Lössens döttrar

Ibland tänker jag att vi finns, vi kvinnor och män, bara för att kunna göra det obegripliga begripligt, vi är annorlunda och sedda med ett sigill som bara återspeglar det som finns i Det. Den fulländade världen. Men där finns ingen fulländad kvinna, heller ingen man, igenom den spegeln måste de ses tillsammans, då kan det oförklarliga förklaras. Helheten.
Men jag har ännu inte kommit fram till om det står en hora eller fru bredvid mannen, eller rent av en jungfru, det blir liksom fel att dela upp, bilden blir en kvinna som får representera alla tre. Mannen är och förblir enbart man. Har försökt dela honom i eunuck och man, men eunucken finns egentligen inte, inte så som en hora.

Men skökor är de allihop, männen, inte bara kvinnan.
Alla är besmittade mer eller mindre med skökans dofter, om det bara så är den som de fick när de föddes. Män blir befläckade av kvinnans saft, kvinnor kan bli välsignade. Män blir välsignade av sina fäder, älskade av sina mödrar och oumbärliga för sina äkta makar. Kvinnor blir vaktade av sina fäder, fruktade av sina mödrar och ägda av sina äkta makar.
Män blir män av att stoppa sin lem i en fitta, en kvinna blir hora om hon tar den utan att kräva äkthetsintyg.
Så blir männen och kvinnorna till i all redlighet.
Stora starka karlar som bildar sig med ord från andra stora starka karlar.
Män som har förtrollar sina ord och handlingar i en slags förutbestämd profetia, genom ett slingrande snår av våta fittor och kvinnor som villigt slänger upp sina ben i det att de inte har bättre vett än att förvrida huvudet på dem med stora dinglande ormar mellan benen. Någon introducerar ordet horvett, ”Det borde finnas lite Horvett hos lössens döttrar, det är väl inte för mycket begärt”?
Sen famlar och irrar de glansiga svinögonen utefter vägen i de dunkla kvarteren, söker, söker.
I det att de hyllar dessa välsignade lössläppta mödrar som föder nya unga friska lössläppta yngel, med bultande, nyrakade plommon, villiga att ta vid där deras mödrar nu, knappt och hårlöst, knastrar med sina fittor.
”Det borde finnas lite saft i lössen”, är det för mycket begärt?
I deras tankar är det väl förunnat, tycker de, alla fantasier om vulkangrottor som sväljer, som kan ge orgasmen mellan raderna, där i den förtorkade värld som prasslar när man vänder blad sidorna i dokument och rapporter hos de betydelsefulla.
Min mor känner min lust, men jag är god, jag är förlåten, så tänker de.
Den feta självgode mannen tar alla världens bekymmer på sina axlar och slår sig själv på bröstet när det enkla är förklarat.
Utan min lust stannade världen, utan min säd blev inga barn.
Utan det fula kunde vi inte heller se det vackra. Utan den lössläppta fittan kunde inte den ärbara och redliga fittan hyllas och förvaltas.
Leve kontrasterna och lusten.
Leve min svällande kuk.
Leve kuken när den är slapp och pungen tömd, när man kan tänka.
Både mannen och kvinnan använder varandra för att bli hela, respekterade och fulländade.
Många redbara äktenskap instiftas för ärbara syften, inga sådana finns där den ensamma fittan söker lite sällskap.

Män är vilse precis som kvinnan, men idag på grund av att kvinnan inte vet vad hon vill ha. Kvinnan har alltid varit och kommer alltid att vara en som står i ett hörn och ropar och förför, även i denna frigörandets och feministernas tidsålder. Män litar sällan på en sådan kvinna.
Män vill ha makt men är maktlösa i den förförande kvinnans list.
Kvinnans list är tre, jungfruns, horans och den äkta makans.
Men det finns de som inte velar, de som vet, de som fostrats gott, men ändå kyskt.
De diamanter som endast, och endast de, kan rädda dessa vilse män, de är sällsynta och sätts på gyllene piedestaler i de rum där världens hemskheter inte kan nå dem. Där har också deras högt aktade mödrar en gång suttit och fött sina barn, inte i förskräckelse, nej utan i barmhärtighet och under änglars kör, räddning är dessa barn för fäderna och massan. Och diamanten är genom de frälsta fäderna även hon frälst, Amen.
Jag går inte de frälstas väg, jag kan aldrig bli en som vilar under en sådan vinge, möjligtvis kan jag locka kuken till mitt gömsle men utan välsignelse. Det är sådan jag är. Det är sådan jag föddes och blev.

En diamant vill aldrig jämföras med en gråsten, möjligtvis en rubin. En gråsten kan bara drömma om att bli jämförd med en diamant, det är naturens gång. En gråsten kan försöka, men kommer att bli tillintetgjord av den ärbares ögon, hennes steg kommer att visa vart hon kommer ifrån, denna makt besitter dessa kvinnor, hon kommer att tillintetgöra horan med blott och bart sina ögon.
Det finns inget vackert i detta, möjligtvis att det är orättvist, men man ska veta sin plats, skäms annars.
Inget är gammalt och inget är nytt, än doftar en fitta av fisk och en annan av rosor. Inget finns som är föränderligt i lusten.
Men för mig är de alla det samma, skiter jungfrun inte lika illa som någon annan, eller vaskar någon efter guld där hon just har suttit?
Är horans lust annorlunda än den äkta makans, om man vill äga och leva den, eller känner hon sig som en hora där hon ligger med sin man, den äkta? Är lusten en hora, varför då inte mannens. En kvinna öppnar förvisso sin blygd, men också mannen öppnar sin port för säden, men ack vad lätt att spilla.
Ska lusten vara tyst och inlindad, riktad bara åt ett håll, men vem vill äkta en gråsten?
Till vem ska jag ge mina stönanden, om ingen vill äga och belägra mig, men med pappret som gör det giltigt, som har konungens och rikets godkännande. Till vem ska jag spilla min saft om jag inte är god nog, att ta i besittning mer än en gång, eller när andan faller på?
Är lusten att knulla av ondo, eller är det bara ont om man släpper till när man har lust. Är det, att man inte hittat någon att älska för evigt, eller ha kunnat binda sig, eller vill, då av ondo att man låter lusten komma, och lever den. Är lusten bara till för de som villigt binder sig. Är lusten hos en kvinna bara till för en man, blir den ovärdig om den delas till fler? Ska man straffas av sin lust om man är själv? Om man är själv, ska man då vänta på att någon vill ha en för evigt?
Kvinnans lust går inåt, mannens går åt motsatt håll. Kanske det är där skulden frodas, inuti.


Inget är gammalt och inget är nytt, män och kvinnor vill bara kunna göra som de vill, männen för lättjans skull och kvinnan för sömnens.
Idag kan man knullas och lustas med godkännande att man har ett förhållande, sambos, särbos eller kanske bara närbos.
Men det som är tillåtet och vanligt och rentav normalt, lever fortfarande i skuggan av det som var. Fortfarande kippar jungfrurna efter luft på höga piedestaler men nu i en värld som inte vet vart den är på väg, eller hur det kunde bli som det blev. Och även om de öppnar sina små pärleportar för en förbipasserande så sker det i tidens anda, och saften är för evigt ren genom den saft som en gång spilldes för den goda Fadern. En diamant blir inte lätt rispig.
Det som gjorde en kvinna ärbar förr gör henne fortfarande ärbar. Tiden har bara tänjts ett stycke. Det som vi i dag kallar kunskap har inget med livet att göra, teknik kan inte ersätta en hora, en jungfru kan inte heller ersätta en vetenskaplig framgång, möjligtvis skulle hon vara en trofé i den höga hatten på hyllningens dag. Men fortfarande är hon bara trofén utan den villkorslösa rätten att finnas till på ett jämlikt existensberättigande.
Men trots det är en man är inte hennes största konkurrent, det är hon själv.
Sanningen om en kvinna finns enbart hos henne själv.
Kvinnan gör sig ingen tjänst i att slå sig fri när hon ändå talar nedsättande om den andre kvinnan.
Kvinnan blir inte fri under det att hon sneglar och räds för den som inte har sitt på det torra, den som man inte vill lita på.
Den redbara kvinnan skyller allt på den osunda kvinnan, den osunda kvinnan skyller på mannen.
Den redbara kvinnan tittar inte åt den andra lösa, den lösa kvinnan tittar med avundsjuka blickar på den andre.
En ensam man är stark, en ensam kvinna är sorglig, kanske rent av en hora. Amen.

Livsångest, dödsångest, hand i hand sveper de över min bädd tidigt när jag vaknar, fortfarande allierade när jag stuper i säng efter en lång, ensam och tuggande dag. Bokstäver som flyter framför ögonen och meningar som suger musten ur en sliten och unken själ. Det finns inget vackert i det som är utlämnande och trevande. Osäkerheten som flyter ut genom fingrarna, i det man inte hittar det som håller ihop, det som ger substans. Mitt liv blir framlänges och baklänges och mina ord blir oklara och suddiga för verkligheten, osammanhängande och utan bestämd färg.
Mina ögon blir fjärran och min mun otäckt vattnig. Kroppen kräver sitt gift och alla andra krav låtsas jag som om de inte finns.
Spegelbilden ger inget vackert tillbaka hur mycket jag än försöker flörta med dess funktion. En kvinna som inte är vacker eller ens kan trolla fram någon fördel överhuvudtaget är ingen kvinna. En före detta medfånge, nu fri men utan att fylla någon som hels funktion.
En kvinna som inte dragit fördelar av sin skönhet i sin tidiga ungdom känner att hon inte har levat fullt ut.
En kvinna som inte kan se något vackert hos sig själv har låtit sig luras av tidens och ungdomens propaganda och skökors inställsamma begär och lustar.
Drömmar hos de som tvivlar blir flyktiga och ouppfyllda, drömmar som kräver bekräftelse är inte att lita på.
Förtvivlan onanerar det könlösa organet, onanerar och väntar på förlösningen, hastar i förtvivlan när den inte kommer, det könlösa kräver att få komma, få lugn och ro.


Varför måste man blotta sig, kanske vågar man inte annars, gå någon vart menar jag. Någonstans måste man göra upp, med sig själv, tiden, minnena. Kanske för att inte försvinna i kaoset för alltid.
Pissmarken, där jag växte upp, där min barndom utspelade sig, där min barndom tog överhand och lämnade ett för alltid sårat barns hjärta kvar i en vilsen flicka som inte vågade bli vuxen.
Kunde inte, ville inte. Jag älskar det där lilla barnet, inte för att hon är bättre än andra eller söt och go, nej för att jag tycker synd om henne. Jag hatar henne också, inte för att hon är elak och dum, det är hon, men hon är också feg. Mesig och feg när någon ställer henne till svars och svansar för modern, men hon ville ju så gärna bara vara med.
Jag måste sätta ord på det som känns, även om jag spyr och kräks. Men det svarta blir skönt, nästan vackert, det är som man dukar. I det som rymmer alla orättvisor och gamla dammiga gudaföreställningar, rymmer inte mycket för det nya. Det finns här runt omkring men ger själen ingen tröst, ingen melodi, finns inget substitut.
Jag väcks av de stora frågorna, av lusten och de bultande könen. Också meningen med livet.
Det finns ingen mening med att jag sitter här och skriver egentligen, inte den mening i alla fall som orden lurar mig. Är själen stolt över att glänsa med stora ord?, slibbiga många, som man annars inte ens iddes säga. Modet att våga, sätta dem på pränt.
Ibland om jag skriver långa stycken utan att nästan andas vågar jag knappt titta på texten, för det kanske inte var jag, kanske var det bara ord som ville stå bredvid varandra för att i tanken som de kom fanns det inte plats för något igenomtänkande, därför våldtog de mig och tvingade ner sig i en klump bredvid varandra, utan mitt egentliga medvetna samtycke, ska man då läsa och granska, det som föddes utan våndor.
Men även orden är meningslösa och det löser ingenting mer än min skrivklåda och att tiden går.
Nej det finns inga meningslösa ord, det löser sig alltid.
Kanske kommer någon en dag att läsa och tycka, men vad gör det för mening, egentligen, också jag tycker, vad är skillnaden egentligen, på tyckanden, saker är ju som de är.
En image kan inte få mitt hjärta att slå,
eller ett gott namn,
inte heller en annan dödlig människa.
Carpe Diem, också lusten att skriva.
Tankarna, föreställningarna.
Det är vad jag sysselsätter mig med, som en lisa för själen, denna lögn med en glimt av sanning, för att våga.
När det svarta blir skönt och tanken gungande kanske det är så att fittan skulle behöva fyllas, kanske är överflödet av ord bara en följd av för många ouppfyllda kvinnokön, för många ensamma kukar och lika många ensamma fittor. Kanske flödar orden över på grund av att man inte blir tillfredställt på något annat sätt, kanske är det könen och kärleken därtill som skapar detta kaos av känslor och förbryllande tankelabyrinter, som man gör allt för att hitta igenom. I alla fall de stora frågorna, och de universella orättvisorna, den mellan könen.
Att försöka ge en slags helhet, svar som ett substitut.
Leve substituten
Leve alla ouppfyllda kvinnokön
Leve de stora frågorna, men fan ta alla orättvisor.
Men hur blir det då med horan och madonnan, hur blir det med ställningarna, och vem ska man hylla.
Lögn och förbannad lögn, var sak har sin tid, var människa har sin källa, och jag ljuger när jag säger att ingen dödlig människa inte kan få mitt hjärta att slå, och det mesta av det nya har jag och fyller jag mitt tomma meningslösa liv med dagligen.
Leve skrivklådan

På sätt och vis dömer jag kvinnan till det svagare könet, men jag är inte den första, och en dom behöver inte vara negativ, denna dom är bara ett konstaterande, inget brott har begåtts.
När jag jämför två mjuka kullar med varmt växande nygräs, är det inte mannens två kullar på baken jag vill jämföra med, utan kvinnans bröst, det ger den känsla jag vill förmedla. Mjuka, inbjudande och spännande på samma gång. Om en kvinna tar illa upp av en sådan jämförelse är det synd om henne. Konsten och kvinnan är förknippade med varandra på ett sätt som inte mannen skulle kunna vara på grund av hans struktur. Mannen har däremot andra fördelar i samband med konsten som kvinnor oftast saknar.
De flesta stora konstnärer är män. Amen
Män kan hänge sig åt konsten som är få kvinnor förunnat, de kan ge sitt liv för den. Utan dåligt samvete. Kanske finns där en hora i kulisserna, eller en väntande äkta maka.
Vad är det med kvinnor och dåligt samvete? Hängivenhet? Lust?
Jag dömer också mig själv till en hora då jag börjar brinna av kåthet och lust och kräver en stor kuk i min fitta, kanske inte just i hettans ögonblick men sen.
Knulla mig och knulla mig hårt!
Det är inte kuken som tränger in i mig som gör mig till hora, inte heller det att jag brinner av kåthet. Det är ensamheten efteråt, inte för att han har gått, men den andra, den existentiella, min känsla av att inte vara berättigad att känna eller överhuvudtaget finnas.

Den min oundvikliga trogna följeslagare av ältande, ätande och frätande ord som säger att jag är en hora sen den dag jag började växa i min mors sköte, min lust har varit oanständig sen det att jag var en liten flicka, när jag skulle vara oskyldig och olärd jag skulle ha gått därifrån, jag skulle inte ha frestat, och jag skulle absolut inte känna, jag är och förblir en hora, redan i ringa ålder var jag en fresterska och förförare, att jag kunde känna är ett bevis för att jag föddes till att vara en hora, en sån som andra kan spotta på, som kan känna fast det är fel, skäms skäms skäms. Det rättfärdigar inte att jag berättade, jag undrar vad som egentligen hände. Han är fortfarande där. Det är ändå inte förlåtet för att jag inte vågade, jag hade väl kunnat slita mig loss, skrikit. Hans ord när jag ryser är bara ”där ser du att det var skönt” precis som om han visste att en hora ryser, att hon känner bara för att hon är en hora, varför skulle han annars säga så. Jag hade nekat förut, varför inte denna gång, bara en hora sänker sig och stannar. Är det förmildrade omständigheter för att han låg i vägen, han hade sina armar runt min kropp, jag låg där jag blivit lagd. Det är inte lätt att vara vaksam när man inte vet vad man ska akta sig för. Det är heller inte lätt att vara kall när de skriker i rummet bredvid. Det är inte lätt att se glosor och noter när de inte betyder något, när sprit och kön rullar i skitiga soffor och lukten känns över hela kvarteret.
När de små hundarna äter smulorna som fallit från herrskapets bord, står barnen bredvid och lär sig göra detsamma. Bara att i detta fall var smulorna inte från något herrskaps bord utan från bordet av rövare och våldtäcksmän, drinkare och lögnare. När det känns som om det bara var jag som åt av smulorna, när de andra blev skonade.
Det är inte lätt att vara ren i håret eller överhuvudtaget någonstans när den man litade på ser åt ett annat håll hela tiden. Det är inte lätt att känna när det man känner inte är mer värt än en lögn eller en örfil. Horor ska hålla käften, små smutsiga händer ska förbli smutsiga, ingen finns som orkar hålla dem rena.

Mot allt har jag kraft att stå rakryggad. Ädla män och kvinnor har jag talat med och i de visas ord är jag bevandrad, vad jag tycker kan jag försvara och vad jag gör kan jag rättfärdiga.
I det att jag har varit tvingad att slå ner mina ögon, finns bara en förklaring, och det är detta enda, att jag blev född och uppfostrad utan stolthet och utan mål. Att jag fortsatt på den vägen har jag väl bara mig själv att skylla.
En människa är en produkt av den tid och miljö som hon blivit skapad i, långt ifrån alla är genier och barn kan inte växa utan vägledning. Förtvivlan kan inte bytas till glädje utan att någon visar vägen. Slagen själ kan inte lätt resa sig själv, en själ som är naiv ännu mindre.
Män leder fortfarande den värld som våra döttrar ska växa upp i. Fortfarande betraktas och skattas den litteratur som jag själv har så svårt att förlika mig med, som vägledande och beskrivande, ord av män, om kvinnan, om könen, om livet.
I ren trots skriver jag om hur det verkligen är, i mina tankar, i min värld, i ren trots för att se om jag kan genomleva det som den utvalde gör och förbanna det som mannen gör. I ren trots hyllar jag alla stora kukar för att det inte är vad den redbara kvinnan gör, i ren trots hyllar jag fittan, och i ren trots gör jag mitt sköte vått av svulstiga ord och bilder, för det är så man inte förväntar, inte av en som vill, en som försökte. En som hatade sitt kön men ändå kunde tycka.
En som försöker göra sin värld begriplig, inte som en hora.
Mina ord är inte sannig, endast lögn med stänk av sanning, hur kan man för övrigt veta vad som är sant, känslan och tanken är inte pålitliga. Kanske förfular man det som var vackert och tvärt om, för att kunna uthärda, stå emot.
I ren trots skriver jag om livet och könen hand i hand, kvinnan och könen, för övrigt skulle ingen ha klarat sig utan. Men jag är trotsigt bakåtsträvande i det att jag håller det för rent att en redbar kvinna är vit som snö, att den rena kvinnan endast ger sig till en man, att en kvinna drömmer om den stora kärleken, familjen är hon trogen, sina barn skyddar hon under sina vingar. Jag säger inte att jag är ett mönster, långt därifrån, och de som borde vara mönster tål jag många gånger inte, vem är då jag att tala.
I trots värjer jag mig emot de män som tror sig kunna välja och vraka, som tar den ensamma i hemlighet men har sina vänaste tankar hos någon annan. Jag förbannar den svaga kvinnan som låter sig födas i fattighet och okunskap, som inte trotsar överheten och männen. Som öppnar sin brunn för den otrogne mannen, som drömmer och hoppas i hemlighet att han ska stanna. I förbannelsens sjö vadar jag för att trotsa orden som blivit nedskrivna om kvinnan, om horan, om jungfrun. I förtvivlans sjö står jag för att kvinnans kön är och förblir det svaga, och det svaga kan aldrig överglänsa det starka, även om den har fullt så många fördelar.
Jag gråter för att det inte finns manliga jungfrur som kvinnan kunde längta till och äkta, eller för att man inte kallar mannen för hora.
Jag gråter för att den ensamma kvinnan längtar efter kuk, jag gråter för att horan suktar efter många, för pengarnas skull.
Jag blundar för det nya och ser blott den gamla lagen, inget är nytt och inget är förändrat, diamanterna ligger och blänker på bergens toppar, onåbara för männen som ännu har sorgkanter under fingrarna, men födda för de som talar med kraft och bär dyrbara dräkter och glänser med allt sitt guld. Dräkterna är inte detsamma som förr inte heller guldet, men åtrån för det som bär med sig renhet och ära är det samma, så också vad som gör en man stor.
Om jag söker ändra något har jag gjort mig stort lidande utan någon som helst lön för mina mödor och besvär.

För kvinnan finns inget utlopp för livet, männen anses fortfarande som biologiskt svårtyglade och förväntas fortfarande ge sitt utlopp i stadens avlopp.
Kvinnans röst ljuder gällt och de som lärt sig mannens språk, förbannar de som betraktas som löss.
Hemligheten är fortfarande beseglad och lösningen finns inte att finnas någonstans.
Kvinnor som skriver svart är monster och missfoster, kvinnor ska vara hårlösa och luktfria, för att behaga männen och kvinnorna.
Den ensamma kvinnan behöver en man och en stor kuk i sig, så att hon tystnar.
Berusade kvinnor förgiftar barnen och är som ett oredigt hår som inte låter sig avlusas.
Skökor och diamanter kan roa sig över lössen men kräver lösen och avgifter för att låta lössen roa sig över något som helst.
Män lustar sig över kvinnor och ord som råttor lustar sig i sophögarna.
Kvinnorna får äta smulorna som faller från männens bord.
Den håriga kvinnan som skriver om livet och döden får ge sin själ till gamarna för att få lov att sitta i farstun.
Den ensamma kvinnan om hon är fattig och försöker förstå, bara skakas åt. Ett misslyckat försök är tillåtet men det andra ses med medlidsamma blickar på och nickningar.
Skaka nicka skaka nicka
En gråsten ska vara en gråsten.
Det nya är ämnat åt slumpen och låter sig inte ifrågasättas mer än med ord som låter smickrande och inställsamma.
Det nya dövar och söver men horan är fortfarande en hora och det förgångna lämnar ingen med ro.
I den moderna tidsåldern finns inte tid eller plats för tankar om den stora frågan, så länge den inte är vackert inlindad. Nu för tiden lever bara medvetna människor här på jorden, nu för tiden har alla råd med märkesprylar, nu för tiden har alla vett att hålla tyst om inte man blir tillfrågad eller åtminstone omgjord.
De största galenskaperna som utspelats sig under solen är förlösta under en mans hand. Med den ena handen utsträckt och den andra hårt greppande om kuken förför han de stora massorna, männen greppar sina kukar och ställer sig i de skimrande leden, redo att slåss för kung och fosterland.
Kvinnorna förfärar sig över krigets hemskheter, men lämnar världen över till de små pojkarna och de små pojkarna låter sin säd spridas fritt. Flickorna förför och i flickrummet är rosa stjärnor och glitterhjärtan.
Man kan låtsas att det fula inte finns, stänga alla grindar för det fattiga, se åt ett annat håll, men pisset kommer förr eller senare att fräta i de fina salongerna. Göra sig påmind.
Jag känner lust, men min lust är inte vacker och pryd, den är frustrerande och ifrågasättande.
Den är feg men villig, och den är skön men lidande.

Skriven av: M.S.