Livet är en maskerad

I en värld där alla bär masker, jag tar på mig min clownnäsa och sminkar mig innan jag lämnar hemmet.

Fast för andra är min mask äkta. Vem vet vad som är en mask eller inte när hela världen är en maskerad? Under min livstid har jag burit fem olika masker. Min första mask bar jag när jag var sex år, en mask som utstrålade styrka som jag bar när mina föräldrar skilde sig. Innan dess lovade jag mig själv att aldrig bära en mask men naiva saker man lovar brukar aldrig hålla. När jag fyllde tretton bytte jag mask, en mask som både utstrålade styrke och gott självförtroende. Den masken var ännu vackrare men den täckte något hemskt. Precis som den första masken. För det var då som min mamma gifte sig med en man som hatade mig. För honom var jag en slagpåse och min mask var min sköld. Åtminstone på utsidan. Mamma lämnade honom efter ett tag men jag fortsatte att ha på mig samma mask därför att minnena var fortfarande lika färska. Den masken hade jag enda tills jag började i sjuan, då fick jag en ännu vackrare mask. När jag började i sjuan märkte jag att masken jag hade inte riktigt hjälpte mig att passa in. Inte den brustna personen bakom masken heller. Istället för en mask som fejkade mina känslor skaffade jag en mask som även fejkade min personlighet. Jag fick vänner, jag gick på fester, rökte, drack, låg runt och krossade hjärtan. Jag hade kul, eller min mask hade kul. Jag lade märke till att en mask inte bara är något som gömmer ditt ansikte, det är även en parasit som lever på dina osäkerheter. Den kan inte leva utan dig, utan använder din kropp för att kunna leva sitt eget liv. Du hänger bara med.

Jag är äntligen framme vid skolan, jag hälsar glatt på mina vänner och sätter mig ner vid det avlånga bordet. Om jag tittar runt kan jag se alla mina klasskamraters ansikten. Vissa ler som idioter och vissa gråter glädjetårar. Idag tar vi studenten.

Jag visste inte ens att min tredje mask var en mask tills halvvägs genom första året på gymnasiet, när jag skickades in på sjukhuset för en överdos. Jag visste inte att så många droger samtidigt skulle skicka mig till sjukhuset. Efter att jag förklarade det för doktorerna blev jag direkt skickad till rehab för mitt beroende. Där fick jag tid för att tänka på mitt liv och alla mina val. Jag kände mig hopplös och ville bara ut. Jag jobbade hårt för att bli av med mitt beroende och blev av med min mask... Strax innan jag skaffade en ny mask. Den nya masken var inte den vackraste masken som jag någonsin haft men den utstrålade en mystisk aura. Den där masken var helt vit, blank. Jag ville inte utstråla något egentligen, jag ville hålla allting undangömt. Inga fler lögner, aldrig några sanningar. Jag ville vara osynlig, lika osynlig som jag kände mig. Ingen såg ändå mig, ingen hade sett den riktiga jag efter jag tog på mig min första mask.

"Lycka till med talet senare", säger Jack och jag ler åt honom och svarar: "Lycka till med att inte falla nerför scenen sen". "Jag? Du är den klumpige! Det är ju du som är clownen här". "Ja exakt! Det är mitt jobb att skämma ut mig inför andra! Inte ditt!" Jack skrattar åt mig.

Jag var tvungen att börja om i första ring igen när jag kom ut ur rehab, jag var den äldsta. Den vita masken hade jag på mig tills jag träffade Jack, killen med den genomskinliga masken. En mask som visade vem han var samtidigt som han skyddade sig själv mot allt som försökte trycka ner honom. Det var den vackraste masken jag någonsin hade sett, mycket vackrare än masken jag fick senare. Min nya mask är mycket fulare än alla andra masker som jag har haft men den är lika genomskinlig som Jacks mask. Även mer genomskinlig. Min mask må vara ful för andra men den framhäver mig mer. Därför att innerst inne är jag en clown, en clown som älskar att få folk att skratta. Jack fick mig att förstå det, min första bästa vän. Tillsammans med honom gör vi folk glada. Vare sig vi beter oss klumpigt, berättar skämt, lägger äckliga saker i lärarnas bänkar, låtsas att vara homosexuella med varandra eller något annat som gör oss och alla andra glada hjälper vi folk att bli av med sina masker eller hjälper dem att hitta masker som tydligare säger till alla vem dem är. Jag tror inte längre att masker är parasiter, utan en slags sköld. En sköld med ett medvetande och om det är ett gott medvetande beror på vilken mask och vilken person det är under masken.

"Känner du dig nervös?" Frågar Jack medan vi väntar på att springa ut ur skolan och kasta hattarna i luften innan det är dags för att åka flak. "Nej, inte direkt. Det kommer nog senare". "Jag är också lite nervös".

Masken jag har nu är inte lika bekväm som de andra maskerna, sminket är kladdigt och näsan kliar men det kan jag leva med. Jag kan leva med att vara mig själv.

Dörrarna öppnas och vi springer ut.

Världen kommer att förbli en maskeradfest men för oss har den festen tagit slut.

Mental kamp

Jag är en 16 åring som älskar att skriva och hoppas på att en dag bli författare. Jag skriver historier hela tiden och blir inte hindrad av min psykiska ohälsa ^^
Mental kamp är medlem sedan 2015 Mental kamp har 15 publicerade verk