Livet med en ätstörning

Nyårslöfte 2013

Bli smal.

1/1-13

2013 ska bli mitt år, mitt år då jag blir smal och lycklig. Jag är trött på att vara den mulliga tjejen. Nu ska jag bli lika fin som alla andra. Jag ska aldrig ge upp, utan nu är det på riktigt. Trött på att vara så ful och fet. Trött på att ha massa fett på kroppen. Mage, lår. Allt måste bort. Jag ska bli snygg, alla ska fan få se.

Dag 20:
58.2 kilo. Jag har gått upp 200 gram. Gråter, kissar, springer 7 varv runt huset, spyr. 57.6 kilo.

Jag ska träffa mamma, jag har saknat henne. Pappa vet inte om att jag ska till henne, han tror att jag ska till en kompis. Han är så jävla dum, jag har inga kompisar. Jag tar tunnelbanan mot alvik och därefter bussen till mamma, jag går in i porten och plingar på dörren. Ingen öppnar, jag prövar igen. Dörren är redan öppen. Jag hittar mamma på soffan, hon sover. En tom flaska vin på bordet, jag suckar. Jag går in i köket och möts av ett kaos. Tomma flaskor över allt, högar med disk, mat som blivit möglig av att ha varit framme för länge och massa annat skit. Strax efter att jag slängt all möglig och gammal mat och börjat med disken kommer mamma in till mig och börjar gråta. Hon försöker krama mig men jag fortsätter koncentrerat med disken, jag känner att hon söker min blick men jag undviker henne och ser istället på mina händer som är täckta med massor av vitt skum.
- Snälla lilla gumman, förlåt. Det var bara så mycket skit på jobbet igår, jag försökte att låta bli men kunde inte hjälpa det tillslut... j-jag glömde att du skulle komma. Förlåt.
- Det gör inget, säger jag. Jag orkade inte bråka idag.
- Jag har köpt godis! Och dendär glassen som du gillar så mycket, duvet den med chokladbitar i? Vi kan beställa pizza också, hawaii som du älskar.
Jag ser på mamma, hennes gråsprängda rufsiga hår, rödkantade ögon, hennes blommiga urtvättade nattlinne som hon haft så länge jag kan minnas. Jag ser på henne och blir rädd, grips av panik. Vet inte vad jag ska säga. Pizza 1400 kcal, Godis 500 kcal/100 g, alla höga förbjudna nummer upprepas gång på gång i mitt huvud.
- Det behövs inte, försöker jag.
- Gör det visst! Jag går och beställer pizza nu på en gång, du kan ta fram glassen i frysen och godiset i skafferiet. Ställ fram det på bordet i vardagsrummet så kommer jag snart! Mamma ler. Om hon hade sagt det här för två månader sen skulle jag blivit glad. Men inte nu, nu blir jag allt annat än glad. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon kommer fråga om jag inte äter, jag måste äta. För att göra henne glad. Bara idag gör väl inget? Om jag inte äter något imorgon? Jag behöver ju inte äta mycket. Jag tar fram glassen och två skedar, tar med den och godiset till vardagsrummet. Slår på tv:n. Jag zappar mellan kanalerna och har kvar på 2½ män. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig, hon sträcker sig efter godisskålen och sätter den emellan oss på soffan. Jag tar en godis, en såndär blå och rosa godisflaska och lovar mig själv att det är den enda jag ska ta. Jag lyckas inte hålla mitt löfte och ändrar det till tio godisbitar. Jag råkar tappa räkningen.

Mamma sover. Jag sitter lutad över toaletten. Måste bli ren. Det går inte, varför går det inte? Jag börjar gråta. Jag kommer aldrig bli smal. Ångesten känns i hela kroppen. Jag orkar inte, jag orkar inte må såhär. Varför måste jag vara så fet och oduglig? Varför kan alla vara så jäkla smala utom jag? Jag är tjockast i världen. Imorgon lovar jag mig själv att inte äta någonting.

Jag är trött, som vanligt men kan ändå inte sova. Klockan är 02.31, pappa sover. Jag är hungrig, så otroligt hungrig. Det var 52 timmar sedan jag åt men jag får inte. Måste bara bli smal först, sen får jag äta. Jag studerar mig själv i spegeln, känner på allt fett, min mage, mina lår, armar, jag är fet överallt. Måste förbränna fett, går ut och springer. Länge. När jag kommer tillbaka hittar jag pappa i köket, han gråter. Jag har aldrig sett pappa gråta förut.
- Var du ute och tränade igen? Snälla, kan du inte sluta? Snälla Vendela, jag orkar inte se dig såhär. Du har blivit så smal... jag är rädd att du ska försvinna helt. Du äter ingenting, jag vet inte vad jag ska göra. Snälla sluta. Han börjar gråta igen.
- Vad pratar du om? Vadå smal?
- Spela inte dum! Jag ser ju vad du gör med dig själv! Du håller på att bli sjuk, vet du vad anorexia är? Om du fortsätter såhär kommer du sluta upp med att du blir inlagd på något med den diagnosen, vill du det eller?
Jag började skratta. Jag anorexia? Jag äter ju som en gris! Aldrig att jag skulle få anorexia, jag är ju inte ens smal. Inte ens i närheten och kommer aldrig bli.
- Tycker du dethär är roligt?! Pappa slog med knytnäven i bordet, jag hoppade till. Han öppnade frysen och värmde en billyspizza, han satte den på en tallrik framför mig och tog fram en gaffel. När jag förstod vad han skulle göra så skrek jag och försökte ta mig loss ur hans grepp, han började trycka i mig maten tills tallriken var tom. Jag försökte springa till toaletten men pappa höll fast mig. Jag började gråta och fattade inte hur han kunde göra såhär mot mig, min egen pappa, ser han inte hur fet jag är? Han borde ju fatta att någon fet som jag inte får äta, han borde skämmas över att ha en sån fet dotter och hjälpa mig bli smal istället.
- Gå och sov nu, sa han som om ingenting.

Hela natten vaktade pappa toaletten, jag började springa runt i rummet, göra massa situps och armhävningar. Måste bränna bort fettet. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville spy, ville så gärna spy, ville bli ren. Då får jag iden att bara spy från fönstret, varför hade jag inte tänkt på det? Jag tar tag i hantaget till fönstret men är för svag för att kunna öppna det med en hand, det har jag alltid kunnat förut. Mina händer börjar darra och hela min kropp börjar skaka, jag tar i med båda händerna och lyckas få upp fönstret. Jag skakar fortfarande men ignorerar det, måste bara bli ren. Plötsligt börjar jag må väldigt illa, allting börjar snurra men jag ger inte upp, måste bli ren ekar det om och om igen i mitt huvud. Jag vet inte om jag lyckas spy, allting blir plötsligt bara alldeles svart.

Jag vaknade i något som inte var mitt rum, jag kännde inte igen mig och visste inte var jag var. Jag såg mig omkring och hittade pappa sittandes på en grön fåtölj medan han såg på mig. En kort mullig kvinna i medelåldern med brunt hår kom fram till sängen jag låg i och förklarar för mig att jag är på SCÄ, en privatklinik och att hon jobbar som psykolog där. Hon säger att jag fått diagnosen Anorexia Nervosa och att jag ska bli inlagd här på SCÄ. Jag förstod ingenting, har jag anorexia? Det måste blivit något fel, jag kan ju inte ha anorexia. Jag tittade frågande på henne, hon presenterar sig som Lena och säger att hon kommer vara min psykolog framöver. Jag behöver väl ingen psykolog? Jag mår ju bra! Pappa kommer fram till mig när Lena har gått. Han tar i min hand och smeker den med hans tumme. Jag ser hur han studerar mig, mina utstickande nyckelben, mina knotiga armar och beniga händer.

- Lilla gumman… du kommer få hjälp nu. Du kommer bli frisk här, jag har tagit med en väska med kläder och lite annat åt dig, jag kommer komma hit så ofta jag kan och hälsa på, du kommer kunna prata med mig i telefon när du vill..
Jag slutade lyssna på honom, förstod ingenting. Det gick knappt att ta in vad som hade hänt eller varför jag var där. Allt måste ha blivit ett stort misstag.
- Jag fattar inte varför jag är här? sa jag högt ur mina tankar.
- Du svimmade, du svimmade för att du inte äter något Vendela. Jag fick nog och tog hit dig, jag har haft kontakt med det här stället ett tag och har tänkt att man kunde lägga in dig här ifall det blev för mycket, dem kommer hjälpa dig här.
- Frisk? Jag är ju inte ens sjuk? Vad kommer jag få göra här, kommer de tvinga mig äta? Jag visste redan vad svaret skulle bli, jag försökte hålla tillbaka tårarna som vällde upp ur ögonen.
- Var inte rädd Vendela, allt kommer att ordna sig nu, allt kommer att bli bra. Pappa tittade på mig med en sorgsen blick, han släppte min hand och reste på sig. Jag måste gå nu, men du får ringa mig ikväll om du vill.. dem kommer att ta hand om dig här, du kommer bli frisk, jag lovar. Jag älskar dig.
- MEN JAG VILL INTE, skrek jag. Lämna mig inte här, jag fattar inte hur du kan göra såhär mot mig. Dem kommer tvinga mig äta, dem kommer göra mig tjock. Snälla.
Lena kom in igen och började förklara att jag inte alls skulle bli tjock och massa annat som visst skulle lugna ner mig men som jag inte lyssnade på. Jag bara fortsatte skrika fastän pappa hade åkt. Jag var rädd. Rädd för att behöva äta. Rädd för att gå upp i vikt. Jag försökte skrika bort rädslan, men det gick inte.

Det första jag fick göra efter att pappa gick var att väga och mäta mig. Jag var 174 cm lång och vågen visade 43.2 kilo. Ångesten vällde över mig, så tjock, så mycket. Bara tanken på att gå upp i vikt fick mig att skaka av rädsla. Rummet jag fick var litet men helt okej, den hade en tv, en säng och en byrå som man skulle ha sina kläder i. På byrån låg en tallrik med chokladbollar på och en blå lapp där det stod skrivet ”VÄLKOMMEN” i svart spritpenna. Jag kastade tallriken med chokladbollarna i golvet så tallriken gick sönder, trodde dem verkligen att jag skulle äta demdär? Jag sätter på tv:n, jag avundas alla med snygga kroppar och perfekt hy, blir arg och ledsen och stänger av. På något vis lyckas jag somna den natten och sova enda tills jag blev väckt 08:30. Jag hade inte sovit så länge på en väldigt lång tid. När jag vaknar ska jag äta frukost under uppsikt, jag får sitta vid ett långt bord med massa andra som tvingas äta frukost. Jag vägrade äta till en början men orkade sedan inte kämpa emot. Alla åt fem gånger om dagen under uppsikt, frukost lunch och middag och två mellanmål. På kvällen brukade dem ta fram en vagn med kakor och massvis med kalorifyllda bakelser, de försökte proppa i en någon kaka ibland men det var inte lika mycket press som under huvudmålen då man nästan var tvungen att äta något innan man fick lämna bordet. Personalen var väldigt tålmodig och kunde sitta i tre timmar och försöka tvinga i en att äta ett ägg. Varje måltid var ett helvete, konstant fick jag panikatacker. Allt försökte jag för att få slippa äta. Gömma undan maten i fikorna, spotta ut den på golvet, vad som helst för att slippa kalorierna. Slippa äta så äckligt mycket. Slippa bli tjock.

Jag var väldigt envis till en början, åt knappt något alls och gömde konstant undan mat men långsamt började tillslut jag äta lite mer. Så småningom kunde jag äta en hel frukost, även fast det tog mig 2 timmar att få i den, varje tugga var en plåga och gjorde bara ångesten som alltid fanns inom mig alltmer starkare. Jag insåg att om jag inte äter så kommer jag aldrig att komma därifrån. Så fort jag kom hem skulle jag ju kunna gå ner allt igen. Då jag började äta ordentligt gick jag till en början väldigt drastiskt upp i vikt, det var 2 kg på någon vecka bara. Efter några veckor gick det långsammare då min kropp anpassade sig till att jag börjat äta. Det var väldigt svårt för mig att acceptera hur jag siffran på vågen steg och att jag började äta normalt igen, alltid hade jag mat i tankarna. Vad, när, hur mycket kalorier, vad jag skulle göra för att slippa äta. Det gick inte att tänka på något annat. Efter 5 månader fick jag äntligen komma hem, jag hade nått ett normalt bmi, men även ifall jag var frisk fysiskt så var jag fortfarande otroligt sjuk psysiskt. Det enda jag hade i tankarna var att jag så fort som möjligt skulle gå ner allting som jag hade gått upp på kliniken.

Pappa höll koll på mig till en början och jag ljög alltid ihop att jag ätit tills han började tro att allt var bra nu så han märkte inte då jag sakta började äta allt mindre och mindre. Jag flyttade hemifrån och tillslut så åt jag ingenting alls, jag levde som max på ett äpple om dagen. Vågen visade tillslut 37 kilo men jag ansåg fortfarande att jag var så otroligt tjock, min kroppsbild var förvriden. Pappa ville få mig inlagd igen men jag vägrade, jag gick aldrig till doktorn och gjorde allt för att undvika att någon skulle se vad jag vägde, jag började svimma ibland under dagarna, jag frös fastän det kunde vara trettio plusgrader ute och var trött hela tiden. Inte ens den minsta storleken i kläder passade, jag hade alltid flera lager kläder och fick handla på barnavdelningen. Jag hade inget socialt liv och umgicks aldrig med någon, jag kom till den punkten då jag blev utmattad bara av att gå i några trappor och oftast spenderade dagarna i sängen för att jag orkade inget annat. Tillslut blev jag inlagd på sjukhus, anorexian gjorde så att jag fick arytmi, jag var inlagd i flera veckor och sondmatades. Jag trodde att jag inte skulle klara mig men jag hade tur, jag blev inlagd på ett behandlingshem för anorexia och var inlagd i två år, jag lärde mig så småningom att göra maten till min vän och inte min fiende. Nu 10 år senare händer det fortfarande att jag räknar kalorier, har ångest och känner mig tjock. Jag kämpar varje dag och jag tror inte riktigt att man någonsin kommer helt ur sjukdomen, allt gick för långt. Kanske om jag hade kunnat bli frisk tidigare. Men jag försöker kämpa emot ångesten och den dumma rösten i huvudet. Kalorierna existerar inte om man inte räknar dem. Jag vet inte vad det var som påverkade mig allra mest, kanske var det dagens starka kroppsideal , alla smala tjejer som var populära och hade pojkvänner, alla snygga skådespelare på tv och alla snygga smala modeller, det var dem jag såg upp till. Jag ångrar varje dag vad jag gjort mot mig själv. Det blir nu allt lättare för människor att räkna kalorier och gå på alla svältdieter som kryllar i tidnigar och på näter som ofta leder till att många hamnar tillslut i det hemska ätstörningsträsket. Att gå hungrig varje dag bara för att leva upp till dagens ideal, för att göra andra glada. Det är bara dumt. Det är inte värt att misshandla sig själv genom svält, bara för att.. vadå? Bli smal? Varför och för vem då? Jag blir så otroligt ledsen i mig när jag gång på gång får höra om den nya fantastiska dieten som går ut på att äta så lite som möjligt eller unga tjejer som panikslaget frågar hur de på bästa sätt går ner 10 kg på två veckor. Jag önskar alla bara kunde sluta, att alla bara kunde äta. Äta när man är hungrig och sluta när man är mätt, en självklarhet som låter så enkel men som kan vara så otroligt svår. Man ska äta för att leva, inte leva för att äta. Om det inte vore för all press på att man ska vara smal för att det anses vara snyggt så tror jag inte att jag skulle ha drabbats av sjukdomen. När jag var yngre var min största önskan att bli smal, idag är den att kunna älska mig själv.

Skriven av: Bullets