Kategori: Spänning noveller
Livets bana
Jag är så trött, så trött på detta livet som jag lever idag. De är samma visa varje gång och inget ändrar på sig. Jag är så trött på att corona fortfarande existerar, pågrund av corona kan inte jag fly från mitt hem. Jag kan inte gå och gömma mig.
Jag har ingen lust att vara hemma nu, jag har inget hemma att göra. Om jag försöker prata allvar med min mamma så är det alltid min lilla syster som stör. Jag kan aldrig prata med någon, det känns som om ingen lyssnar på mig och varje gång något händer så är det mitt fel. Minsta lilla bråk så är det mitt fel. Om jag tex säger till min lilla syster att jag pratar med mamma och att hon inte ska störa så börjar hon gåta och då är det mitt fel. De är ju inte mitt fel att hon bröjar böla så fort man säger till henne, utan de är mammas och pappas fel de har inte uppfostrat henne. De har inte uppfostrat mig heller, eller kanske när jag var liten men väldigt tidigt tog jag min egen väg och den var inte så jävla bra. Våran familj är sönder och jag är sönder, är det verkligen normalt att inte må bra hemma? Är det verkligen normalt för en flicka på 14 år att känna sig mer trygg i skogen än hemma ungefär.
Jag funderar seriöst på att bara typ dö, bara försvinna från denna fucking jord. Livet kommer aldrig bli bättre bara sämre. När personer säger till mig att allt kommer årdna sig, jo kanske just de problemet men de kommer nya probelm hela tiden. och när du vill ta slut oå detta lidande så kallar folk de för en synd. Jag bryr mig verkligen inte mer, kanske om jag går bort så kommer inte saker att bli mitt fel mer.
Ända sen jag tagit hjälp från kuratorn så har de bara bilivot värre. Men vi får se vart de leder?
Skriven av: Mr. Red
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen