. Vidare har hon en jätte läcker nättröja med ett svart kortlinne innanför. Det syns att hon både har piercing och tatuering på magen. Vidare har hon en kort kjol i svart plysch med slits på ena sidan. Svarta, mörka nätstrumpbyxor och ett par platåskor med remmar som räcker upp till knäna. Jag tittar på henne och förvånas över att hon vågar klä sig som hon gör på ett sådant här ställe. Hon tittar på mig leende medans hon stryker sitt stripiga svarta hår med röda slingor i åt sidan..

-Men hej, är det du Lisa. Men vad länge sen!!!
Hon kommer fram till mig och ger mig en kram..
-Hej, vad gör du här egentligen?
-Jag är här med min moster. Hon älskar balett så jag tyckte det var okej att hänga på. Det är rätt vackert ändå. Föresten så såg jag dig häruppe så jag tänkte passa på och säga hej
-Jag har hållit hus i Södertälje hos min moster. Jag klarade inte av att bo hemma, det var så jobbigt. Morsan hade aldrig tid att vara hemma med oss eftersom hon jobbade så mycket och direkt hon kom hem så var hon alltid så trött och stressad men ändå så satt hon uppe hela natten lång. Då satt hon alltså och arbetade med de saker som hon hade ogjort från arbetet. Jag hade alltid tyckt att morsan betedde sig lite mysko om dagarna. Jag menar att det enda hon var fokuserad på var sitt jäkla arbete. Hon var ofta hård och aggressiv mot oss andra i familjen. Man kände sig bara i vägen hela tiden och ingenting dög hur mycket man än hjälpte till hemma. Det var aldrig den där stämningen som man vill ha hemma. Jag misstänkte dessutom starkt att morsan höll på med amfetamin eller någonting på grund av hennes beteende.

En dag då mammas syster kom hem till oss beslöt jag mig för att rymma med henne. Jag stod nämligen inte ut längre. Nu vet hon ju vars jag är och så för jag har ju varit borta en 2 månader. Mammas andra syster får ta hand om mamma nu och bor fortfarande hemma hos oss, så det är ju i alla fall skönt att någon tar hand om henne.

Jag ser på henne. Hon har ju rymt hemifrån precis som jag. Men, jag undrar ändå ifall det inte är bättre att hon försöker riktigt ta tag i hennes mors problem eftersom jag kommer ju ihåg de stunder vi hade tillsammans hemma hos henne när jag var yngre. Hennes mamma var ju jätteglad och trevlig.
-Jag har försökt men förgäves. Jag känner mig bara i vägen. Jag flyttar hem när jag känner att mamma verkligen behöver mig och har tid för mig. Så länge hon pluggar tänker jag i alla fall inte bo hemma. Det är bäst för både henne och mig. Föresten är jag ju snart 18 nu så jag kan ju klara mig själv också. Vad gör du själv här förresten?

Jag berättar hela historien om varför jag inte är hemma och hur jag tog mig in här, men det är ändå som om hennes historia fick mig en tankeställare. Min mamma försöker ju i alla fall bry sig om mig så mycket hon bara kan. Hon blir vidare också jätte- glad när man hjälper till hemma. Det värsta är att jag verkligen behövs för henne och mina syskon hemma. Nathalie känner ju att hon verkligen inte behövs för någon hemma.
-Älskar din mamma den där Lars?
-Ja, ibörjan men jag får faktiskt intrycket av att hon tycker att han blir mer och mer jobbig. Det syns att hon inte älskar honom längre kan man säga, men hon orkar inte bry sig längre. Hon låter honom hålla på lite som han vill hemma.
-Då tror jag absolut att din mamma behöver ditt stöd för att bli av med den där jäveln Lisa!
-Jo jag vet, men nu orkar jag bara inte vara hemma och hålla ordningen. Jag är så less. Jag måste få känna mig fri för en stund.
-Jag förstår dig verkligen Lisa. Jag skulle också bli knäpp på en sån människa. Borde vi inte göra någonting åt vår lilla frihet nu och hitta på något efter balett-föreställningen? Typ, gå på något mysigt café eller nåt. Det var ju så länge sen och vi har ju rätt mycket att snacka om.

Balettföreställningen fortsätter. Den är så underbart vacker. Jag riktigt njuter när jag ser dessa älvliknande figurer snurra lätt över golvet. Det ser så lätt ut men man vet ju av egen erfarenhet sedan man var yngre hur verkligt ont det gjorde att stå på dessa tåspetsskor!

Efter föreställningen börjar vi gå längst gatan. Den är nu rätt full med folk som är på väg till olika ställen. Nu känner jag mig verkligen fri och glad. Jag har verkligen träffat Nathalie! Hon som jag för ett par år sedan trodde att jag miste helt och hållet bara för att hon började vara med det mer ”tuffa gänget” medans jag höll mig till skolans korridorer och klasskompisarna. Det är så kul att nu veta att jag verkligen har kvar henne trots allt. Det känns som en ny spännande vändpunkt att träffa henne igen. Nu får mitt dötrista liv en ny spännande innebörd som är en vän som jag säkert kan prata om allt med.

Vi fortsätter att gå längst den livliga gatan. Men alla uteställen och caféer verkar så fullproppade så vi går bort från de livliga gatorna och bort mot de trånga mysiga gatorna i gamla stan. Där hittar vi ett mysigt men dyrt café som vi slår oss ned på. Men trots allt känner jag ändå en stor lättnad över att jag slapp ta den risken att försöka ta mig in på något ställe fast jag bara är 17 år.

Vi snackar jättemycket under kvällens gång och det enda jag köper är kaffe och en krämbulle. Det behövs inget mer, för våra diskussioner tar upp hela intresset. Under kvällens gång kommer jag på att jag har ju ingenstans att ta vägen heller. Nästan alla släktingar bor ju uppe i norr och jag kan ju heller inte begära att jag ska bo hemma hos hennes moster. Eller kan jag det? Kanske över natten i alla fall.

När vi ser att klockan börjar närma sig 10 börjar vi dra oss därifrån. Då har vi redan suttit där i 2 timmar och snackat. Vi börjar gå ut mot gatan.
-Om du vill så kan du ju natta över hos oss.

Väl hemma hos henne så fortsätter vi vårat snack långt in på morgonen. Jag tror klockan är fem nu. Men vi har börjat krypa oss till kojs. Vi känner oss väldigt trötta efteråt på dagen.

Nu när jag ligger här känner jag mig också enormt lycklig för första gången på mycket länge. Jag har det inte så taskigt ställt som jag för 12 timmar sedan trodde att jag hade, då alla problem kretsade kring Lars och hans beteende. Tänk, det kunde ju ha varit värre!!!

Nu har jag fullständigt tänkt skita i Lars och hans beteende. Lars ska fan inte hindra mig från att bo hemma med dom jag älskar mest här i världen. Det finns viktigare saker att bry sig om här i livet som min mamma, mina syskon och mig själv än en lömsk jävel som inte är värd att bry sig om. Så i morgon ska jag fara hem till min kära familj och skita i Lars. Sen om dom skiljer sig eller inte får väl framtiden utvisa. Jag mår då hur som helst bra med mitt liv.

Punkt slut

Skriven av: Malin Holmlund