Lotstjänsteman Petterssons advent

Första advent kom med regn. Ett oupphörligt och obönhörligt strilande som kom kängorna att surna. Änkan Karlsson var usel på att stöpa ljus, men hos lotstjänsteman Pettersson stod fyra av hennes knottriga skapelser givakt inför julhögtiden. Första ljuset hade för kort veke. Skam den som ger sig, sade Pettersson högt i sin ensamhet, torkade bort sås- och fiskrester från kniven och kretade fram en trådstump. Ljuslågan lyste flämtande upp hans lilla kök: de gulnade spetsgardinerna, den blåmålade kökssoffan, oputsat koppar. Pettersson lutade sig tillbaka mot pinnstolens hårda rygg och väntade på döden. Resten av den kokta torsken tillhörde vildkattorna som höll mössen borta från matkällaren. Klipporna utanför lotstjänstemannens boning var hala av regn, ljungruskorna klafsiga, enarna sorgset slokande. Nej, inget väder att gå ut i, sade Pettersson och gick ut ändå. Döden visade sig först som en svajande lanterna i fjärran. Signalen var på intet vis vedertagen, men Pettersson var inte dummare än att han begrep. Runt hans ben snurrade kattorna, blöta och eländiga och ivriga efter fisk. Nu är det kokta fläsket stekt, sade Pettersson och bjöd kattorna till sitt aftonmål. Det andra ljusets låga dansade som en besatt. Puffar av sotmoln böljade mot taket som var så lågt att Pettersson, en man av ringa medellängd, kände sig nödgad att leva lätt hukad. På öns norrsida firade öborna att julölet var redo för en provsmakning som skulle vara till arla morgonen. Lotstjänstemannen satt allena, mätt men inte belåten, och skådade och lyssnade ut i mörkret efter dödens signaler. Ett klagande, flämtade ljud hördes genom vågplasket, hest, platt och läckande. Den mistluren är inte längre något att ha, sprucken och dann, konstaterade Pettersson, svepte oljerocken om sig och gick ut för att hälsa dödman vilsam advent. Lanternan var alldeles nära; ett grönaktigt skimmer gnistrade i vågkrusningarnas spruckna speglar. Petterssons inre var hett som nyvärmd glögg, men hans hud kall och blöt. Benen dallrigt ostyriga som lutfisk. Döden kom med liten besättning, endast fem förslavade röster som jämrade sig i vattnet alldeles bortanför skenet av Petterssons oljelampa. Det är till att vänta, ropade lotstjänstemannen över sjögångens jämmervisa, vände döden ryggen och gick in. Det tredje ljuset brann med frisk låga, men osade härsken talg. Den tjuren har då inte levat på mången år, muttrade Pettersson och lade armarna buttert i kors. Tredje advent hade kommit med hagel och en pirrande, otålig oro i hans kropp. Snålblåsten smög sig in mellan tjärade panelplankor, filtrerades genom isolerande hästtagel och pulserade genom tapeter, buckliga av påfrestning. Lotstjänstemannen trummade med fingrarna mot bordet och fötterna stampade takt mot golvtiljorna, men oron ville inte låta sig hållas. Oljerocken var ännu fuktig efter dagens ärenden men varm och torr inne i. Som en kram av salig kära mor, suckade Pettersson och begav sig ut i det stickande haglet som nu börjat övergå i fyk. Oljelampan sken upp yrande snöflingor som hindrade både syn och kropp. Vita väggar av ettrigt motstånd uppmanade honom att återvända till värmen i sitt lilla kök, men hans angelägenhet lät sig inte betvingas. I gott väder var bryggan fem kliv bort, i oväder åtta. Enbusksnår till höger, ljungruskor till vänster. Inte ens snöyran lyckades förvirra hans steg. Att döden med besättning landstigit visste Pettersson redan innan han kom så nära att konturerna av kuttern avtecknade sig genom snöfiltret. Träet hade ännu inte hunnit svartna, men de en gång vita seglen var missfärgade av röta och sjögräs och slitna i revor av vind och vågors kraft. Nu går fan på torra land, sade Pettersson och undrade om det verkligen var så ordspråket löd. Fjärde advent anlände med mörka minnen och ovälkomna gäster från förr. Ett år hade förlöpt sedan lotsman Pettersson senast väntade på att det fjärde ljuset skulle tändas. Då hade tre av änkan Karlssons erbarmliga ljus redan brunnit ut. Pettersson hade somnat ifrån dem alla och vaknat till insikten att livet är förgängligt och att han denna gång välsignats med salig tur som inte förtärts av hungrig eld. Kökssoffan var hård, men detta hade inte bekommit honom. Lika lite hade han låtit sig störas av den styva kulingens vinande kring knuten, nödens rop eller mistlurars ylande. Medan Pettersson förnekat julensamheten och försummat plikten med hjälp av prima glögg och julöl hade de nödställda kämpat mot den obestridbara fiende mången sjöman förr eller senare stöter på. Var de varit visste Pettersson inte, inte heller vart de skulle. Men medan han efterföljande morgon bakfull vacklade över stelfrusna lik, ilandflutna vid hans omhuldade rosbuskar, visste han att deras resa skulle fortsätta till självaste tidens slut. Det är synd om mänskligheten, hade Pettersson hulkat och offrat julduken till liksvepning. Marken hade varit hård men inte frusen denna advent och han välsignade mannarna bäst han kunde. Nu satt lotstjänstemannen nykter och dyster med bara samvetet till sällskap. Fjärde ljuset tog sig utan protester. Utanför föll snöflingor fridfullt över enar, slån, rosbuskar, ljungruskor, hala klippor och dolda viloplatser. Dörren in till Petterssons kök öppnades långsamt. Döden och besättningen lämnade inte några fotspår på den fuktiga, vita mattan av julsnö. Av deras steg hördes inte ett knarr. Doften av nykokt skinka jagades på flykten av förruttnelsens vämjeliga sötma. Det var så dags, gnisslade Pettersson och övervägde för ett ögonblick att lägga benen på ryggen. Änkan Karlssons alla ljus brann efter bästa förmåga tills det fjärde ljuset falnade och till slut slocknade med en uppgiven suck. Det var dan före dopparedan och väntan var över.

Skriven av: Frankie Ekerholm