Publicerat
Kategori: Novell

Ljus i mökret

Han går ut i höstmörkret med säkra steg. Kylan möter honom direkt och vinden gör motstånd som om den försökte stoppa honom men han är fast besluten på att han gör det rätta. Han går förbi husen nere vid vattnet och ser in på all värme. Han vill känna skuld, han vill känna sorg och rädsla. Han vill kunna känna någonting. Men det finns ingenting bortom det svarta. Några löv rasslar till i ännu en kall vind som lätt sveper förbi honom. Kylan påminner honom ständigt om att han fortfarande lever, att det inte är över än. Det var alltid det värsta, att ständigt bli påmind om att han redan har misslyckats. Allt försvann när allt annat försvann. När han gick ur livet. När han hade spelat ett spel, där reglerna aldrig förklarats. Det sista han såg av honom var hans gestalt som försvann bortom skuggorna av den husväggen han tidigare stått lutad mot. Utan att vända sig om ekade hans fotsteg tills att de dog bort i vinden. Han såg hur fotspåren blandades med löven och sakta suddades ut till det obefintliga. Vid det laget var kaospojken redan långt borta. Där stod han sedan kvar själv. Ensam i ett sinnestillstånd så tomt på svar som han var ensam på gatan. Tankarna krockade och bildade ett nystan av osammanhängande trådar som han visste att han aldrig skulle få svar på. Det finns inga enkla utvägar, men så länge nystanet aldrig löses upp och så länge han inte kommer ur tillståndet av ovetande så existerar det ingen tvekan. Han tog ett för hårt tag om hans hand, han försökte få honom att stanna, trots att han satt precis bredvid. Det var just det han gjorde. Klämde ihjäl han och hans egen lycka.

Han fortsätter gå, med siktet inriktat på liljeholmsbron. Han vänder sig aldrig om, det blir lättare om han inte låtsas som om någonting. Han ökar farten, ju snabbare han kommer fram desto snabbare slipper han. Slipper att tänka, slippa försöka bli fylld. Han är som ett tomt papper som väntar på att bli klottrad med minnen, personer, känslor, intryck, uttryck. Han vill bara kunna känna. Det är gratis, så enkelt, så fint, så vackert, så hårt, svårt och verkligen helt ofattbart långt borta.

Nu är det inte långt kvar, det spelar ingen roll längre för ingen finns där för att stoppa honom. Han fryser inte ens längre. Räcket i hans hand känns så rätt, som om det var det här han väntat på hela sitt liv. Han drar sig upp och sätter sig så kanten. Han fortsätter att hålla i sig så att inte vinden hinner ta honom först. Han böjer sig över kanten och stirrar ned emot det stora svarta, en exakt avbild av hans inre. Vad spelar det för roll om han flyr ner dit? Det kommer ända inte bli någon skillnad, endast att det där han inte riktigt kan sätta ord på, det brännande kommer att försvinna. Han låter blicken långsamt glida ut över stockholmsnatten. Tittar upp emot granen högst uppe på Mariaberget, blickar vidare ut över alla bilar och trafikljus som Hornstull blottar i mörkret. Han flyr tillbaka till sig själv och hittar ensamheten alldeles för snabbt och fastnar. Han går in för sista gången, famlar i mörkret och faller. Varje morgon har han hoppats på att någon ska ta emot honom, att någon ska öppna dörren, eller iallafall försöka dyrka upp den. På kvällen är han så trött av allt fallande så att så fort ögonlocken stängs är han tillbaka. Den är alldeles för nära nu. Ensamheten är för nära. Ändå har han förstått att det bara är han själv som kan öppna dörren och kliva ut och vet att han själv bara kan lösa de allra svåraste problemen. Han känner sig konstant bunden trots att han alltid faller hejdlöst där inne. Snart ska han få falla på riktigt. Han tittar ut över Stockholm en sista gång, tar ett djupt andetag och tar sats men i det ögonblicket händer det någonting. Nedanför honom i ett av hyreshusen man ser siluetterna av tänds ett ljus. Det är som ett slag i magen. Han kippar efter andan och måste kliva ned ifrån räcket. Ljuset stirrar honom rakt i ögonen och smittar av sig. Det tänds en liten låga där inne djupt inom honom. Han kan knappt förstå det, han vågar inte lita på känslan. Han fortsätter titta och blir helt paralyserad av det vackra. Han blickar ut över stockholmsnatten och minns, äntligen. Han minns hur fint hans egen kaospojke hade talat om ljuset, hur man ska respektera det. Han minns just de orden och kan inte göra någon nu när ljuset är hans ända vittne. Han vågar knappt andas, knappt tänka. Men han kan inte göra någonting åt hans blyghet. Miljontals tankar florerar i huvudet på honom, helt nya tankar som han blir rädd för. Han förstår äntligen att det är han som måste fånga honom när han faller och sluta vänta på hans egen räddning.

Skriven av: eelinj

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren