Livet efter narkolepsi pgaav influensa sprutan

Jag kan inte sluta tänka på hur mitt liv skulle vara idag om de hade blivit annorlunda.
Sedan efter 2009, har mitt liv blivit nästan helt meningslöst. Hädan efter har jag försökt att ta mej framåt. Men de har alltid uppkommit någonting som jag inte riktig kan stoppa för att bli
deprimerad. Mitt sätt att se på saker och ting har blivit helt och hållet annorlunda. På mindre än några månader rasade allting för mej. Jag hade till och med gett upp målet om min dröm, och vad jag ville bli när jag blev stor, till och med min glöd. Jag har alltid fått höra att jag är väldigt unik, i början förstog jag inte riktigt vad dem menade. Men efter 2012 när jag fick mitt besked om att jag var sjuk och kommer nog aldrig att bli bättre men de kommer säkert komma något som kan hjälpa mej. Men händan efter mitt besked har jag sett allting så meningslöst, det här har varit dem svåraste och jobbigaste åren i mitt liv och jag hoppas och tror att de inte kan komma något värre än de här. Jag hade redan börjat sluta hoppas allt jag gick på var att försöka bli bättre. De har tagit lång tid och jag kan nog inte ens säga att jag läkt ett minsta sen händelsen. Men jag har gjort framsteg, jag har börjat fått hoppet tillbaka, men de är definitivt inte samma perspektiv och kommer nog inte bli samma som förut. De som har hänt mej kommer alltid att följa efter mej, detta sår kommer nog aldrig att läkas.
Men jag hoppas att jag kan bli de minsta okej igen. Jag hade inte ens ork till att fortsätta med mina aktiviteter, till och med de ända jag fullständigt älskat och hade inte tänkt mej att sluta, nånsin, men jag orkade knapst att gå till skolan, men jag har pinat mej själv hela tiden .
Jag har haft det riktigt svårt att hänga med i skolan, mina betyg har sjunkigt otroligt.
Jag har de nu riktigt svårt att hänga med och försöka uppnå mina hopp och förväntningar.
De finns också ett annat skäl till att jag inte riktigt har haft tid till skol arebetet, ända sen jag böt tillbaka skola från vaksala i uppsala till heby skola, har jag haft de svårt och ville verkligen börja umgås mer med en enda kompis som jag har velat trott och lita på men hela tiden efter det har jag försökt gjort de som krävdes för att få bättre kontakt och hitta på mer med han.
Så jag började spela ett spel med han, och eftersom jag var väldigt särbar och sårad.
Jag blev väldigt fast med de spelet och jag hade skitkul med min kompis.
Men efter ett tag kände jag hur vi gled ifrån varandra allt mer och mer. Det var en hemsk känsla och jag blev väldigt orolig, så jag häll fast vid en sak jag gillade och blev glad av, d.v.s att fortsätta spela. Men hädan efter blev de som om jag var en nörd och spel nörd, min familj och mina lärare trodde att jag mådde dåligt och sämre, men dem såg de som om jag skit i skolan och betygen.. Men en sak som dem verkligen inte kan fatta är att alla har ett sätt att läka dem själva, eftersom jag var sårad och häll mej fast vid de enda som fick mej att känna bra och som vanligt igen. Spelet fick mej att känna mej glad och som allt var "okej, igen".
Så jag håll mej kvar vid spelet. Det funkar verkligen för mej, men vissa förstår sej inte på det..
Innan jag kan tänka på något annat så måste jag acceptera att jag mår bra, och kan gå vidare med mitt liv. Och jag tänker göra det på mitt egna sätt för att själv acceptera de hela. Man kan börja undra om jag verkligen kommer kunna acceptera min situation.
Det kan också ta flera år för mej att kunna gå vidare. Men ärligt är det inget jag kan säga härifrån. Jag hoppas på att de hela kan ta slut när som helst, för jag vill verkligen inte vara kvar i den här mörka delen av mej själv så mycket längre, den börjar skrämma mej allt mer och mer. Jag kan verkligen inte ens förstå varför jag kan vara skit glad för en minut och sedan bli så mörkt deprimerande så att allt jag hör och ser blir negativt, inte en ända sak kommer upp som positivt. Jag kan inte ens visa en glad min.
De kan vara från mina minnesluckor som kommer då och då.
Minnesluckorna är väldigt skrämande, för jag kan inte förstå när dem förikommer. Men när jag börjar tänka på det mot kvällen så märker jag att jag inte riktigt kommer ihåg allt som hänt under dagen, kan jag se vad som händer för och efter minnesluckan, men jag kan inte förstå vad som gör minnesluckorna. De hela börjar skrämma mej riktigt rejält, jag missar till och med lektioner, genomgångar, läxförhör och minnen från i stort sätt vart som helst, och jag kan inte klura ut vad som händer under dessa tiderna. Det börjar dock bli mer och mer den senaste tiden, jag kan inte riktigt säga när de hela började heller, så de blir bara ännu mer att gå runt med och fundera över. Det gör mej okoncentrerad under lektion och hemma när jag ska göra läxor eller annat. De gör de jobbigt för mej att hänga med, sanningen är att jag har redan så mycket att tänka på så jag inte ens får plats med skolan, läxor, suslor, hobbies nej men de gör mej bara ännu mer deprimerad med mer och mer saker som pågår. Och jag kan inte sluta tänka på det min pappa skrev till mej när jag fyllde år, och jag var och besökte han, men efter det besöket/helgen, gjorde det väldigt svårt att se min pappa när han mår så dåligt som han gör. Därför slutade jag gå till han och hoppas på att han blir bättre snart så jag kan börja umgås med han, jag har dock väldigt mycket skuldkänslor att jag slutade gå till han när han i stort sätt behövde mej som mest, jag har varit allt han har haft och kämpat för dem senaste 15 åren. Vilket gör mej ledsen att jag inte riktigt kan ställa upp för han och kämpa som han har gjort ända sen jag föddes, men jag bara klarar inte av att se min pappa så där, jag har redan så mycket att tänka och oroa mej på, så jag vill verkligen inte få mer att oroa mej för. Efter att halva helgen hade gått av spelande och tv tittande, blir de en mys kväll med min kära mor och syster. Vi ska kolla på Csi New York. Jag måte dock plugga men de kommer efter att jag umgås med familjen ikväll eller imorgon. Jag har fördröjt tiden med spelande. De gick som jag hade väntat mej jag spendera lite pengar och hade lite kul, fast jag spelade själv. Jag skulle dock haft mycket roligare om min ex bästis skulle fortsätta spela spelet vi spelade. Men han har ju glidit ifrån mej, och vi slutade spela tillsammans tills han börja spela ett annat spel. De kändes väldigt mycket för min del men tror inte han lider av de med tanke på att jag sa att jag slutat spelat. Men alla dessa lögner buggs på allt mer och mer. Skulle jätte gärna vilja börja om exakt alltihoppa. Men jag tror att de kan bli svårt att hända. Alla dessa tankar och oron får mej verkligen ofokuserad på de verkliga livet. De börjar faktiskt bli för mycket, tror inte jag klarar av så mycket mer om jag får vara ärlig. Men jag försöker hela vägen till slutet ovasett hur de slutar.
Jag kom och tänka på en sak idag. Det är svårt att föreställa sej hur alla kan jobba för få sitt liv bra, men jag fårstår inte hur det kan finnas en mening i att vara barn växa upp plugga försöka få sitt jobb man vill ha. Och senare blir man gammal utan att ens känna en lättnad av att man har levt sitt liv fullt ut, och blivit nöjd med det man har jobbat sej fram till. Men att man verkligen kan känna att man har klarat av och åstakommit med något unikt. Jag vill inte leva mitt liv som vanligt och fortsätta med mitt jobb tills jag blir gammal "gammal". Jag vill kunna känna mot slutet att jag har gjort allt som ja kan och göra det unikt. Men jag kan inte riktigt komma på hur jag kan åsta komma med mina mål, jag vill verkligen göra nåt unikt och ha en mening under dessa år jag levt i. För livet är underbart så slösa inte bort det. Asså de är svårt att kunna se från andra perspektiv, så att mitt liv får en mening och har betydigt något i slutet av dagen.

Idag har jag nationellt prov inom SO, Historia. Jag bestämde mej för att inte plugga in något som jag kanske inte får anvädning av, så jag har inte pluggat till provet. Jag tänkte dock utgå från resultaten om jag är kass på de och behöver plugga lite almänt inom Historia, eller om jag är skpligt bra (Duktigt) i det. Så jag ville bara önska mej själv lycka till!

Jag har inte skrivit på ett tag, och jag har ingen vidare bra förklaring på varför. Jag antar att de är för att jag har spelat och kollat på serier, som har gjort mej lat och ont om tid till de dagliga livet. Men jag kommer nog inte sluta skriva, men de kanske blir mindre än vanligt. Vilket kan vara bra och inte nämna alla dagars kännslor, som ni kanske märk har jag ju sällan bra dagar och kommer hem med ett "smile", men jag antar att de förekommer.

Jag är less på att bara sitta hemma och inte göra något. Jag börjar bli tjock jag har gått upp i vikt vilket jag ville när jag tränade. Men nu börjar det kännas konstigt att inte träna utan att gå upp i vikt. Jag blir inte biffigare bara tjockare. Det börjar bli rikigt tråkigt att inte göra något, och jag vill inte bli en tjockis. Vilket jag börjar göra.. Så jag måste börja gymma och dansa snart igen, jag kan verkligen inte klara mej utan att dansa, det klara jag bara inte av. Jag behöver dans det är det ända jag alltid har älskat och kommer alltid att göra.

Idag åkte jag till Spanien med min kära familj, det kommer bli latch. Vi kommer chilla galet, vi blir borta i ungefär 5 dagar. Jag tog ett engångs pass bara för mitt tog slut och jag blev så jävla nöjd med bilden om jag får vara ärlig. Jag funderar dock på att sluta spela Allods när jag kommer hem också, det kommer bli lättare att sluta om man inte har spelat på några dagar. Jag hoppas bara att jag klarar av det och kan koncentrera mej bättre för skolan. Det skulle verkligen hjälpa mej. Men jag gillar Allods jätte mycket så jag tror jag bara ska försöka vara stark och kunna motstå att spela på vardagarna eller när jag har läxor eller arbete att göra. Men att inte sluta spela helt, för man vet aldrig när man kan ha tråkigt. Då kan man ju gibba lite för att latch.
Aja, i vilket fall vaknade jag nyss. Jag på något knasigt sätt vaknade jag klockan nio, före alla andra. Jag funderar lite på vad vi ska göra idag. Jag hoppas det blir latch iallefall. Jag vill bli as brun tills vi kommer hem. Ska dock sola solarium direkt på lördagen eller på fredag beror på hur när vi kommer hem. Jag VILL INTE åka till pappa denna helg. Om jag vill åka dit så vill jag dit nästa vecka.
Ska ner och handla och följa med dagen som den kommer. Hoppas den blir dunder! Lycka till! Ha så roligt Jj!
Jag undrar om det finns någon i denna värld som någonsin kommer förstå precis vad jag går igen varje dag, om det nu skulle finnas nån önskar jag över allt som finns kvar av mej att hitta denna person.
Jag känner en konstig känsla, det känns lixom som att det är ett hål i magen, jag vet inte var eller vad det är som fattas.
Och den här stunden du bara vill försvinna eller bara vara för dej själv, men egentligen önskar du att någon annan bara kunder göra dej sällskap.
Under dessa snart fyra jobbigaste åren i mitt liv, har jag alltid gråtit mej själv till söms, och att du aldrig vaknar upp. Man kan tro att jag borde blivit bättre efter fyra år.. Men om jag får vara ärlig så känns det precis likadant som det gjorde när det hela börja, och jag kommer inte klara av att leva så här mycket längre. Ovasett vad jag innbilar mej själv kommer det aldrig bli desamma eller bättre än förut. Jag önskar att mitt liv för en mening och att du inte gått igenom den här smärtan för att ingenting. Jag kämpar varje dag för att se allt positivt och hoppas på att få hålet i magen täckt. Men det krävs inte ens en sekund utan bara ett ord att vända tillbaka hålet. Och besvikelsen som uppstår att jag aldrig kommer klara av det hära. Efter varje gång blir hålet större och större. Det kommer snart till ett slut. Jag vill inte leva med den hära smärtan längre. Det börjar bli för mycket, om dem närmaste 3 åren blir desamma som för 3 år sedan. Kommer jag inte att klara av att kämpa längre, det har varit den värsta perioden någonsin för mej. Som ni ser var det en fantastisk slut på först dan i lloredemal i spanien med min "Älskade familj, som älskar mej med hela deras hjärtan".

Man kan tro att lättnaden blir bättre och bättre, men om jag ska vara ärlig så blir det bara värre och värre för varje dag. Jag skulle kunna behöva en riktigt god vän. Men det har jag inte eftersom jag är jag. Och i stort sätt gillar ingen mej. Det finns så många beslut jag ångrar riktigt illa. Jag skulle önska att jag fortsatte att gå i Vaksala skolan, och skitit i alla ruttna kompisar i gåvan, heby. Jag ville fortsätta att gå i Heby skolan bara för jag inte ville förlora mina betyg. Men sannerligen har jag bara förstört dem genom att hoppas på bättre tider. Jag mår så dåligt så jag kan ändå inte fokusera på skolan, jag har ingen riktigt god kompis som kan vara till stöd, jag har aldrig riktigt begärt något i mitt liv, men jag vill ha någon som kan förstå mej och stå vid min sida precis så som jag vill ha det. Men efter mitt val att fortsätta att gå i Heby skola kommer det nog aldrig att bli bättre förens jag kan låta det gå. Jag hade precis hittat massor av nya kompisar i Vaksala när jag böt tillbaka, det förstörde den vänskapen när jag undvek att träffa dem, bara för att jag inte kan släppa in någon i mitt liv, jag känner ingen lättnad när någon jag känner, jag kan inte heller tänka mej någon jag kan få hjälp av. Dem senaste åren i mitt liv har varit skit mina beslut suger jag kan inte längre se något possitivt så alla mina val blir negativa i stort sätt. Jag skulle behöva min brors stöd, men som sagt spindeln har inte tid med mej och det kommer han aldrig att ha heller, så det finns absolut ingen mening att försöka eller hoppas på att nån dag så kommer han finna tid till sin lillebror. Men jag förstår vara ingen vill lägga sin tid på mej eller känslor för den delen, jag har i hela mitt liv varit en skit bror, kompis, släkting, klasskamrat, pojkvän, och alla andra olika perspektiv. Jag vet att jag inte kan begära något just nu heller, jag förkänar inte någon för att stå vid min sida, en gång i tiden hade jag en kompis som verkligen kunde se mej för den jag är, det var den härligaste kompisen jag kommer ha. För dem närmaste och sista åren kommer jag inte att finna en fridfull själ som kommer finnas där för mej. Det skönt att alla tror jag är "okej" och mår bra är jag egenltigen inte är något av de, jag vill få det att tro att jag mår bra och att det inte är något fel på mej, jag vill inte lägga mej ner och gråta tills jag inte har något mer att gråta för, jag vill inte se svag ut för mina nära. Men egentligen vill jag ha någon att luta mitt huve emot när jag inte kan hålla kvar mina tankar och känslor kontrollerat, och någon vars öron villiga att lyssna tills jag inte längre har något mer att säga.
Jag kan snart inte hålla mina tankar kontrollerat längre, jag kommer snart explodera. Jag vill inte vara i närheten av något liv när det händer, jag vet inte heller när det kommer ske men jag får en känsla av att det kommer vara snart. Lögnerna förstätter och växa även fast dem inte har någon gren att fästa sej i. Dem fortsätter bygga när hoppet är borta, det blir bara mer och mer rötter som sätter sej fast i kärnan till slut kommer det inte längre finnas något att fästa sej i. Det börjar då fästa sej i dem gammla rötterna till slut kommer dem äldsta rötterna inte längre finnas där.

Jag har alltid undrat om jag någonsin kommer hitta tillbaka på min väg som var så klar som himlen blå. Till slut fick det mej att tänka igen och jag kom fram till, jag kanske inte kommer kunna hitta vägen som en gång var så självklar för mej. Jag kanske får lov att hitta någon annan väg att följa. Ovasett det är åt fel håll, betyder det inte att det är fel väg för mej. Kanska bara inte så klar som man tänkte dej... Sanningen är att jag inte riktigt vet vem jag är eller vad jag vill åsta komma med mitt liv. I stort sätt spelar det ingen roll för min del, jag förlora hoppet på mej själv för en lång tid sen. Jag vet inte om det nånsin kommer att ändra sej, men en sak är klar jag måste klara av att leva till mitt slut och det är inte för min egenskull utan för min familjs. Det kommer aldrig att ändra sej, inte förens jag hittar min väg tillbaka till mej själv, jag kommer aldrig att ge upp, jag ska kämpa om det så tar hela mitt liv. Folk önskar sej stora saker, allt jag önskar är att hitta något som jag kan hålla i mej till mitt hjärta slutar pumpa. Något som man vet alltid kommer finnas där för mej. Jag har aldrig varit stolt över det lilla som finns kvar av mej själv. Jag fick ingen vid min sida när jag som mest behövde det. Jag trodde det var därför man hade vänner? Det kanske är det men ingen orkar sitta vid min sida? Eller är det jag som inte förtjänar någon vid min sida?
Oavsett vilken fråga som ställs kommer det alltid tillbaka till samma orsak, vilket måste vara jag. Mitt liv är en lögn och kommer förbli så. Jag kan inte tänka mej att överleva det så länge till, jag har inte hittat någon som ser mej för den jag är. Det finns inte ett ända par öron som är villiga att sitta och lyssna på mina bestymmer. Spelar ingen roll för jag vet inte om det äns är värt att dra ner någon till samma grav. För man vet inte om dem kommer hitta en väg ut igen, dem kanske till och med flyr därifrån med mej i?

jesper

är en kille på 19 år som fick narkolepsi pgav influensa sprutan 2009 och mitt liv förändrades.
Jesper är medlem sedan 2016 Jesper har 1 publicerade verk