Lönesamtalet

Maj-Britt kom ut från chefens kontor med rosiga kinder. Hon log ett ansträngt leende mot mig och sa med en suck:
”Man får vara glad för det lilla, det hade kunnat bli noll. Snart din tur va? Lycka till!”
Jag nickade tillbaka. Vi såg genom den halvöppna dörren hur chefen lade fram en ny mapp på skrivbordet, drog handen genom den Elvisliknande frisyren och rättade till slipsen.
”Lasse, det är din tur nu”, ropade han.
Jag drog en djup suck och gick in i rummet.
”Du kan sätta dig Lasse, så hämtar jag en kopp kaffe innan vi böjar samtalet. Vill du också ha?”
Lasse-mig hit och Lasse-mig dit. Det var ingen annan än chefen som sa Lasse. Jag var döpt till Lars och det var det jag föredrog att kallas. Dessutom visste chefen mycket väl att jag var tedrickare. Jag skakade lätt på huvudet.

Chefen kom tillbaka med sitt kaffe, satte sig vid skrivbordet och öppnade mappen.
”Ja du Lasse, så var det dags igen. Du vet ju vad som väntar, det är inte första gången vi sitter här. Jag kommer att gå igenom dina prestationer under året och sen får du säga ditt. Innan vi lämnar rummet hoppas jag att vi båda har skrivit under pappret. Som du vet har du rätt att vända dig till facket och så vidare, men jag utgår från att vi gör det här så smidigt som möjligt, eller hur?”

Jag tittade på mina händer, det började bli dags att klippa naglarna.

”Ja, förra årets resultat var det” han bläddrade i mappen och tog fram en färgglad graf. ”Här Lasse, den gröna stapeln är du. Som du ser ligger du helt okej till jämfört med de andra”
Han lät sitt fuktiga pekfinger löpa över pappret och mumlade:
”antal påbörjade ärenden, antal slutförda ärenden, summa merförsäljning…”
”Helt okej, alltså” sa han igen med eftertryck.
Både han och jag kunde se att den gröna stapeln var betydligt bättre än helt okej.

”Sen har vi det sociala, Lasse. Hur tycker du att det fungerar? Tycker du att du bidrar till en god stämning?” han tittade intensivt på mig.
”Vad säger du Lasse? Fungerar det sociala? Jag tänker på trivsel och sånt där. Att man går och fikar och pratar med kollegorna, du vet.”
Jag mötte hans blick och pressade ihop läpparna. Chefen drog handen lite nervöst genom luggen som halkat ner över ena ögonbrynet.
”Okej” sa han med en liten suck, ”vi lämnar det sociala.”

Han bläddrade vidare i mappen.
”Så har vi biten med initiativförmåga och förändringsvilja. Du är ju en av dem som har varit allra längst här på kontoret, Lasse. Så erfarenhet, det har du. Det kan ingen ta ifrån dig. Däremot saknas kanske lite av drivet som de nyare medarbetarna har. Vilhelm och Yasmine till exempel”.
När han sa namnet Yasmine kunde jag inte låta bli att harkla till och lyfta lite menande på ena ögonbrynet.
En rodnad började sprida sig upp längs halsen vid hans nystrukna skjortkrage.
”Jamen det kan du väl hålla med om, att Yasmine är väldigt…kompetent”.
Hans röst var nu ganska besvärad och den lilla korta pausen innan ordet kompetent var väldigt talande. Jag såg hur han började flacka med blicken och förstod hur minnesbilderna fladdrade förbi i hans huvud.
Jag tittade honom stint i ögonen och lyfte båda ögonbrynen lätt denna gång.
”Och Vilhelm förstås”, tillade han med eftertryck, ”både Yasmine och Vilhelm är väldigt kompetenta. Och drivna. Mycket initiativ, du vet. Eller hur? Men du och Maj-Britt, ni har liksom börjat…ja vad ska man säga…bli bekväma, kanske. Eller vad säger du, Lasse?”

Jag tittade ut genom fönstret och såg en kråka hoppa runt på parkeringen.

Chefen lättade lite på slipsknuten och tog fram ett nytt papper ur mappen.
”Är det något du vill tillägga, Lasse? Du verkar inte så talför idag. Har jag fått med allt? Annars tänkte jag lämna mitt bud nu.”
”Ok” sa han efter bara 5 sekunders tystnad. Han var verkligen otålig.
”Som du ser här har jag tänkt erbjuda dig en höjning med 980 kronor”.
Han sköt över blanketten till min sida av bordet.
”Godkända försäljningssiffror som sagt…och erfarenhet det har du. Men pengapotten ska räcka till alla och om du får mer får någon annan mindre. Du vet hur det fungerar, Lasse.”

Ovanpå det vita arkivskåpet bakom skrivbordet stod ett foto av chefens familj. Det såg ut att vara taget under en skidsemester. En sportig ung fru och två äppelkindade barn log in i kameran. På skåpet stod också pokalen med texten ”Chefen 40 år” som Maj-Britt och gänget hade fixat till personalfesten förra månaden. Ur den hade ansenliga mängder alkohol runnit ner i chefens strupe och han hade blivit väldigt närgången, ja man kan till och med kalla det intim, med Yasmine. Och jag hade helt ofrivilligt hamnat på första parkett för att beskåda spektaklet.

Jag lät blicken vandra mellan fotot, pokalen och blanketten framför mig.

Chefen kastade till med huvudet för att få luggen på plats.
”Men kom igen nu Lasse, säg nånting. Skriver du på 980 kronor? Det är en bra summa.” Rösten lät ganska forcerad.

Jag fortsatte titta ömsom på pokalen, ömsom på hans fru och ömsom på blanketten.

Han drog än en gång handen genom luggen som nu började se flottig ut. Rodnaden hade spridit sig upp längs halsen.
”Jamen, vi kan säga 1.500 i stället.”
Han drog tillbaka blanketten över bordet och började fingra nervöst på den.
Jag lät blicken dröja sig kvar vid pokalen och hörde hur chefens andning blev ljudligare.
”1.700 kronor då Lasse? Kom igen nu. Det är mer än du nånsin fått.”
Han tittade desperat på mig och hade något vädjande i blicken. Det var riktigt underhållande att se hur han tappade både tålamod och värdighet allteftersom sekunderna tickade förbi.

”2.200” viskade chefen fram till sist. ”Jag ger dig 2.200 kronor i löneförhöjning, Lasse! Fattar du? Mest av alla, mer än Yasmine och Vilhelm”. Han drog häftigt efter andan.

Tystnaden var kompakt.

Chefen strök bort en svettdroppe från pannan, tog upp pennan och skrev resolut dit en tvåa framför de 980 kronor som redan stod där. Sen sköt han över blanketten till mig.
”Lasse, ingen har nånsin fått så stor löneförhöjning – 2.980 kronor. Säg nåt nu då!”

Med blicken stadigt fäst vid honom tog jag pennan och skrev under pappret utan att röra en min. Sen sa jag med klar och tydlig röst:
”Jag heter Lars och inget annat. Och bara så att du vet så hade jag accepterat 1.500”.

M Eriksson

Skriver noveller och andra texter och har gått tre kurser i kreativt skrivande.
M Eriksson är medlem sedan 2024 M Eriksson har 2 publicerade verk